Daniel Harding & Johan Dalene

Den tyske kompositören Max Bruch var något av ett underbarn. Redan från nio års ålder började han komponera och en septett som han skrev två år senare visar på tidiga kännetecken för hans senare musikaliska stil. Från 1865 till 1867 var Bruch anställd som musikdirektör på hovet i Koblenz och det var här som han skrev sin första violinkonsert, vilket kom att bli hans mest kända som kompositör. Bruch var nära vän, och tog inspiration ifrån dåtidens kända violinister, inklusive Joseph Joachim och Willy Hess, och kom att skriva inte mindre än nio verk för violin, varav 3 konserter, ett instrument han ansåg vara det bästa för att ”sjunga en melodi”. Och det var melodier som var Bruchs fokus i musiken. I den första violinkonserten i g-moll blir det speciellt tydligt i den andra satsens adagio, av många ansedd som konsertens hjärta.

Det första framförandet av konserten gjordes av violinisten Otto von Königslow och med Bruch själv som dirigent 1866. Tillsammans med Joseph Joachim gjorde Bruch dock därefter stora revideringar och det är versionen från 1867 som idag främst framförs. Bruch blev en uppskattad lärare inom komposition men hans verk nådde aldrig någon större framgång, mycket på grund av hans frispråkiga aversion mot den nya tyska skolan med Richard Wagner och Franz Liszt som främsta förespråkare.

Richard Strauss var även han något av ett underbarn men blev till skillnad från Bruch en hängiven Wagnerian och även framgångsrik som kompositör redan under sin levnad.  Strauss symfoniska dikt Ein Heldenleben från 1898 var en uppföljare till Don Quixote som färdigställdes året innan. Båda dikterna avhandlar och kritiserar på ett komiskt sätt hjältar och antihjältar, men om handlingen i Don Quixote är hämtad från Cervantes roman om den glömske riddaren och hans hjälpreda Sancho Panza, så tog Strauss inspiration från sitt eget liv och jag för hjälten i Ein Heldenleben. Många har tolkat verket som ett uttryck för Strauss artistiska egoism, inte minst då han i den femte delen citerar sina tidigare tondikter. Men det finns även idéer om att man ska se det utifrån Friedrich Nietzsche tankar om kampen mellan individen och hans inre och yttre världar. Strauss själv menade att verket handlade om det maskulina hjälteidealet. Oavsett tolkning så är tondikten, vilken kom att bli Strauss sista, även musikaliskt tämligen heroisk.

Text: Bodil Hasselgren