I juni 1956, samma år som tonsättaren Ingvar Lidholm tillträdde som kammarmusikchef vid Sveriges Radio, höll Internationella samfundet för nutida musik sina årliga världsmusikdagar i Stockholm. ISCM World Music Days hölls för första gången 1923 och anordnas fortfarande, med festivaler inplanerade flera år framåt, varje år i ett nytt värdland. Vid 1956 års festival var Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören huvudartister och bland dirigenterna fanns namn som Karlheinz Stockhausen, Herbert Blomstedt och Sixten Ehrling. Till den fick Ingvar Lidholm det hedersamma uppdraget att skriva en invigningsfanfar.

En fanfar är traditionellt sett en kort instrumental sats, företrädesvis för mässingsinstrument som trumpeter eller horn, och som på engelska även kallas ”flourish”. Notera det alternativa ordets släktskap med ”flower”, blomma; fanfarer är i regel just utsmyckningar, typiskt sett använda som påbud för en viktig person och historiskt sett även som jaktsignal och i det militära. Redan på 1300-talet imiterades fanfarer i konstmusiken.

Ingvar Lidholms fanfar är skriven för två grupper av vardera två trumpeter, fyra valthorn och en trumslagare och är på samma gång urtypisk och ett tydligt barn av sin tid. Någon bestämd tonart finns inte – det här var trots allt musik av den nyblivne modernisten som fått sitt genombrott med det avantgardistiska orkesterverket Ritornell. Ytligt sett har den dock alla förväntade drag hos en fanfar. Hjältemodiga kvart- och kvintsprång avlöser varandra men det tonala centrumet förflyttas hela tiden. Till slut landar ändå alla på ett gemensamt durackord. Det är ju trots allt en fanfar. 23 år senare spelades fanfaren på nytt, då vid invigningen av Sveriges Radios studio ett och tillika konserthus: Berwaldhallen.

Text: David Saulesco

Läderlappen av Johann Strauss d.y. är världens mest spelade operett. Den mynnar ur det sena 1800-talets Wien där konstformen blev vida populär tack vare sin lätthet, till skillnad från operan med sina mäktiga intriger, lidanden och ofrånkomliga bortgångar. Operetten erbjöd istället nyckfull underhållning, lättsamma handlingar, komiska karaktärer och roande dansinslag. Den blev inte slagen på fingrarna lika snabbt för att den saknade tyngd eller mest var på skoj. Konstformen var därför perfekt för valskungen Strauss som hade en särskild begåvning för att skapa trallvänliga och dansanta melodier.

Strauss skrev gärna lättsam musik som tilltalade många och som folk kunde lägga på minnet: ”Om en operett skall bli populär,” skrev han, ”då måste alla kunna hitta något i den som passar deras smak”. Detta gällde även den fattigare delen av publiken: ”Människorna i galleriet måste också kunna få ut något av den som de minns. De här människorna har inte råd att köpa klaverutdrag, än mindre köpa sig ett piano. Därför måste man framföra den så bra att när de lämnar föreställningen så stannar något kvar i deras öron!”

Läderlappen hämtar sitt stoff från det tyska lustspelet Das Gefängnis, Fängelset, från 1851. Operetten skrevs i sin tur 1874, året efter att Wiens aktiemarknad kraschade och gav publiken en chans att fly bort en stund från samtidens oroligheter och ekonomiska problem. Läderlappen är en förvecklingskomedi om intriger, otrohet och att hålla fasaden uppe, samtidigt som den på sätt och vis själv upprätthåller en fasad av att erbjuda ren eskapism. På ytan bubblar champagnen och folket festar loss i extravaganta kostymer, men mellan raderna skildras också den dekadenta dubbelmoralen där överklassen dricker och frossar som om det inte fanns någon morgondag. Ett budskap som genljuder även i våra dagar.

Text: Mats Hansson

Tobias Broströms Nigredo: Dark Night of the Soul är en dubbelkonsert för två trumpeter och orkester. Titeln betyder inom alkemin ”sönderfall” och står för det svartaste svarta, den förruttnelseprocess som då troddes vara det första stadiet i framställningen av ”de vises sten”, urämnet som bland annat sades kunna förvandla oädla metaller till guld. Undertiteln är tagen från en dikt av den spanske 1500-talspoeten och katolske mystikern Johannes av Korset.

Psykiatern C. G. Jung, som räknas som den analytiska psykologins grundare, använde ”nigredo” som en metafor för själens dunkla natt, det ögonblick av förtvivlan när individen konfronterar sitt eget mörkaste inre. Denna konfrontation med sitt inre mörker är en förutsättning för personlig utveckling och det är främst ur denna aspekt som Broström gestaltar sitt verk. ”Det sätt jag har komponerat musiken och valt titel på knyter an till Jungs definition av nigredo som ett ögonblick av maximal förtvivlan och att detta är en förutsättning för personlig utveckling,” beskriver Tobias Broström själv.

Konserten är skriven i två satser, men kan delas upp i tre delar: Shades and Echoes, No Man’s Land/Antagonism samt Equilibrium/Dystopia och Remembrance. Första delen är energisk och rytmisk med stor harmonisk rikedom i orkestern, över vilka de två trumpetstämmorna följs åt i skuggspel och ekon. Andra delen är till en början mer vilsam, karg och mer sparsmakad i harmoniken. Ur det stilla träder en lyrisk melodi fram hos den ena trumpeten, vars melodi sedermera distraheras av den andra, antagonisten. Tredje delen är en musikalisk temperaturhöjare och stegring men också en sorts tillbakablick, sammanfattning och utveckling av tidigare använda motiv i verket.

Nigredo: Dark Night of the Soul är en sambeställning mellan Malmö Symfoniorkester, Sveriges Radios Symfoniorkester och BBC Radio 3/BBC National Orchestra of Wales. Dubbelkonserten är skriven för mästertrumpetarna Håkan Hardenberger och Jeroen Berwaerts som uruppförde den i mars 2019 med Malmö Symfoniorkester och dirigent John Storgårds.

Text: Nina Sandell

År 1884 fick Richard Strauss, bara 20 år gammal, ett erbjudande att bli assisterande dirigent vid orkestern i Meiningen. Förutom nya musikaliska erfarenheter innebar det också ett uppbrott från hemmet och sin konservative far. Strauss hade redan skrivit en hel del musik, men efter flytten lämnade han de musikaliska förebilder som fadern hade förespråkat.

Nu vände Strauss örat mot moderna tonsättare som Liszt och Wagner och började skriva programmusik, som följer och beskriver en bild, dikt, saga eller liknande. Han kallade sina verk för ”tondikter”, en genre som Franz Liszt börjat komponera 35 år tidigare men som Strauss fullbordade. Flytten innebar också frihet på kärlekens område. Särskilt kärleken till en viss Dora Wihan-Weis, redan gift med en av Strauss vänner, fick den unge Strauss känslor att svalla.

I tondikten Don Juan från 1888 förenade Strauss sina nya intryck från både kärlekens och musikens värld. Strauss har utgått från en dramatisk dikt av ungraren Nikolaus Lenau, även han olyckligt förälskad i en gift kvinna, vilket inspirerade många av hans poem. Dikten är ett erotiskt laddat drama om förföraren som egentligen hatar kvinnor. Don Juan upplever sitt liv, trots framgången hos kvinnor, som värdelöst och tomt. Därför ser han döden som en utväg och befrielse sitt tråkiga och destruktiva liv. Strauss har satt musik till en serie händelser ur Lenaus poesi: Kärleksscener, en karneval och den sista duellen.

Uruppförandet på Weimars hovteater under Strauss egen ledning blev en stor framgång och innebar hans definitiva genombrott som kompositör. Snart följde fler tondikter som, även om också de blev succéer, presenterade nya klanger och former vilket väckte starka reaktioner. En del kritiker beskrev tondikterna som bullriga, fräcka, eller rentav ”en enda röra av instrumentkackel”.

Richard Strauss tondikter är i alla fall virtuosa och glänsande med stark naturalism och fantastisk orkestrering. Han behandlar orkesterns klangfärger mästerligt och har ett fantasirikt sätt att använda instrumenten. Många håller också just Don Juan för den främsta av Strauss tondikter.

Text: Bengt Arwén