Kurt Atterberg (1887–1974) tillhörde generationen som kom direkt efter Hugo Alfvén, Wilhelm Peterson-Berger och Wilhelm Stenhammar. Tillsammans med Ture Rangström var han denna generations ledande svenska tonsättare. Atterberg skrev nio symfonier, fem operor, två baletter, fem konserter och en hel del kammarmusik. Under 1920-talet och 1930-talet var han både framgångsrik och beundrad, men hans senromantiska stil gjorde att han hamnade utanför samtidens musikliv under de sista decennierna av sitt liv, och hans rykte påverkades också av hans eventuella samröre med Nazityskland. Hur var det egentligen med den saken? Atterberg var populär i Tyskland och han samarbetade flitigt med den tyska musikvärlden både före och under nazitiden. Efter andra världskrigets slut beskylldes han för att ha varit nazistsympatisör, vilket utreddes av Kungliga Musikaliska Akademien. De kunde varken bekräfta eller avfärda anklagelserna. Tonsättarens rykte fick ändå en negativ skugga som varade återstoden av hans liv, och även efter hans död. På senare år har dock hans musik börjat spelas allt mer frekvent, och uppskattas av musiker för sin konstnärliga rikedom och kompositionstekniska finess.

Atterberg var cellist innan han blev tonsättare och dirigent, så instrumentet hade nog en särskild plats i hans hjärta. Cellokonserten komponerade han under åren 1917–1922. Första framförandet, i Oscarskyrkan på annandagen 1922, var blygsamt: endast den långsamma satsen spelades (med tonsättaren själv som solist) och med orgelackompanjemang istället för orkester. Men den 6 januari 1923 dirigerade han Berliner Philharmoniker i det officiella uruppförandet, med Hans Bottermund som solist. I Tyskland köpte Atterberg en ny cello, och med den var han solist vid den svenska premiären i Norrköping två månader senare.

Text: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Av Wienklassicismens tungviktare är Franz Schubert (1797–1828) den ende som faktiskt kom från Wien. Men han nådde inte samma berömmelse under sin livstid som Haydn, Mozart och Beethoven. Istället blev Schubert världens kanske förste indie-tonsättare: dyrkad av en begränsad fanskara, okänd för massorna. Schubertiader kallades de intima konsertkvällar då Schuberts pianoackompanjerade sånger framfördes i privata hem. Det var som känslig tonsättare av sånger, Lieder, som Schubert blev mest framgångsrik, och hans insats inom denna genre är lika monumental som Haydns inom symfonigenren. Men Schubert skrev också briljant solopianomusik, kammarmusik och symfonisk musik. Symfoni nr 9 i C dur (som kallas för ”den stora” eftersom han tidigare skrivit en annan symfoni i samma tonart) är Schuberts sista fullbordade symfoni och ett på alla sätt och vis imponerande verk. Han fick aldrig höra symfonin framförd under sitt liv. Det dröjde tio år efter tonsättarens alltför tidiga död innan manuskriptet för den märkvärdiga symfonin överlämnades av Schuberts bror Ferdinand till tonsättaren och musikkritikern Robert Schumann, som skrev hyllande om symfonin och dess ”himmelska längd” och gav verket till Felix Mendelssohn, som dirigerade uruppförandet 1839.

Symfoni nr 9 skiljer sig från Schuberts tidigare symfonier, och även från klassicismens symfonier i allmänhet, genom sina breda penseldrag och långa sektioner, utdragna men händelserika. Schubert skrev inte verket under sitt sista dystra levnadsår utan flera år tidigare, närmare bestämt sommaren 1825, en av de lyckligaste perioderna av hans liv. Då reste han med vänner till den österrikiska landsbygden och tog intryck av naturens vilda skönhet, vilket inspirerade den praktfulla musiken. Utan att vara lika programmatisk som Beethovens Pastoralsymfoni är Schuberts stora C-dursymfoni djupt präglad av tonsättarens möte med den mäktiga naturen. Här sås ett frö till Anton Bruckners långa symfonier från andra halvan av 1800-talet, ja till och med – när han var på sitt mest naturlyriska humör – Gustav Mahler.

Text: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli