Sebastian Fagerlund var omtalad som tonsättare redan vid millennieskiftet men hans verkliga genombrott kom med hans klarinettkonsert 2005–2006. Sedan dess har han bland annat komponerat konserter för violin, gitarr och fagott. Den sistnämnda nominerades till Nordiska rådets musikpris. Hans största orkesterverk, Ignite, vann Teostopriset 2010. Han har också skrivit flera operor.

Drifts från 2017 är mittsektionen i en orkestertriptyk, som inleddes med Stonework 2014-2015 och fortsatte med Water Atlas 2017-2018. De tre verken hämtar inspiration från naturen, framför allt från den storslagna finska skärgården och havet med sina vidsträckta och öppna vyer samt öarna sina kala klippor. I Drifts beskriver Fagerlund vindens och havets förmåga att förvandla landskapets former undan för undan genom sandens eller isens nötning. De tre verken är besläktade och delar i viss mån grundläggande material, men var och en är en självständig enhet i sin egen rätt. Fagerlund utesluter dock inte tanken på att framföra dem tillsammans.

Sebastian Fagerlund hade ursprungligen för avsikt att göra Drifts till ett långsamt stycke. Och som ett sådant börjar det, märkt largo misterioso. Men som så många tonsättare hade Fagerlund svårt att hålla sig till en alltför detaljerad plan och musikmaterialet började anta en egen vilja. Efter sin tröga början tar Drifts fart i ett piggare energico. Dessa två grundtempon dominerar stycket, men även när det snabba materialet börjar bli påtagligt genomsyras verket av en långsam känsla eftersom de två tempozonerna överlappar och läggs över varandra.

Text: Kimmo Korhonen/Marten Andersson

Det musikaliska underbarnet Erich Wolfgang Korngold fick passande nog sitt andranamn efter ett annat av musikhistoriens underbarn, Wolfgang Amadeus Mozart. Korngold började komponera när andra började i grundskolan, spelade själv en egenskriven kantat för Gustav Mahler som nioåring och fick två år senare baletten Snömannen framförd för självaste kejsar Frans Josef I av Österrike. Korngolds kanske mest kända konstmusikverk, operan Den döda staden, skrev han i tjugoårsåldern. På flykt undan nazisterna emigrerade han 1934 till USA där han på kort tid etablerade sig som en av tidernas främsta filmkompositörer.

Korngold verkar inte ha gjort någon större skillnad på konst- och filmmusik. Han närmade sig filmmusiken på samma sätt som de mer traditionella musikdramatiska formerna och kom snarare att därigenom bidra till filmmusikens utveckling. Han frodades i den senromantiska klangvärlden och tog inte till sig särskilt mycket av de modernistiska svängningarna som bröt ny mark hemma i Europa.

Korngolds Violinkonsert i D-dur började som något av ett internskämt mellan honom och den berömde violinisten Bronisław Huberman, som var en vän till familjen och som önskade sig en solokonsert. ”Erich, var är min violinkonsert?” brukade han fråga när han kom på besök. En ljum kväll 1945 häpnade han när Korngold plötsligt satte sig vid pianot och spelade en bit ur den då påbörjade konserten.

Violinkonserten gifter konstmusikern med filmkompositören. Korngold har lånat teman och motiv från inte mindre än fyra olika filmer som han tonsatt på 1930-talet, däribland Anthony Adverse från 1936 som belönades med en Oscar för bästa musik. Huberman spelade till slut aldrig konserten. I stället var det Jascha Heifetz som uruppförde den i februari 1947 till ett positivt första mottagande. En kritiker siade till och med att Korngolds konsert skulle omtalas i samma andetag som Mendelssohns.

Därefter blev det dock värre. New York Times kallade verket nedlåtande för en ”Hollywood-konsert” och brittiska The Sun kallade den syrligt för ”mer korn än guld”. Efterkrigstidens musikliv hade sprungit ifrån Korngolds senromantiska tonspråk och att inte hänga med i utvecklingen innebar att bli hopplöst omsprungen, trots genomgående förstklassigt hantverk och en både lyrisk och virtuos solostämma.

Text: David Saulesco

När Carl Nielsen började arbeta på sin fjärde symfoni, försommaren 1914, hade han just sagt upp sig från sin tjänst vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Äntligen kunde han fritt disponera sin tid och koncentrerat få ge sig hän det egna skapandet. Inte kunde han veta att detta skulle bli den sista fredssommaren på länge och att det första världskriget snart skulle sätta Europa i brand.

Carl Nielsen ville med sitt nya verk skildra själva livet; ”alt hvad man föler og taenker ved det Begrep vi kalder Livet eller rettere ’Liv’ i videste Betydning.” Symfonin skulle enligt egen utsago gestalta ”den elementära livsviljan” – och gavs följaktligen namnet ”Det uudslykkelige”.

Nielsen skriver 1915 i ett brev till vännen Julius Röntgen att den nya symfonin är ”meget forskjellig” från de tidigare: ”der ligger en bestemt Idé til Grund for den, nemlig: at Musikens elementaerste Vaesen er Lys, Liv og Bevaegelse der hugger Stilheden i stykker”.

Symfoni nr 4 – färdigskriven den 27 januari 1916, fem dagar innan uruppförandet – präglas av ett slags fritt strömmande omedelbarhet. Ett närmast intuitivt arbetssätt förefaller ha präglat skapelseprocessen. Eller som Carl Nielsen själv på äldre dar beskrev sina symfonier: ”De har vuxit fram ur någon dimmig föreställning om ett eller annat och har så utvecklat sig till något helt. De har kommit av sig själva och jag har aldrig känt att det kunde gå galet, eftersom de var en del av mig själv.”

Arbetet med symfoni nr 4 påverkades av tidens apokalyptiska stämningar – vilket framkommer inte minst mot slutet där den duellartade striden mellan pukorna formar sig till en smått beethovensk brottning mellan mörker och ljus.

Må vara att Carl Nielsen var rotad i den klassiska symfoniska traditionen Beethoven–Brahms; som så många andra i 1900-talets gryning var han därtill starkt påverkad av Wagner.

Genom Carl Nielsens musik drar ett djärvt sökande efter nya klanger. Vid sidan av den klassicistiska klarheten, den pastorala, folkviseartade mjukheten, löper en lust att utforska hela den senromantiska stratosfären, ja rentav söka vidga tonalitetens gränser – inte à la Schönberg, snarare ungefär som Richard Strauss och Max Reger.

Nielsens spänningsfyllda, djärva, dramatiska fjärde symfoni karakteriseras av säregna harmonier, melodisk idérikedom och en alltigenom utsökt instrumentationskonst. Det är en musik så generös att man lätt överväldigas.

Text: Björn Gustavsson