Middagshäxan (Polednice) är den andra av fyra symfoniska dikter komponerade av Antonín Dvořák runt 1896. Texterna är samtliga hämtade ur den poetiska samlingen Buketten (Kytice) av den tjeckiske poeten Karel Jaromír Erben . Ämnena i dessa dikter är ofta våldsamma och grymma, och enligt bohemisk folklore har middagstiden, liksom midnatten, sina egna onda andar – middagshäxorna – som utövar sin demoniska makt från klockan elva till klockan tolv på dagen. ”Även om styckena är skrivna i bemärkelsen folkmusik, är ibland det dramatiska inslaget fortfarande ganska dominerande. Det här är ballader och varje stycke innehåller tre eller fyra personer, som jag har försökt representera i musiken”, sade Dvořák själv. För övrigt var han ganska sparsam med att illustrera händelserna med hjälp av sin musik, då han ogillade programmusik intensivt, och föredrog att allmänheten var okunnig om den programmatiska bakgrunden till hans symfoniska dikter. Han räknade med att hans landsmän grundligt kände till de använda folksagorna.

Dvořák delade upp och tonsatte handlingen i fyra avsnitt där ett grundtema i C-dur utvecklas under sagans gång, från den inledande idyllen till den dramatiska avslutningen. Av de fyra texterna är Middagshäxan det knapphändigaste, så Dvořák kände sig tvungen att utöka verket och lägga till en introduktion. Den första delen (Allegretto) utspelar sig i en trivsam hemmaidyll, där barnets glada lek illustreras av klarinetten medan modern förbereder middagen. Irriterad på det livfullt och högljutt lekande barnet säger hon åt honom att leka tystare (oboe). Han börjar gråta, och oboens upprepade toner representerar barnets skrik, men modern blir bara mera irriterad. Tillslut hotar hon med att kalla på Middagshäxan, vars tema hörs kort i klarinetterna och fagotterna innan barnet lugnar ner sig och tystnar tillfälligt för att snart återigen leka vilt och högljutt. Modern blir återigen arg. Plötsligt, gestaltad av basklarinett som ackompanjeras av darrande, dämpade stråkar, anländer en brun liten häxa med ett dok över huvudet (Andante sostenuto). ”Ge mig dit barn” befaller hon skrämmande gestaltat av basklarinett, fagotter och intensiva trumpeter, medan modern förtvivlat försöker fly med barnet i sin famn.  I ett skrämmande scherzo (Allegro) förvandlas häxans tema till en frenetisk dans i träblåsets höga läge. Modern skriker och ber häxan skona dem, men svimmar med barnet fortfarande i sin famn, och när klockan slår tolv försvinner häxan. Stråkarna tar över temat (Andante), när den inte ont anande fadern kommer hem. När han öppnar dörren finner han modern kollapsad på golvet (solo-oboe) och han försöker väcka liv i henne. Under en ljuvlig modulation (flöjt och klarinett) till A-dur återfår hon medvetandet, men allt vänds till förtvivlan när fadern finner barnet död vid moderns sida. I fjärran hörs häxans glädjeskrik.

Text: Andreas Konvicka

Mot slutet av sitt liv menade Bela Bartók att saken var klar, det fanns bara en violinkonsert av honom att räkna med, nämligen Violinkonsert nr 2 från 1938. Men som namnet antyder finns det också en nr 1. Uruppförandet av ettan dröjde dock femtio år och den bar på för tonsättaren smärtsamma minnen.

Violinkonsert nr 1 från 1907-08 antogs vara försvunnen, troligen förstörd, ända tills den ungerska violinisten Stefi Geyer avled 1956. Bartók hade mött henne då hon studerade vid Budapestakademin, där han själv var pianolärare. Han började skriva en violinkonsert, tänkt som tre olika karaktärsskildringar av den åtrådda. Men Stefi blev snart Bartóks stora olyckliga kärlek. Hon lär ha avvisat honom, inte minst för hans uttalade ateism. I ett sorgset brev skrev tonsättaren: ”Då jag läst ert brev satte jag mig vid pianot – jag har den trista föraningen att jag inte kommer att finna någon annan tröst i livet än musik.” Han bifogade därunder en notskiss med ”Stefi-motivet” som första satsen bygger på. Tredje satsen skulle ha speglat ”den kallsinniga och tystlåtna Stefi”, men den fick vara. De två färdiga satserna tillägnades i alla fall henne, och hon tog också emot dem. Däremot spelade hon aldrig konserten offentligt utan agerade precis som kompositören hoppades genom att förvara noterna i byrålådan till sin död.

Där hittades de tillsammans med hennes önskan om detaljer kring ett uruppförande, vilket ägde rum i Basel 1958. Bartók-kunniga hade inga problem att känna igen första satsen. Den hade återanvänts som det första av Två porträtt med titeln Ett ideal. Självklart kunde detta undersköna stycke musik inte få förfaras. ”Musik direkt från hjärtat”, menade Bartók själv. Andra satsen, ett porträtt av Stefi Geyer som charmig och underhållande virtuos, var däremot ny för publiken. Konserten markerar brytpunkten mellan det påtagligt senromantiska och vad som komma skulle, den mer folkmusikinfluerade Bartók som vi oftare får höra idag.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Det är antagligen tack vare Johannes Brahms som Antonín Dvořák fick möjlighet att ägna sig åt att komponera på heltid. Det var i mitten av 1870-talet som Brahms fick upp ögonen för Dvořák och rekommenderade honom till sin förläggare Simrock. Dvořák var då verksam som altviolinist och organist och komponerade bara vid sidan av. Men med stöd från denna värdefulla kontakt kunde komponerandet utvecklas och 1874 publicerades Slaviska danser. De blev en omedelbar succé, Dvořáks namn blev känt och hans musik spelades ofta bl a i England.

Av The Royal Philharmonic Society i London fick Dvořák nu både en beställning på en symfoni och blev dessutom orkesterns hedersmedlem. Den sjätte symfonin hade skrivits fyra år tidigare och Dvořák hade redan planer på en ny. Efter endast tre månaders arbete var Symfoni nr 7 d-moll färdig och den 22 april 1885 uruppfördes den med tonsättaren själv som dirigent. Även detta blev en succé och snabbt spreds symfonin med hjälp av kända dirigenter som Hans Richter, Hans von Bülow och Arthur Nikisch.

Dvořák-kännare räknar den nionde symfonin som den mest populära, men denna som den mest gedigna. Det finns en teori om anledningen till de patriotiska, tragiskt klingande dragen i denna symfoni. Dvořák var en hängiven tågentusiast och tillbringade en hel del tid på järnvägsstationen i Prag. Vid ett av sina besök där såg han soldater återvända för att övervaka en stödkonsert. Detta grep och inspirerade Dvorak till att komponera musik med det tjeckiska folket i åtanke.

I den första satsen förekommer fina hornsolon och dramatiska, nästan Wagner-influerade avsnitt. Den andra satsen är mer intim och enkel. Inledningen är en melodislinga med hymnkaraktär spelad av klarinetten. Stämningen tas upp i orkestern och breddas till storslagen, varm klang. Återblickar till den första satsen gör att Dvořák binder ihop helheten. I scherzo-satsen blir det dans av folklig karaktär, en böhmisk furiant. Dramatiken stegras och mot slutet är vi återigen i den folkliga miljön. Finalen, slutligen, är fulländad med ödesmättad stämning och även här förekommer dansanta avsnitt. Några wagnerska återkopplingar till sats ett föregår avslutningen med jublande orkesterprakt.

Text: Evabritt Selén