GERSHWINS RHAPSODY IN BLUE
George Gershwins Rhapsody in Blue är en av den klassiska repertoarens mest välkända och älskade verk. I denna konsert tar sig den internationellt hyllade pianisten Peter Jablonski, Sveriges Radios Symfoniorkester och dirigent Gemma New an det ikoniska verket. Dessutom Aaron Coplands Appalachian Spring, Jessie Montgomerys Strum och Nikolai Rimskij-Korsakovs Capriccio Espagnol.
Kan man skildra ett land genom musiken? Dess gemensamma historia och uttryck – dess själ? Är det via klassiska, traditionellt stöpta toner, eller något mer avantgardistiskt? Och hur många olika stilar får man egentligen blanda? Kvällens konsert bjuder på tonsättare där det nationella står i centrum, men var och en med sin alldeles särskilda, unika röst. Från dansanta, spanska rytmer till Amerikas musikaliska smältdegel tas lyssnaren med på en resa som spänner över kontinenterna.
Nikolaj Rimskij-Korsakov brukar benämnas som huvudarkitekten bakom den ryska stilen inom klassisk musik; en sorts nationalismens omslagspojke mot västvärlden. Under karriärens tidiga år var han starkt influerad av sin mentor Milij Balakirev, ledare av gruppen kallad ”De fem”, och dennes syn på den ryska musiktraditionen som något ädelt avsedd att hållas åtskild från västerländska intryck. Men med tiden förändrades Rimskij-Korsakovs föreställningar och han sökte alltmer inspiration utifrån, bortom landsgränserna. En distinkt ”rysk stil” existerar inte, menade han, och det för honom så viktiga folkmusikelementet tillhör i lika stor grad ett europeiskt kulturarv. De nya tankarna anas på sätt och vis redan i Capriccio Espagnols sprakande folkdräkt designad i spanska färger, om än kryddad med Rimskij-Korsakovs signifikanta, målande orkestrering. Här befäster Rimskij-Korsakov också det som var hans kanske främsta drivkraft, nämligen lusten att berätta och gestalta i toner, överordnad alla formella krav. Som ung pojke var han en bokmal som fascinerades av litteraturens sagoäventyr, inte minst de ute på havet som han älskade livet ut.
Symbol för sitt land har också amerikanen George Gershwin kommit att bli, fast i en helt annan anda och tid. Inte ens 40 år skiljer mellan tillkomsten av Capriccio Espagnol och Rhapsody in Blue, men ändå kunde influenserna knappast vara mer olika. Gershwin drömde om att bli seriös klassisk musiker och Rhapsody in Blue var egentligen ett försök att skriva en mer traditionell pianokonsert. Siktet var inställt på Paris och att ta lektioner för höjdarna Nadia Boulanger och Maurice Ravel, men ingen av dem ville undervisa honom av rädsla för att han skulle förlora sin säregna, mer jazzinspirerade stil. Och tur var väl det, för annars hade kanske inte Rhapsody in Blue blivit vad den blivit – ett collage av genrer där ragtime och kubanska rytmer samsas med inhemska instrument som ackordeon, banjo och saxofoner. Verket definierar lika mycket en kultur som en era; 20-talets sprudlande jazzscen med charlestondans sent inpå nätterna. Medan de flesta ser Rhapsody in Blue som ett porträtt av staden New York, talade Gershwin själv istället om Amerikas själ, om dess ”spirit”.
Vid pianot redo att ta sig an denna älskade klassiker sitter ingen mindre än Peter Jablonski, en av Sveriges absolut främsta pianister med över 30 år på de stora världsscenerna. Likt kvällens tonsättarnamn är han van att röra sig mellan genrerna, från de berömda pianokonserterna till mer nutida tonsättare såsom Grażyna Bacewicz. Det starka intresset för ny musik delar Jablonski med den nyzeeländska dirigenten Gemma New, sedan 2022 chefsdirigent för New Zealand Symphony Orchestra och känd för sin dynamiska närvaro.
På programmet står också två mer samtida amerikanska röster som även de ringat in USA:s mångkulturella landskap, därtill med ett fokus på samhället och människans plats i det.
Aaron Copland må ha börjat sin bana som utmanande modernist, men hittade sedan fram till ett tonspråk som blev alltmer lättillgängligt. Hans vision var att skriva musik för den vanliga människan, som alla kan lyssna till – levande och igenkännbar, precis som det par Appalachian Spring handlar om. I sina kompositioner fångade Copland syntesen av invånarnas vitt skilda bakgrunder, stöpta i en nyskapande klassisk blandform.
Sådana erfarenheter har varit oumbärliga för landsmaninnan Jessie Montgomerys konstnärskap. Från uppväxten minns hon hur alla typer av människor i samhället förenades; grannar, aktivister och artister. Av detta kom en social medvetenhet som visar sig i hennes djupa engagemang och påverkansarbete i flera ideella organisationer. ”Musiken är en mötesplats där alla kan samtala om sina unika skillnader och gemensamma historier”.
Fredrica Roos
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Nyzeeländska Gemma New är musikchef för Hamilton Philharmonic Orchestra och förste gästdirigent för Dallas Symphony Orchestra. Bland höjdpunkterna under säsongen 2024/2025 kan nämnas hennes debut med Münchner Rundfunkorchester, BBC National Orchestra, Brussels Philharmonic och Prague Philharmonia.
Under sin tredje säsong som konstnärlig rådgivare och chefdirigent för Nya Zeelands symfoniorkester dirigerade New en rad framträdanden, bland annat Lyell Cresswells Pianokonsert nr 3 och den nyzeeländska premiären av Kaija Saariahos Asteroid.
Bland höjdpunkterna under den senaste säsongen kan nämnas debuterna med London Philharmonic Orchestra, Chicago Symphony Orchestra, Los Angeles Philharmonic, Vancouver Symphony och Orchestre National de France. I maj 2024 ledde hon två hyllade program med San Francisco Symphony och Seattle Symphony. Höjdpunkterna under sommaren 2024 var världspremiären av Huang Ruos City of Floating Sounds med BBC Philharmonic Orchestra och en återkomst till BBC Proms för andra året i rad med BBC Scottish Symphony Orchestra i Royal Albert Hall i London.
New är 2021 års mottagare av det prestigefyllda Sir Georg Solti Conducting Award och utnämndes 2024 till Officer of the New Zealand Order of Merit.
Den svenske pianisten Peter Jablonski upptäcktes av Claudio Abbado och Vladimir Ashkenazy och engagerad av skivbolaget Decca när han var 17 år gammal. Han har sedan dess uppträtt, samarbetat och spelat in skivor med världens ledande orkestrar och dirigenter och anses vara bland de främsta pianisterna i sin generation. Under de senaste 30 åren har han framträtt på internationella scener med över 150 orkestrar, gett över 2000 konserter och varit på 30 turnéer i Japan.
Kommande framträdanden inkluderar recitaler i Wigmore Hall i London och Seoul Arts Centre. Bland de senaste framträdandena märks Göteborgs Symfoniker med Marie Jacquot, Finska Radions symfoniorkester med Nicholas Collon, Kungliga Filharmonikerna med Jukka-Pekka Saraste, Polska Radions nationella symfoniorkester med Lawrence Foster och Tokyo Symphony Orchestra med Jonathan Nott.
Jablonski har framfört och spelat in Beethovens, Tjajkovskijs, Rachmaninovs, Bacewiczs och Bartóks samtliga pianokonserter, samt alla pianosonater av Prokofjev. Hans inspelningar har belönats med många utmärkelser, bland annat Edison Award för bästa konsert, Gramophone Classical Music Award och franska akademins Charles Cros Award för samtida musik. Bland hans senaste inspelningar finns Frederic Chopins samtliga mazurkor och pianoverk av Ronald Stevenson.
Jablonski är mottagare av Litteris et Artibus-medaljen och 2022 valdes han in i Kungliga Musikaliska Akademien.
Musiken
Jessie Montgomery är en av de just nu klarast lysande stjärnorna på den amerikanska samtida konstmusikhimlen. Med sin medryckande blandning av lekfull improvisation och känslomässiga direkthet har hennes musik slagit an särskilt starkt hos den yngre generationen. För sin konstnärliga gärning har hon belönats med flertalet utmärkelser och priser, senast en Grammy i kategorin bästa nutida klassiska komposition 2024 för pianokonserten Rounds.
Montgomery föddes i New York 1981 som barn till kreativt arbetande föräldrar. Hon växte upp på Manhattan Lower East Side, en smältdegel av artister och kulturella influenser som fått stor betydelse för hennes kompositioner. Förutom den framgångsrika tonsättarkarriären, med verk som framförs av ledande orkestrar och ensembler runtom i världen, är Montgomery även utbildad violinist vid Juilliard School och verksam som lärare. Ett särskilt engagemang för social rättvisa har präglat hennes yrkesliv, inte minst anknytningen till The Sphinx Organisation som stöttar unga afroamerikanska och latinska stråkmusiker.
Enligt Jessie Montgomery själv är Strum en hyllning till amerikanskt folkspråk, dans och rörelse. Titeln syftar på det gitarrliknande knäppandet på strängarna som spelar en stor roll i denna komposition för stråkar, antingen i form av flytande hummande, jordiskt urholkade fåror eller hänryckt trummande. Likt en röd tråd löper det genom stycket och bildar en väv av ljud för de olika rösterna att bryta in emellan.
Strum inleds avskalat och stämningsfullt, innan lyriskt nostalgiska melodier utkristalliserar sig. Musiken börjar sedan gradvis svänga alltmer och expanderar i befriande rytmer, pausade endast för en kort stund av eftertänksamhet. Efter acceleration i tempo och volym blommar allt till sist ut i jublande extas: det är vackert, obetvingat och exploderande av liv.
Text: Fredrica Roos
Aaron Copland omnämns ofta som skaparen av det man brukar kalla för det ”amerikanska soundet”. Denne multibegåvade man, som förutom kompositör även var pianist, skribent och dirigent, förenade i sina verk element från nationens mångskiftande musikaliska traditioner, allt kryddat med värme, lekfullhet och därtill en stor portion livsvisdom.
Bland Coplands rika produktion återfinns flera baletter, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att han som ung frekvent besökte dansföreställningar. Särskilt populär är Appalachian Spring – vår i Appalacherna – som sällar sig till westernsoundet i de två föregångarna Billy the Kid (1938) och Rodeo (1942). Baletten skrevs till den berömda dansaren och koreografen Martha Graham, vars önskan om att dansa till Coplands på den tiden mer svårsmälta musik först överraskade honom. Sedermera kom de att bli goda vänner. Uruppförandet skedde på USA:s kongressbibliotek 1944, med en orkester på tretton musiker eftersom man inte fick plats med fler. Framgången var omedelbar och baletten belönades med Pulitzerpriset 1945 för årets bästa sceniska verk. Senare arbetades den om till svit för orkester i åtta satser.
Appalachian Spring är en intensiv kärlekshistoria med Pennsylvanias nybyggarmiljö som fond. Vi möter ett ungt par som ska gifta sig och precis har fått ett hus, dit samhällets invånare kommer för att lyckönska dem. Balettmusiken låter oss ta del av ett brett känslospektra genomsyrat av sprittande glädje men också med stråk av tvivel. I början ljuder en bedövande vacker introduktion – det är tidig, oförstörd morgon där dagen vaknar i absolut stillhet. Nästa sats, Allegro, är en sprudlande dans initierad av klara och energiska stråkar. Efter skärande, mer dissonanta rytmer som indikerar osäkerhet – kanske har paret valt fel väg i livet? – tar festligheterna vid med konstanta förändringar i tempo. I en av satserna har Copland smugit in Shakersången Simple Gifts, som med sin hyllning till det enkla sättet att leva passar väl in i verkets anda. En annan hymnliknande melodi uppenbarar sig i avslutningen; mild och lik en bön med en kittlande fyllighet i klangen.
Text: Fredrica Roos
För drygt 100 år sedan fick de New York-bor som kommit för att lyssna på konserten ”An Experiment in Modern Music” vara med om något speciellt. Efter många och långa nummer sätter sig låtskrivaren och musikalkompositören George Gershwin vid pianot och delvis improviserar fram Rhapsody in Blue till orkesterns lyhörda ackompanjemang. På beställning av bandledaren Paul Whiteman har han skapat en unik syntes mellan jazzen och den klassiska musikens värld.
Till vardags var Gershwin en hitmakare av Max Martins kaliber, med tidiga uppdrag på Tin Pan Alley, en guldgruva för musikförläggare, och senare på Broadway. Han samarbetade ofta med sin bror Ira som skrev texterna. Trots sin tidiga död av en hjärntumör vid endast 38 års ålder hann Gershwin komponera hundratals sånger, flera etablerade klassiker inom den amerikanska sångskatten.
Gershwins osvikliga känsla för melodier kom väl till användning i en av hans livs största succéer – Rhapsody in Blue – som genom sin friare rapsodiform möjliggjorde en stilcocktail färgad av bluesens blå toner. I inledningen hörs det berömda klarinettglissandot med karaktären av ett utdraget, retsamt skratt. Förutom den genomgående jazzfeelingen, förkroppsligad bland annat i sordinerad trumpet, finns även mer känslomässiga och romantiska partier; växlande uttryck som alla inbjuder till verklighetsflykt från vardagens tristess.
Rhapsody in Blue brukar beskrivas som en skildring av New York och man kan riktigt höra stadens liv och pulserande aktivitet i musikens mångfacetterade otålighet. De sprudlande jazzbarerna, gatorna som aldrig sover, blandningen av alla människor och kulturer …
George Gershwin började faktiskt konkretisera sina idéer till verket på en tågresa mellan New York och Boston, och visst hör man också tågets tuffande, trafikens ständiga tutande – och någonstans där väcks längtan till en svunnen tid som kanske bara existerar i fantasin.
Text: Fredrica Roos
Den ryske tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov har ofta fått stå i skuggan av sin mer berömde landsman Peter Tjajkovskij. Kanske ägde han inte den senares svårslagna öra för genialiska melodier, men i gengäld var han orkestreringskonstens okrönte mästare; en status som förärade honom jobbet som professor på konservatoriet i Sankt Petersburg.
Färgstarka klanger och instrumental virtuositet är också några av de mest utmärkande dragen i Capriccio Espagnol (1887), den temperamentsfulla orkestersviten som förför lyssnaren med sina spanska folkmelodier av dansliknande karaktär. Från början hade Rimskij-Korsakov föreställt sig verket för soloviolin och orkester, men insåg snart att det ju var de orkestrala effekterna – hans omisskännliga styrka – som skulle göra den livliga musiken rättvisa.
Den första satsen, Alborada, är kort men mustig morgonmusik som firar solens uppgång. Här får klarinetten glänsa i flera framträdande solon, full av smittande rörlighet och energi. Som andra satsens namn Variazioni antyder följer sedan ett antal variationer på ett tema med ständigt föränderliga uttryck i orkestern. Först ut är hornen med en drömsk, längtansfull melodi; associationerna går lätt till vidsträckta spanska landskap. Allteftersom växer musiken och blir fylligare, mer glänsande innan en mjuk flöjt lite lurigt rundar av. I den tredje satsen återvänder vi till Alborada och festligheterna, men nu med en soloviolin i huvudrollen: Rimskij-Korsakovs förkärlek för instrumentet känns igen från hans sagotonsättning Scheherazade. Den fjärde satsen Scena e canto gitano är ett pärlband av kadenser i olika instrument, ömsom magiskt, ömsom lidelsefullt. Mot mitten övergår musiken abrupt i en osande rytmisk dans i tretakt; kärv, rå och smäktande. Genom ett successivt svällande går vi direkt in i finalsatsen Fandango asturiano – en energisk dans från Asturien i norra Spanien. Hela verket mynnar slutligen ut i ett ännu mer uppeldat och ståtligt framförande av Aldorado-temat, sprängfyllt av spansk hetta och kraft.
Text: Fredrica Roos
Lyssna på Mästerverken i P2:
Biljetter
Ingår i följande konsertserier:
Fler konserter
Mozarts Jupitersymfoni
Maxim Emelyanychev leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Mozarts sista symfoni – även kallad Jupitersymfonin. Dessutom ett efterlängtat återseende av cellisten Nicolas Altstaedt i Grażyna Bacewicz andra cellokonsert.
Baletten Nötknäpparen och Aurora
Upplev magi och äventyr i sagobaletten Nötknäpparen och Aurora!
Dvořáks cellokonsert med Gautier Capuçon
Gautier Capuçon i Dvořáks älskade cellokonsert och Sveriges Radios Symfoniorkester i Alexander von Zemlinskys Sjöjungfrun under ledning av Juraj Valčuha.