Mindre än två minuters musik. Nästan ingenting.
Ett motiv som får utvecklas när det blir tid.
En blomknopp som redan visar vad den vill.

Detta blir en fanfar för Maestro Herbert Blomstedt: För min generation så inspirerande, som gav oss så stora upplevelser, som öppnade vår generations öron för det nya och då i kombination med den klassiska och romantiska repertoaren.

Och detta att inspirera har Herbert Blomstedt fortsatt att göra för idel nya generationer.
Från mitt hjärta: Tack.

Text: Daniel Börtz

Under den korta tiden mellan april och December 1775 fullbordade Mozart de fem violinkonserter som vi med säkerhet kan anse som äkta. Anmärkningsvärd är den utveckling av konsertformen som ägde rum mellan de två första violinkonserten och de tre sista. De två första är visserligen personliga, men med förebilder som Luigi Boccherini, Carl Stamitz och Johann Christian Bach klart påtagliga. Också formellt är de två första enklare och mindre krävande än de tre följande verken, i synnerhet den femte och sista violinkonserten. Mozartbiografen Alfred Einstein frågar, med all rätt: ”Vad hände under de tre månader som skiljer den andra violinkonserten från den tredje?”

Mozart var nitton år gammal och tjänstgjorde som hovmusiker hos ärkebiskop Coloredo i Salzburg. Han hade kommit hem från en framgångsrik resa till Italien där hans opera Lucio Silla hade framförts i Milano i december 1773. Den enformiga tjänstgöringen vid hovet i Salzburg avbröts av en kortare resa till Wien och en något längre vistelse i München där den komiska operan La Finta giardiniera uppfördes i januari 1775. En dryg månad senare hade Mozart komponerat ytterligare en opera, Il rè pastore, som uppfördes i Salzburg i samband med ett furstebesök i april 1775.

Under loppet av några år hade underbarnet vuxit till en mogen, genial tonsättare. Detta räcker dock knappast som förklaring till den hisnande utveckling som skedde mellan de två första konserterna och den sista. Mozart skrev med största sannolikhet konserterna för sig själv – det ingick i hans arbetsuppgifter att framföra bland annat violinkonserter.

Vad som skiljer i synnerhet den femte violinkonserten från de föregående är framför allt solistens förhållande till orkestern. Kraven på virtuositet är fortfarande ganska blygsamma. I de sista konserterna är upplägget mera symfoniskt, fördelningen av tematiskt material jämbördig mellan solist och orkester. Men också den musikaliska ingivelsen är rikare och mognare och den melodiska fantasin flödar fritt.

A-durkonserten har visserligen an fast form, men inom denna ryms en rad musikaliska infall som avlöser varandra på ett sätt som Mozart inte kunde eller vågade prestera i de tidigare verken. Speciellt den första satsen är ett praktexempel på hur Mozart överraskar lyssnaren med oväntade inslag, plötsliga tonartsbyten eller överledningar. Solisten avlöser orkesterns inledning med ett kort, lyriskt adagio som sedan leder över i det livliga huvudtemat. Sidotemat är ett lyckligt infall: en och samma ton upprepas, med glimten i ögat. Mellansatsen är ett poetiskt adagio där solisten får brodera en ljuvlig cantilena. Finalen är en menuett med insprängda alla turca-avsnitt som Mozart hämtade från balettmusiken i den tre år äldre Lucio Silla.

Text: Claes M. Cnattingius

Beteckningen ”den stora C-dursymfonin” på Franz Schuberts Symfoni nr 9 C-dur avser lika mycket verkets längd – närmare femtio minuter – som dess innehåll. Men det är framför allt i det musikaliska hantverket som Schuberts storhet visar sig. Han tillämpar här för första gången konsekvent genomförd tekniken att utveckla nya motiv ur tidigare presenterat material. På detta sätt skapar han en tematisk enhetlighet inte bara inom satserna utan också mellan dem. Ännu en sammanbindande faktor är förkärleken för punkterade rytmer som löper genom hela verket.

Detta tematiska släktskap kan också vålla lyssnaren problem. Schubert utvecklar sällan ett motiv som Mozart eller Beethoven utan söker variera genom tonartsbyten eller oväntade modulationer. När de flesta viktiga motiven är mer eller mindre lika kan det tyckas att materialet ständigt upprepas. Men just i C-dursymfonin märks tydligare än i något annat av Schuberts verk en klar strävan att ge de ständiga infallen en klar disposition. Det framgår tydligt av de ändringar han gjorde i manuskriptet.

Den första satsen inleds av två unisona horn med ett tema som svävar mellan dur och moll och som tas över av träblåsarna. Just detta tema återkommer, mer eller mindre förvandlat, i praktiskt taget alla andra viktigare teman vilket skapar en enhetlighet som kanske var unik vid denna tid. Genomföringen går genom en rad konventionella tonartsbyten tills den slutar på traditionellt sätt i G-dur. Efter den sedvanliga reprisen kommer en lång, rytmiskt pregnant coda som avslutas med det inledande hornmotivet.

Den andra satsen är enkelt uppbyggd i ABAB-form. Efter en kort, marschartad inledning kommer det första temat i oboen, en lyrisk melodi med vissa likheter med den långsamma satsen i pianotrion i Ess-dur. Efter flera upprepningar introducerar stråkarna det andra temat i F-dur. Det första temat återkommer, leder till en höjdpunkt följt av ett ögonblick av stillhet, innan violoncellerna spelar det andra temat i rikt utarbetad form.

Scherzot är Schuberts största, mest ambitiösa och dessutom skrivet i sonatform. Det första, rytmiskt kraftfulla temat präglar mer eller mindre hela satsen. Det andra temat har valskaraktär och man kan utan överdrift säga att hela satsen genomsyras av wiensk tretakt. Triodelen med sin makliga Ländler bidrar med en välbehövlig kontrast.

Finalen är en energisk marsch i sonatform. Det första temat består av dels ett fanfarmotiv i hela orkestern samt en av Schuberts flödande melodier, spelad av oboe och stråkar. Det andra temat är mer markant, med en marschliknande karaktär. Genomföringen markeras av en modulation till Ess-dur och är den mest omfångsrika och utarbetade genomföringsdel som Schubert har komponerat. Reprisdelen följs av en omfattande coda som egentligen är ytterligare en genomföring. Med en sista anspelning på det inledande hornmotivet slutar verket i virvlande crescendo.

Text: Claes M. Cnattingius