JANINE JANSEN & MARTIN FRÖST
Sveriges Radios Symfoniorkester möter världssolisterna Janine Jansen och Martin Fröst i världspremiären för dubbelkonserten Distans, komponerad av den engelska tonsättaren Sally Beamish. Verket flätas samman med ett pärlband av verk ur den nordiska musikhistorien: Edvard Griegs preludium till Peer Gynt, Jean Sibelius symfoniska dikt Barden och Carl Nielsens första symfoni i g-moll. Dirigent Johannes Gustavsson leder konserten.
Konserten sänds på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 fredag den 21 maj kl. 19:00.
Hör Sally Beamish berätta om sitt verk Distans här.
Nordiska klanger genomsyrar denna konsert, där en världspremiär signerad Sally Beamish flätas samman med ett pärlband av verk ur den nordiska musikhistorien: Edvard Griegs preludium till Peer Gynt, Jean Sibelius symfoniska dikt Barden och Carl Nielsens första symfoni i g-moll.
Sally Beamish dubbelkonsert Distans är skriven för två av vår tids absolut främsta solister: violinisten Janine Jansen och klarinettisten Martin Fröst. I verket har Beamish vävt in lager av folkmusik från såväl Jansens Holland som Frösts Sverige och sitt eget Skottland – här finns spår av kohorn, kulning och nyckelharpa. Beamish komponerade verket under lockdownperioden 2020, och själv har hon sagt att det gestaltar det växelspel mellan samhörighet och isolering som så många av oss upplevt det senaste året:
”Vad som till en början var ett utforskande av musiken från tre länder blev så småningom ett uttryck för längtan – i en tid då många av oss inte fick träffa dem vi älskar.”
Sally Beamish är en av Storbritanniens främsta nutida tonsättare med över 200 verk i sin katalog. Dubbelkonserten är sambeställd av Sveriges Radios Symfoniorkester, Concertgebouw i Amsterdam, London Symphony Orchestra och Oslo-Filharmonien.
Vidare möter vi i konserten tre verk signerade Nordens tre mästare: Sibelius, Grieg och Nielsen. Ibsens skrev pjäsen Peer Gynt som en giftig satir över 1800-talets frambrytande liberalism. Peer Gynt är en cynisk och kallhamrad hjärtekrossare som är beredd att göra precis vad som helst så länge pengarna flödar. Under tiden går Solveig hemma och väntar. Ibsen skrev från början pjäsen som ett läsdrama. Scenversionens urpremiär ägde rum 1879 i Oslo – med musik komponerad av Edvard Grieg. Det medryckande preludiet, Bryllupsgården, är en av flera delar av verket som blivit ett älskat, fristående konsertstycke.
Knappt 20 år efter premiären av Griegs Peer Gynt var det urpremiär i grannstaden Köpenhamn för den då 27-åriga tonsättaren Carl Nielsens första symfoni. Verket blev en stor succé, och musiken präglas av den energi och rytmiska livfullhet som är typisk för flera av Nielsens symfonier: lyssnaren kastas direkt in i det musikaliska flödet.
Samma drag av omedelbarhet finns i Jean Sibelius tondikt Barden, påbörjad 1913. Den drömska musiken för lätt tankarna till nordisk diktning, även om Sibelius själv menade att verket inte hade någonting att göra med Johan Ludvig Runebergs 1800-talsverk med samma titel. Musiken talar i egen sak: känsligt och kraftfullt på samma gång.
Text: Hedvig Ljungar
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Johannes Gustavsson tog sitt dirigentdiplom på Norges musikkhøgskole efter studier för Lars Anders Tomter, Ole Kristian Ruud och Olav Anton Thommessen. Därefter kompletterade han med studier för Simon Streatfield och Jorma Panula. I dag är han en av Sveriges ledande dirigenter och dirigerar både symfonisk repertoar och operarepertoar tillsammans med flera av de ledande skandinaviska orkestrarna och operahusen. Han dirigerar regelbundet orkestrar över hela Sverige, Norge och Finland. Som ivrare för nutida musik har Johannes dirigerat över 50 urpremiärer av nyskrivna nordiska orkesterverk.
Fram till år 2021 var Johannes Gustavsson Wermland Operas chefsdirigent och chefsdirigent för Oulu Symfoniorkester i Uleåborg. Han är konstnärlig ledare för Norska Ungdomssymfonikerne och har tidigara varit Västerås Sinfoniettas förste gästdirigent, konstnärlig rådgivare för Nordiska Kammarorkestern i Sundsvall samt en av Österbottens kammarorkesters huvuddirigenter. Tillsammans med Göteborgs Symfoniorkester har Gustavsson haft ett samarbete de senaste 20 åren vilket resulterat i över 30 konserter och en stor mängd inspelningar.
Johannes Gustavsson har mottagit flera utnämningar och priser, han var bland annat den förste mottagaren av både Svenska dirigentpriset och Herbert Blomstedts Stipendium. Dessutom har han vunnit priser i Soltitävlingen samt Frankfurt- och Toscaninitävlingarna i Parma och Taormina i Italien.
Flerfaldigt prisbelönade och internationellt hyllade violinisten Janine Jansen samarbetar med världens ledande orkestrar och dirigenter och har tidigare gjort flera hyllade samarbeten med Sveriges Radios Symfoniorkester, bland annat i Lars-Erik Larssons Förklädd gud. Det senaste året har Jansen bland annat gästat Wiener Philharmoniker och Zubin Mehta, München Philharmoniker och Valery Gergiev och London Symphony Orchestra och Gianandrea Noseda, NHK Symphony Orchestra, Tokyo och Paavo Järvi samt New York Philharmonic och Jaap van Zweden. Jansen var utvald som Portrait Artist vid 2019 års musikfestival i Schleswig-Holstein och verkade som gästande konstnärlig ledare vid 2019 års internationella kammarmusikfestival i Utrecht.
Bland Janine Jansens många uppmärksammade skivinspelningar kan nämnas Bartóks första violinkonsert med London Symphony Orchestra, verk av Beethoven och Britten med Paavo Järvi och kammarmusikverk som Schönbergs Verklärte Nacht. Bland hennes priser och utmärkelser kan nämnas fyra Edison Klassiek, det nederländska statens Vermeerpris och NDR Musikpreis från Nordtyska radion. Hon har de senaste åren gjort ett flertal uppmärksammade gästspel med Sveriges Radios Symfoniorkester.
Martin Fröst, klarinettist och dirigent, bördig från Uppsala och utbildad vid Kungliga Musikhögskolan och musikhögskolan i Hannover, är en av vår tids största musiker. Hans internationella renommé låter sig nästan inte beskrivas. En kritiker i New York Times menade att Martin Fröst äger ”en virtuositet och musikalitet som ingen annan klarinettist – kanske ingen annan instrumentalist – som jag kan påminna mig”. 2014 erhöll han Léonie Sonning Music Price. Namn ur listan över tidigare mottagare vittnar om prisets tyngd: Leonard Bernstein, Birgit Nilsson, Daniel Barenboim.
Genom åren har han gjort sig känd för att ständigt söka nya vägar inte bara för sitt eget musicerande, utan också genom att utmana gränserna för hur vi tar till oss klassisk musik och hur den klassiska musikarenan fungerar. Ett exempel är de bejublade temakonserterna med Kungliga Filharmonikerna; Dollhouse, Genesis, Retrotopia och Xodus (2013–2022), ett slags multimedieprojekt med musik, koreografi och ljusdesign, och där Martin Fröst framträdde både som klarinettist, dirigent, textförfattare och ”ceremonimästare”. Repertoaren spann genom hela världshistorien, från flertusenåriga notfragment till den allra senaste nutida musiken, vilket kan sägas vara typiskt för hur Martin Fröst fungerar som musiker. Det handlar om att fånga musikens innersta väsen, oavsett om det är klarinetten som är verktyget, eller dirigentpinnen, och oavsett från vilken tid musiken kommer.
Martin Fröst framträder numera både som dirigent och klarinettsolist – ibland i båda rollerna samtidigt, som när han framför Mozarts klarinettkonsert – med världens främsta orkestrar: Concertgebouworkestern i Amsterdam, New Yorks och Los Angeles filharmoniska orkestrar, Gewandhausorkestern i Leipzig, London Philharmonic, med många flera.
Sedan 2019 är han chefsdirigent för Svenska Kammarorkestern. Ett projekt har handlat om att under en fyraårsperiod göra turnéer (med tåg!) och följa Mozart i spåren på hans resor genom Europa. Han driver även stiftelsen Martin Fröst Foundation, med målet att ge barn och unga världen över utbildning i musik, tillgång till instrument och möjlighet att utveckla den klassiska konsertformen för framtida generationer.
Julia Kretz-Larsson är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon är även medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som utöver en egen konsertserie i Berlinfilharmonin har uppträtt i bland annat Carnegie Hall i New York City och Concertgebouw i Amsterdam. Hon har tidigare varit medlem i både Lucerne Festival Orchestra och som stämledare i Mahler Chamber Orchestra.
Vid sidan om orkestertjänstgöringen är Kretz-Larsson även en aktiv kammarmusiker. Hon har spelat med bland andra Janine Jansen, Isabelle Faust, Cecilia Zilliacus och Torleif Thedéen och uppträtt på välrenommerade festivaler i Salzburg, Utrecht och Schleswig-Holstein, Schubertiade i Voralberg och Vinterfest i Mora. Hon har spelat in kammarmusik för bland andra BIS, dB och Harmonia Mundi och skivan Amanda Maier vol. 3 från 2018 belönades med en Grammis. Med Julius Stern Pianotrio har hon vunnit priser vid internationella tävlingar i Florens, Berlin och Trieste.
Julia Kretz-Larsson undervisar på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon är född i Berlin, har studerat för professor Marianne Boettcher, för professor Thomas Brandis på Konstuniversitetet i Berlin, samt för Josef Suk i Prag.
Musiken
Liksom många andra 1800-talstonsättare ville Edvard Grieg skapa en nationalopera. Han kom bara en bit på väg innan samarbetet skar sig med diktaren Bjørnstjerne Bjørnson kring vikingasagan Olav Trygvason. Texterna dröjde och under tiden hade Grieg åtagit sig att sätta musik till Henrik Ibsens versdrama Peer Gynt från 1867.
Grieg fick noggranna anvisningar: ”I andra akten kan scenen med de tre säterjäntorna behandlas efter kompositörens önskan, men där skall finnas djävulskap! Monologen (akt 2, scen 4) har jag tänkt mig beledsagad av ackord, alltså som melodram. Likaså bör det sättas något slags ackompanjemang till uppträdandena i Dovregubbens hall, där dock replikerna skall förkortas betydligt! Också scenen med Böjgen, som spelas i sin helhet, bör beledsagas av musik. Fågelsång bör höras, och långt borta klockringning och psalmsång…”
Grieg lydde och tog sig energiskt an verket. Peer Gynt uruppfördes i Kristiania 1876 och blev en stor succé.
Ibsens satir över 1800-talets frambrytande liberalism innehåller både saga och realism. Det är en moralitet enligt devisen högmod går före fall. Peer Gynt är en odåga och hjärtekrossare som kommer på kant med sin omgivning innan han ger sig ut i världen. Under tiden går ungdomskärleken Solveig, den evigt förlåtande kvinnan, hemma och väntar.
Peer är en kallhamrad cyniker som till och med bedriver slavhandel, en krösus omgiven av rövslickare så länge pengarna flödar. För Ibsen är han ändå ingen syndare och skall därför slippa helvetets alla kval, i alla fall enligt Knappstöparen som till slut kommer för att hämta hans själ.
I dag är Peers personlighetstyp mer regel än undantag. Världen är annorlunda, allting har ett pris och mycket lite har något värde. Samvetslösa skojare av Peers typ möter man på livets alla områden.
”Att vara sig själv är att offra sig själv” menade Ibsen. Priset för uppbrottet från gården var identitetsförlusten. I dagens globaliserade värld framstår Peer däremot som ett mer naturligt identifikationsobjekt än i 1800-talets bondesamhälle. Kanske ställer det också nygamla frågor om hemhörighet och rotlöshet?
Text: Henry Larsson
Allra mest känd är väl Sibelius för sina sju symfonier och för sin violinkonsert, men han skrev också åtskilliga tondikter. De spände över hela hans karriär, från En Saga 1897 till Tapiola 1927, som också var hans sista större orkesterverk. Tondikten Barden fick sitt uruppförande i Helsingfors 1913 (den reviderade versionen 1916) och i en Helsingforstidning menade en kritiker att stycket tecknar en bild av en bards entusiasm då han framför sin dikt. Även andra försök har gjorts att tolka musiken utifrån programmusikaliskt innehåll. Till exempel ansåg musikvetaren och Sibelius-kännaren Erik Tawaststjerna att tonsättaren i sitt komponerande influerats av Johan Ludvig Runebergs dikt med samma namn.
Sibelius avfärdade dock tanken på att musiken skulle ha något som helst att göra med Runebergs dikt. Däremot yttrade han att verket ”berättar en fornskandinavisk, vikingatida ballad”, och det vilar verkligen en särpräglad, arkaisk atmosfär över musiken. Redan i inledningen skapar djupa toner från klarinetterna, harpans ackord och sordinerade stråkar en alldeles speciell stämning av melankoli och mystik. Överhuvudtaget är första halvan av verket komponerat i en mjuk och behärskad stil med små medel, medan andra halvan bjuder på några mer dramatiska partier, dock utan att den melankoliska grundtonen går förlorad.
Barden är en av de kortare av Sibelius tondikter och det är också ett verk som är en relativt sällsynt gäst i våra konserthus. Det är synd, för i sin tondikt skapade Sibelius oemotståndligt gripande musik, som inte bara är oerhört stämningsfull utan också är förunderligt rik på säregna klangfärger.
Text: Axel Lindhe
Distans är skriven för en svensk och en holländsk solist och stycket står, delvis genom mina personliga beröringspunkter med Skottland och Sverige, i dialog med skandinavisk, holländsk och skotsk folkmusik. Jag komponerade verket under lockdownperioden 2020 och musiken utforskar frågor om samhörighet kontra isolering. Vad som till en början var ett utforskande av musiken från tre länder blev så småningom ett uttryck för längtan – upplevd i en tid då många av oss inte fick träffa dem vi älskar. Musiken tar också djupa intryck av Janine Jansen och Martin Fröst. Båda har en omisskännlig scennärvaro, och verket reflekterar deras expressiva och virtuosa musikaliska uttryck.
Första satsen inleds med horn och trumpeter på ett sätt som påminner om de horn i trä som traditionellt använts i Skandinavien för att kommunicera över långa avstånd. Vi hör solisterna kalla på varandra från scenens sidor innan de ansluter till orkestern till konfigurationer inspirerade av blues och folkmusik. Violinisten bjuder in klarinettisten till en dans där rytmerna och färgerna tar intryck av den svenska nyckelharpan – en fiol med tangenter och kraftig resonans – varpå soloviolinens toner reflekteras hos orkesterns stråkar. Efter en lekfull kadens leder oss solisterna tillbaka till den snabba dansmusiken.
Den andra satsen är en förlängning av den korta duon The Flittin’ för violin och klarinett som jag skrev 2018. Verbet ”flit” betyder på skotska ungefär samma sak som svenskans ”flytta”, och musiken avspeglar de blandade känslor jag hade inför att efter 30 år lämna Skottland och återvända till England. När jag skrev stycket visste jag inte hur pandemin två år senare skulle förstärka känslan av att befinna mig på långt avstånd från min familj. I den här versionen uttrycker musiken en stark längtan i form av malande ekon.
Den sista satsen tar sin utgångspunkt i en renässansinspirerad marsch som leds av klarinettisten, liksom av en holländsk trubadursång från 1200-talet. Sången är den enda melodi i konserten som är ett direkt citat. Texten handlar om en prinsessa som rider iväg på sin häst för att lyssna till en känd trubadur. Hon blir varnad för att han är farlig, men överlistar honom, halshugger honom och rider tillbaka hem med det avhuggna huvudet. Musiken skildrar hemkomst, återförening och triumf. Konserten slutar där den började, med röster som ropar på varandra över ett vidsträckt landskap.
Distans beställdes av Concertgebouworkestern, Sveriges Radios Symfoniorkester, London Symphony Orchestra och Oslo-Filharmonien.
Text: Sally Beamish
Översättning: Hedvig Ljungar
Carl Nielsens skapande formades av den danska landsbygden. Fram till 18 års ålder vistades han främst i och omkring Odense på Fyn. Där lärde han sig spela violin och kornett, i någon mån också komponerandets grunder. År 1883 kom han till Köpenhamn och påbörjade sin utbildning vid konservatoriet.
Ända från barndomen skrev Nielsen egen musik, till en början efter wienklassicistiska förebilder. I huvudstaden kom han under inflytande av Niels W. Gade och J.P.E. Hartmann, 1800-talets ledande danska musikskapare och nu hans lärare. Sommaren 1888 fick han sitt tonsättargenombrott med den succéartade Tivoli-premiären av Liten svit för stråkar. Detta alltjämt ofta spelade verk visar trots traditionell uppläggning hans omisskännligt personliga drag.
Sin förta symfoni började Nielsen arbeta med 1891 i Berlin, och han fullbordade den året därpå. Uruppförandet ägde rum i mars 1894 i Köpenhamns Odd Fellow-palats. Konserten bevistades av stadens sociala och kulturella elit med den gamle kung Christian IX i spetsen. Framgången var ögonblicklig. Kanske anade några en stor symfonikers födelse.
Ännu i dag, över hundra år senare, framstår verket som ett osedvanligt fängslande förstlingsarbete, stöpt i fast form och fullt av originella idéer. Till det som fascinerar hör inte minst Nielsens personliga attityd till harmoniken, de olika tonarternas förhållande till varandra och det individuella sättet att förflytta sig mellan dem. Särskilt i yttersatserna finns en spänning mellan två tonala centra: g-moll och C-dur – vilka inleder respektive avslutar symfonin.
Ett annat typiskt drag för hans symfoniska skapande är den obändiga energin och rytmiska livfullheten. Liksom i de följande symfonierna kastas lyssnaren direkt in i det musikaliska flödet. Inget preludierande, ingen väntan.
Den melodiska, utpräglat expressiva andra satsen är den som står Brahms närmast, dock mer vad gäller själva anslaget än det musikaliska uttryckssättet. Visst kan man tycka sig höra reminiscenser av dennes pastoralt meditativa tongångar, men Nielsens språk är ett annat. Därtill har hans instrumentation en ljusare, mer transparent prägel – kanske ett drag från Mendelssohn, förmedlat till Danmark via tidigare nämnda Gade.
Den tredje satsen har scherzots funktion men ger (liksom ibland hos Brahms) ett intryck av intermezzo. Den formella utarbetningen är ovanligt rik med element av både rondo- och sonatform. Finalen slungar oss åter in i en laddad energiström av motsvarande slag som första satsens. Så får symfonin symmetrisk balans, trots de expansiva dragen väl sammanhållen. Redan som 27-åring hade Carl Nielsen de väsentliga inslagen i sin personstil fullt utvecklade.
Text: Sven Kruckenberg
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 45 min
Biljetter
Fler konserter
DVOŘÁK SYMFONI NR 9 – FRÅN NYA VÄRLDEN
Violinisten Benjamin Beilman gästar Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Elim Chan i Elizabeth Ogoneks In Silence. Dessutom får vi höra Dvoraks mäktiga symfoni Från nya världen.
POETIC (R) EVOLUTION
Unga poeter möter Sveriges Radios Symfoniorkester i ett unikt samarbete mellan Berwaldhallen och Unga Klara.
SING ALONG FÖR STORA OCH SMÅ 2021
Ett musikaliskt äventyr för hela familjen!