Få kunde som Franz Schubert konsten att i en enda sång förmedla ett utmejslat drama. Ändå hade han ingen framgång när det gällde att skriva musik för teatern. När Rossini var som mest populär i Wien längtade Schubert efter att få skriva operor i eget namn. Problemet var inte att han saknade förmåga att skriva – utan möjligen att han arbetade med fel slags projekt.

Rosamunde skrevs som en del av skådespelsmusiken till pjäsen Die Zauberharfe – ”Den magiska harpan” – för Theater an der Wien, sommaren 1820. Mottagandet av stycket var inte nådigt. Berättelsen ansågs fånig, texten undermålig, och efter bara några föreställningar togs pjäsen bort från repertoaren.

Men även om pjäsen fick sluta spela överlevde Schuberts ljuvliga uvertyr. Efter en långsam inledning där oboe och klarinett står i centrum följer ett energiskt Allegro där huvudtemat presenteras av violinerna. Kort och koncist – och på Schuberts omisskännliga vis: mästerligt vackert.

Hedvig Ljungar

Många har associerat till rymden. Kanske är det första satsens inledning som sprakar som radiosignaler från andra galaxer, kanske verkets titel; Concentric paths. Thomas Adès själv ser verket som en triptyk snarare än en konsert med tre satser. Delarnas namn, Ringar (Rings), Stigar (Paths) och Rundlar (Rounds) tillkom när han upptäckte att den gemensamma nämnaren var cykliska mönster i både melodier som återkommer och skär in i varandra. Teman, rytm och harmonik som rör sig in och ut ur fas. Det finns ingenting av den klassiska konsertens “linjära eller rektangulära” känsla, som Adès uttrycker det i en intervju.

För som så ofta när det gäller Adès är ingenting konventionellt, även om det kan te sig så vid första anblick. Violinkonserten föddes ur den sista satsens svävande romantiska melodi i violinen. Allting som händer dessförinnan – första satsens sökande efter rätt radiokanal och andra satsens tyngd – är förberedelser för denna melodi, aftonstjärnan på konsertens himmel.

 Janna Vettergren

Större delen av Dmitrij Sjostakovitjs liv var en ständig balansgång mellan sina egna musikaliska ideal och kommunistpartiets. Hans första symfoni gjorde succé, men sedan han började komponera i en modern stil upprörde han Sovjets makthavare. Den första domen kom redan 1936, då hans musik offentligt fördömdes som ”grov, primitiv och vulgär”. Sjostakovitj backade, bad om ursäkt och kallade sin femte symfoni ”svar på en berättigad kritik”. Det gällde att hålla balansen.

När andra världskriget bröt ut blev många sovjetiska konstnärer kända i västvärlden, inte minst Sjostakovitj vars väldiga krigssymfonier – den sjunde och den åttonde – ofta framfördes i de västallierade länderna. Även på hemmaplan hyllades de patriotiska inslagen och Sjostakovitj tilldelades Stalinpriset. Men när kriget var över hårdnade det kulturella klimatet igen.

Många kompositörer har bävat inför att skriva sin nionde symfoni. Det är nästan oundvikligt att inte jämföra med Beethoven. Stalin förväntade sig en hyllningssymfoni, att trilogin av stora krigssymfonier skulle fulländas och förhärliga Sovjets seger i Det stora fosterländska kriget. Men resultatet blev något helt annat. Sjostakovitj skrev själv: ”Musikerna kommer att tycka om att spela det och kritikerna kommer att älska att hata det.”

Symfonin skrevs på kort tid under sommaren 1945. Efter förhandspremiären i september, då den framfördes på piano av Sjostakovitj och Svjatoslav Richter för en liten grupp närvarande, var många kritiska. I stället för en lång symfoni med patriotiska hyllningar fick de en virtuos och lättsam symfoni, slut redan efter 25 minuter. Eftersom många väntade på Sjostakovitjs nya symfoni gick det inte att ställa in uruppförandet, som ägde rum i Leningrad den 3 november. Reaktionen lät inte vänta på sig.

Även om musiken ansågs lättsam var detta mer än bara en ironisk klackspark efter symfonier nr 7 och 8. Den som känner till Sjostakovitjs kodade musikspråk förstår att den nionde symfonin är ett mycket sarkastiskt verk och som vänder sig mot Stalin, som Sjostakovitj tyckte hade blivit alltmer uppblåst efter kriget.

Mot denna bakgrund kan den nionde symfonin betraktas som en öppen protest mot det totalitära, en tragisk komedi. Föga förvånande försvann symfonin snabbt från det sovjetiska konsertlivet efter att den blev kraftigt nedskriven i sovjetisk press. Sedan avvaktade Sjostakovitj i sju år innan han gav sig i kast med nästa symfoni. Det gällde att behålla balansen.

Text: Bengt Arwén