Lars Johan Werle var huvudsakligen självlärd som tonsättare. I ungdomsåren var han flitig körsångare och jazzpianist. Hans enda formella musikstudier var musikvetenskap vid Uppsala universitet samt lektioner i kontrapunkt för Sven-Erik Bäck. Störst avtryck har Werle gjort som operatonsättare. Den experimentella kammaroperan Drömmen om Thérèse, inspirerad av Émile Zolas debutroman, banade väg för en lång och framgångsrik karriär som även omfattar exempelvis Resan, Tintomara och Animalen. Werle skrev dessutom filmmusik, bland annat till Ingmar Bergman-filmerna Persona och Vargtimmen.

I Werles första stycke för kör a cappella, Canzone 126 di Francesco Petrarca från 1967, visar han både sin känsla för språkbehandling och sin körvana men också den pluralistiska stil som präglar hans musik, i synnerhet de tidigare verken. Redan i Drömmen om Thérèse tre år tidigare var Werle en stilistisk kameleont, en tidig postmodernist som blandade influenser från olika epoker och miljöer för att uppnå önskad effekt och för att gestalta texten så tydligt som möjligt. På liknande sätt växlar Werle i Canzone 126 mellan renässans, romantik och modernism för att uttrycka textens ömma och sårbara kärlekslängtan.

Francesco Petrarca betraktas tillsammans med Dante Alighieri och Giovanni Boccaccio som en av den tidiga italienska litteraturens främsta företrädare. Petrarcas Canzoniere, ”sångbok”, består av 366 kärleksdikter till en viss Laura. Som prästvigd kunde Petrarca bara tråna på avstånd och dikterna behandlar såväl kärleken i sig som kärlekens och lustens förhållande till kristendomen. Kärleksuttrycken är dock sinnliga och intima, mänskliga i stället för kyskt symboliska. Med talade partier, viskningar, klusterackord och glissandon invävda i de skickligt skrivna körstämmorna åstadkommer Werle – som alltid – en genomtänkt och inträngande texttolkning.

Canzone 126 uruppfördes i Stockholm i april 1967 av Bel Canto-kören, den ensemble där den unge Werle själv en gång stod ibland sångarna. Sedan dess har det blivit ett av hans mest älskade och framförda stycken både i Sverige och utomlands.

David Saulesco

Den tyskspråkige poeten Rainer Maria Rilke, född i Prag 1875, påbörjade sina Duinoelegier 1912 i Treiste på slottet Duino, som gett verket dess namn. Emellertid kom krig och en långvarig skaparkris emellan och dikterna färdigställdes inte förrän under en kreativ period i februari 1922. Den finske tonsättaren EINOJUHANI RAUTAVAARA beskriver sitt möte med Rilkes poesi och omständigheterna kring Die erste Elegie så här:

Mitt möte i ungdomen med Rainer Maria Rilkes poesi visade sig bli en betydelsefull upptäckt inte bara litterärt utan för utvecklingen av min världsbild. Jag associerar den fortfarande med den mysticism som omgav ruinerna i efterkrigstidens Wien. Det var här som jag komponerade mina Fem Sonetter till Orfeus och två år senare, i Köln, började jag skriva sångcykeln Die Lebenden med Rilkes text. Från det och framåt har jag fortsatt att bära med mig – både mentalt och i min resväska – Duinoelegierna, Rilkes nyskapande verk. Efter hand skulle jag komma att välja ut, och känna mig starkt dragen till, den första elegin vars änglagestalt tog rollen av en personlig ”animus”*. Mina orkesterverk Angels and Visitations, Angels of Dusk och Playgrounds for Angels är alla musikaliska förkroppsliganden av den gestalten.
     Så sent som 1993, när den internationella körsamfundet Europa Cantat ville beställa ett större verk av mig kände jag att tiden var mogen för en änglaelegi. Uppenbarligen hade den mognat i mitt undermedvetna eftersom kompositionsprocessen var snabb, energisk och självsäker.

Formen elegi är egentligen en klagosång och så även Rilkes elegier, en klagan över den svaga, splittrade och begränsade människan. Och den ängel som åkallas är ingen kristen ängel utan ett högre väsen som fullbordat den förvandling som vi människor håller på att genomgå. Duinoelegierna, med syfte att mota den avhumanisering som riskerar uppstå till följd av nya rön och teknologier har citerats flitigt – även inom populärkulturen – och ses som en av 1900-talets viktigaste långa dikter. Så har även Rautavaaras tonsättning blivit ett av de riktigt stora styckena i körlitteraturen.

*) Animus är i jungiansk psykologi de manliga aspekterna i kvinnans själ.

Text: Karin Ekedahl

Einojuhani Rautavaara

Född: 9 oktober 1928 i Helsingfors.

Död: 27 juli 2016 i Helsingfors.

Utbildning: Kompositionsstudier för Aarre Merikanto vid Sibeliusakademin, efter rekommendation av Sibelius själv studier för Vincent Persichetti på Juilliard School i New York och för Roger Sessions och Aaron Copland i Tanglewood, Massachusetts.

Verk: Åtta mycket varierade symfonier (nr 7 Angel of Light en världssuccé), orkesterverk som Angels and Visitations, Isle of Bliss och Before the Icons, ett antal konserter (Cantus Arcticus, tre för piano, två cellokonserter, kontrabaskonserten Angel of Dusk), genombrottsverket A Requiem in Our Time för brassensemble, två pianosonater, kammarmusik, viktig körproduktion, nio operor, såsom de biografiska Vincent, Aleksis Kivi och Rasputin.

Finskt rekord i intensivvårdsbehandling: Brusten aorta gjorde 2004 att Rautavaara blev föremål för intensivvård i närmare ett halvår, ett rekord som nog står sig bra internationellt också. Därefter kunde han återuppta komponerandet ända tills komplikationer efter en höftoperation tog hans liv tolv år senare.

Trots att han inte blev mer än 28 år räknas Egon Schiele som en av de mest framstående figurativa konstnärerna före och under första världskriget. Hans lite knotiga och förvridna porträtt, ofta med sexuella undertoner, känns lätt igen. Den österrikiske expressionistiske målaren skrev även dikter. Schieles poem är som tillkomna i förlängningen av hans pensel; poesi där text och bild smälter samman. I hans närmast kalligrafiska utformade texter förmedlar han levande, personliga bilder med ett färgstarkt och kraftfullt uttryck.

Schieles texter uppmärksammades av den brasilianske dirigenten Celso Antunes under hans tid som chefsdirigent för Nederländska radions kammarkör. Det blev utgångspunkten för ett kompositionsuppdrag från Nederländska radion till Sven-David Sandström. Uppdraget resulterade i Drei Gedichte von Egon Schiele för sexstämmig kör som uruppfördes 2009, och då hade tonsättaren rört sig mot en mindre komplicerad och måhända mer tillgänglig stil. I tonsättningen av Schieles texter återgick Sandström dock till den virtuosa stil som gjort honom så uppmärksammad internationellt. Just den expressionism som till exempel finns hos Schiele motsvarar i hög grad Sandströms briljanta musik. I finalomgången av Eric Ericson Award dirigerar de tävlande två av tre satser: Nasser Abend och Tannenwald.

Text: Karin Ekedahl

Trots att han inte blev mer än 28 år räknas Egon Schiele som en av de mest framstående figurativa konstnärerna före och under första världskriget. Hans lite knotiga och förvridna porträtt, ofta med sexuella undertoner, känns lätt igen. Den österrikiske expressionistiske målaren skrev även dikter. Schieles poem är som tillkomna i förlängningen av hans pensel; poesi där text och bild smälter samman. I hans närmast kalligrafiska utformade texter förmedlar han levande, personliga bilder med ett färgstarkt och kraftfullt uttryck.

Schieles texter uppmärksammades av den brasilianske dirigenten Celso Antunes under hans tid som chefsdirigent för Nederländska radions kammarkör. Det blev utgångspunkten för ett kompositionsuppdrag från Nederländska radion till Sven-David Sandström. Uppdraget resulterade i Drei Gedichte von Egon Schiele för sexstämmig kör som uruppfördes 2009, och då hade tonsättaren rört sig mot en mindre komplicerad och måhända mer tillgänglig stil. I tonsättningen av Schieles texter återgick Sandström dock till den virtuosa stil som gjort honom så uppmärksammad internationellt. Just den expressionism som till exempel finns hos Schiele motsvarar i hög grad Sandströms briljanta musik. I finalomgången av Eric Ericson Award dirigerar de tävlande två av tre satser: Nasser Abend och Tannenwald.

Text: Karin Ekedahl

Som körtonsättare var Hugo Alfvén något av en traditionalist, även om han genom sin skicklighet ofta lyckades att få det traditionella att låta nytt. Det är något som absolut kan sägas gälla för Aftonen med text av Herman Sätherberg. Sätherberg var den musikbegåvade prins Gustafs favorittextförfattare och har bidragit med sin lyrik i odödliga stycken som Studentsången, Vårsång – mer känd som ”Glad såsom fågeln” – och Otto Lindblads Längtan till landet – ”Vintern ra”.

Att Alfvén mitt under brinnande världskrig väljer att tonsätta Sätherbergs superromantiska dikt Aftonen var kanske hans sätt att belysa något som var värt att vårda. Eller kanske ännu mer i oros- och förändringstid minnas det som flytt, något som betonas av den drömska och nostalgiska stämningen. Körklangen utnyttjas mästerligt och mynnar ut i de hornklanger som Alfvén passar på att återanvända. Lyssna efter ett bekant ”lullande” i andra satsen av hans åtta år yngre orkestersvit Synnöve Solbakken!

Text: Karin Ekedahl

Hugo Alfvén var Orphei Drängars dirigent i hela 37 år. Ett svårslaget rekord – ända tills Eric Ericson överträffade det med sina 40. I sin utsökta Aftonen låter Alfvén vallhornens mjuka klang eka ibland dälder och gröna kullar. Hela den nationalromantiska paletten kommer till användning, men utflykterna bland de typiskt Alfvénska harmonierna leder hela tiden tillbaka till ett tryggt A-durackord.

När OD 2007 beställde ett nytt stycke av Jan Sandström valde han att utgå från en jojk av Johan Märak, som även tidigare influerat hans körmusik. I Vuojnha Biegga jojkas Guds heliga vind, och liksom i Aftonen är det naturen som står i fokus. Här möter vi dock istället fjällripor, hundar – och en förbirusande renhjord.