Hugo Alfvén tillbringade sina ungdomssomrar i Stockholms skärgård. I en roddbåt satt han gärna och lyssnade till vågornas kluckande och vindens sus. Som skicklig violinist låg det nära till hands att överföra de ljuden till orkesterns olika instrument och låta dem få melodisk form.

Den storslagna symfoniska dikten En skärgårdssägen tillkom hösten 1904. Den skrevs på Rindö, där Alfvén än i dag har en väg uppkallad efter sig, samt på Skagen, där han besökte målarinnan Marie Krøyer som han nyligen hade förälskat sig i. Havet, med alla dess olika stämningslägen, är således högst närvarande och verket är långt ifrån en harmonisk söndagssegling på spegelblanka vatten. Det är tvärtom ett lidelsefullt stycke musik som med väl tilltagna gester skildrar en höststormande skärgårdsnatur och säkert också stormarna inom honom själv. Om den tonmålande och i dag mer kända rapsodin Midsommarvaka som han skrev året innan var präglad av ljus, livsglädje och harmoni, så stod det nya verket för vånda, kamp och mörker.

”Den symfoniska tondikten En skärgårdssägen är trots den episka titeln en lyrisk tonmålning, skildrande havsbandet i nattlig höststämning med glittrande månljus, med vräkande oväder, i drömmande stillhet och i kamp för livet – en skildring som samtidigt låter naturbilderna genomgående erbjuda en motsvarighet till den mänskliga lidelsens mörka lycka.” Så skrev Hugo Alfvén i en programförklaring då han själv dirigerade uruppförandet med Hovkapellet i mars 1905.

Verkets form följer inget mönster. Det bygger på två lätt identifierbara temata som knappast utvecklas under styckets gång. Huvudtemat upprepar sig som svepande vågrörelser genom orkestern medan sidotemat, som är melodiskt stillastående, bygger på minsta möjliga intervall, en liten sekund.

En skärgårdssägen var Hugo Alfvéns första och enda försök att skriva en symfonisk dikt i Franz Liszts och Richard Strauss anda. Hans nästa större verk kom att bli den av ljus och tillförsikt fyllda tredje symfonin, som möjligen speglar hans nyvunna lycka med sin Marie.

Text: Anna Hedelius

Sven-David Sandström skrev hundratals verk i så gott som alla tänkbara former: operor, orkesterverk, solokonserter, körstycken, oratorier och mer därtill, men någon solokonsert för trombon skrev han inte förrän strax före sin död i juni 2019. Verket skulle ha uruppförts i Berwaldhallen i mars 2020, men konserten ställdes in och därför sker uruppförandet först nu.

Sven-David Sandström och solisten Håkan Björkman möttes för första gången av en slump på Kungliga Musikhögskolan då Håkan var relativt ny student. Ett antal år senare var det han som önskade sig en konsert av Sven-David. De matchade varandra väl. Sven-David strävade efter att skriva vacker musik och beskrev Håkan som en trombonist som spelar lyriskt och melodiskt, annorlunda än många andra trombonister.

Sven-David beskrev trombonen som ”ett typiskt buffa-instrument”, lämpligt för komiska eller dramatiska inslag, ett instrument som ”kan ösa på ordentligt”. I sin konsert gick Sandström i en annan riktning. Verket börjar och slutar med att solisten spelar alttrombon, ett ljusare och mildare instrument än de i orkestern vanliga tenor- och bastrombonerna. Ledorden för verket var ”vackert och virtuost” och även om Sven-David och Håkan var eniga om att slutresultatet lutar mer åt det virtuosa hållet är det ändå skönheten som präglar verket.

Konserten är i fem satser, omkring 25 minuter lång. Musiken börjar och slutar eftertänksamt och ljuvt. På andra håll breder musiken ut sig i virtuosa passager som nyttjar instrumentets lägsta och högsta register. Några toner är till och med snudd på ospelbara. ”Men det klarar du”, lär Sven-David ha sagt till sin solist. Musiken är uppbyggd av små bitar, korta idéer, ett formtänkande som inspirerar efter ett helt liv i de långa formernas musik. Andra Sandström-verk som Fourteen Pieces for Brass Quintet och Twelve Short Movements for Piano Trio skvallrar också om denna fascination. ”Musiken rör sig hela tiden i spår, men har samtidigt ett slags grundspår, och det spåret är väl jag. Jag gör själv en resa i stycket. Jag reser med musiken, och det är spännande.”, sa Sven-David Sandström.

Text: David Saulesco

Richard Strauss var inte ensam i sin tid om att fascineras av Friedrich Nietzsches Also sprach Zarathustra, Så talade Zarathustra, skriven 1883–1885 med undertiteln ”En bok för alla och ingen”. Det var en av sekelskiftets verkliga kultböcker inom filosofin. Dess knappast lättolkade budskap gav rika möjligheter för den som önskade att antingen förenkla eller förgrova det, vilket fått mycket olyckliga följder. Begreppet ”övermänniska” är kanske det enda ur skriftens tankegods som verkligen fastnat i det allmänna medvetandet, utan närmare förklaring av vad detta står för. Nietzsche själv hade med säkerhet varit helt främmande för väldigt mycket som han kommit att få låna sitt namn till.

Strauss skrev sin tondikt mellan februari och augusti 1896. Hans musikaliska preferenser hade skiftat från det klassicistiskt Brahms-inspirerade till det sena 1800-talets mer avantgardistiska drag hos Wagner och Liszt. Musikvärldens konservativa falang skakade på sina huvuden. Visserligen visade Don Juan och Till Eulenspiegel på talang, men vid uruppförandet av Also sprach Zarathustra kom kritiken. Att försöka sätta musik till filosofi var inte bra, till på köpet en omstörtande filosofi; Nietzsches verk är bland annat starkt antikyrkligt, trots sitt förvisso högst medvetet bibliskt färgade språk.

Strauss underströk vikten av undertiteln ”Fritt efter Nietzsche” och uppgav samtidigt att han egentligen hade föredragit ett längre alternativ: ”Symfonisk optimism i sekelskiftesform, tillägnad det tjugonde århundradet.” Avsikten var inte att tonsätta filosofi, utan att hylla Nietzsches geni, vars främsta manifestation enligt Strauss stod att finna i Also sprach Zarathustra.

Tonsättaren skrev in några beskrivande titlar i partituret. Det är citat från Nietzsche som nog riskerar att bidra till mer förvirring än upplysning. Den symfoniska diktens berättigande och sammanhang står inte att finna i ord utan i Strauss egen makalösa konst, i sammanlänkningen av teman och den skimrande klangväven. Det är musik lika mångfacetterad som sin skrivna förlaga.

Text: Gunnar Lanzky-Otto