Den amerikanska tonsättaren Elizabeth Ogonek växte upp i New York och är utbildad vid bland annat Thornton School of Music i Los Angeles och vid Guildhall School of Music and Drama i London. Hon är numera själv lärare i komposition och sedan sommaren 2021 är hon Assistant Professor i komposition vid Cornell University.

År 2015 utsågs hon till Mead Composer-in-Residence hos Chicago Symphony Orchestra, en post hon innehade till 2018 och det var i detta sammanhang som violinkonserten In Silence blev till. I sitt verk har Ogonek tagit intryck av den österrikiske 1600-talstonsättaren och violinvirtuosen Heinrich Biber och hans så kallade Mysteriesonater, som komponerades på 1670-talet men som inte blev publicerade förrän i början av 1900-talet. Biber experimenterade mycket med att stämma om sina instrument, något som Ogonek inspirerats av i sitt stycke, där både solistens violin och instrumenten i orkestern ”stäms om” mellan satserna, något som gör det möjligt att få fram tonföljder och toner som annars inte vore möjliga att spela med en traditionell stämning av instrumenten.

Varför valde Ogonek då titeln In Silence för sitt stycke? Jo, i en intervju, publicerad på Chicagosymfonikernas hemsida, berättar hon att hon som barn tillbringade mycket tid med sin ensamstående mamma i kyrkan, där mamman arbetade som organist. Ofta under gudstjänsterna, då Elisabeth satt på körläktaren, började hennes tankar vandra iväg och hon började fantisera ”in silence”. Så just i det här fallet refererar titeln mer till ”fantasins flykt”, än till ”tystnad” i ordets vanliga bemärkelse.

In Silence fick sin premiär i Chicago år 2017 med samma solist och dirigent som vi får tillfälle att lyssna till vid denna konsert, den flerfaldigt prisbelönade amerikanske violinisten Benjamin Beilman och den Hongkong-födde dirigenten Elim Chan.

Axel Lindhe

I februari 1895 skrev Antonín Dvořák följande i den amerikanska tidskriften Harper’s Magazine: ”En amerikansk reporter berättade en gång för mig att den viktigaste talang en journalist kan besitta är en ’näsa för nyheter’. Just så måste en musiker vässa sitt öra för musik. Ingenting får vara alltför lågt eller alltför betydelselöst för musikern. På promenad borde han lyssna till varje visslande pojke, varje gatusångare eller blind positivhalare. Jag är själv ofta så fascinerad av dessa människor att jag knappt kan slita mig därifrån, för ideligen uppfattar jag ett drag eller hör fragment av en återkommande melodi som tycks vara folkets röst. Dessa saker borde tas till vara och ingen borde vara för fin för att göra flitigt bruk av alla sådana uppslag.”

Dvořák älskade hemlandets folkmusik och fick sin inspiration från den i flera av sina verk. Citatet visar hans stora intresse för just ”folkets röst”, och detta intresse var ett av skälen till att den förmögna Jeanette M. Thurber 1891 inbjöd honom att bli rektor för hennes nya National Conservatory i New York. Fru Thurber hade en speciell önskan: att Dvořák skulle delta i utformningen av en framtida amerikansk nationalmusik, som med hans hjälp skulle kunna skapas av kompositionseleverna vid hennes konservatorium.

Under 1880- och 90-talen stod Dvořák på höjden av sin karriär. Fyra av hans nio symfonier skrevs under den här tiden. Han bodde i Prag och försörjde sin familj som tonsättare, dirigent, organist och som kompositionslärare vid Pragkonservatoriet. Dvořák var oerhört tveksam till att lämna sitt hemland. Men den stora lönen avgjorde och familjen installerade sig i en lägenhet på Manhattan där de bodde mellan 1892 och 1895.

Ett berömt uttalande av Dvořák under den här tiden är också att den amerikanska ursprungsbefolkningen och de svartas sånger borde utgöra grunden till ”en stor och ädel musikalisk tradition … De är Amerikas folksånger och era tonsättare måste ta dem i bruk.” Och så påbörjade han sin nionde symfoni som han själv kallade Från nya världen. Uruppförandet ägde rum i Carnegie Hall den 16 december 1893 med dirigenten Anton Seidl och New Yorks filharmoniker. Det blev en stor succé, men ingen kunde säga att de hörde det amerikanska folkets röst.

Dvořáks populäraste musik får tala för sig själv. ”Folkets röst” kan uttryckas på många olika sätt.

Text: Gunilla Petersén