Att lyssna på Short Ride in a Fast Machine är en sprudlande och glädjefull upplevelse. Under verkets fyra minuter kastas orkestern runt i en virvlande, hämningslös färd, pådriven av hetsande slagverk. Tonspråket är tonalt, delvis bekant, men inte så enkelt och förutsägbart som det först kan verka. Till exempel förekommer ingen egentlig melodi i verket och musiken drivs framåt av stadigt pulserande, rytmiserade klanger. Den ständigt underliggande rytmen, som ett envist ostinato, är typisk för Adams verk liksom annan minimalistisk musik. Han betonar själv i en kommentar att han vill ”uppleva den fundamentala pulsen” i sin musik.

När det gäller harmoniken brukar musikstycken traditionellt organiseras i fraser som separeras av kadenser, specifika och förutsägbara ackordföljder. Men i stället för att leda musiken vidare med denna typ av harmoniska upplösningar byter eller lägger Adams till toner successivt i en modal skala som han plötsligt ändrar; musiken passerar en ”port” till en ny harmonisk sektion, en teknik som kallas just ”gating”. Denna avsaknad av traditionella kadenser upplevs av lyssnaren som en evig rörelse utan vila och genomsyrar hela verket ända till slutet, då Adams får stopp på maskinen med dess enda kadens.

Verket skrevs på beställning till Great Woods Festival i Massachusetts och uruppfördes av Pittsburgh Symphony Orchestra 1986. Det är i dag något av en modern klassiker som öppningsnummer på ett konsertprogram.

Text: Andreas Konvicka