Daniel Harding & Johan Dalene

sept.

Lördag 19:00

Entré till samtal ingår i konsertbiljetten

DATUM PASSERAT

Richard Strauss symfoniska dikt för stor orkester Ein Heldenleben berättar genom 6 satser om olika delar ur en hjältes liv. Chefsdirigent Daniel Harding leder Sveriges Radios symfoniorkester i detta mastodontverk från 1899. För den tyske kompositören Max Bruch hade violinen nästan en hjältestatus, då han ansåg att det kunde ”sjunga en melodi bättre än ett piano, och melodin är musikens själ.” Han var nära vän med flera av 1800-talets mest framstående violinister och skrev nio verk för instrumentet, men det är den första konsert op. 26 i g-moll från 1866 som har blivit ett av hans mest kända. I kvällens konsert tar det unga svensk-norska stjärnskottet Johan Dalene sig an Bruchs opus.

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2

Konserten sänds direkt på Berwaldhallen Play

Ladda ner dagens program här

Johan Dalene om 300 år gammal fiol: En best att tämja

Skriv ut

Medverkande

Sveriges Radios Symfoniorkester

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Daniel Harding, chefsdirigent

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.

Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.

Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.

År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.
Johan Dalene, violin

22-årige svensk-norske violinisten Johan Dalene har redan gjort stort intryck på de internationella scenerna. Han framträder regelbundet med ledande orkestrar och i berömda konserthus såväl hemmavid som utomlands. Hans sätt att ”få sin Stradivarius att sjunga mästerligt” (Le Monde), kombinerat med uppfriskande, ärlig musikalitet och förmågan att engagera både medmusiker och publik, har gett honom många beundrare. Detta bekräftades ytterligare då han 2019 blev förstapristagare i den prestigefyllda Carl Nielsen tävlingen samt vinnare av Den Norske Solistpris.

Säsongen 2021/22 var Johan utvald till Rising Star artist av European Concert Hall Organisation (ECHO) och gav under denna period recitaler i många av Europas mest prestigefyllda konsertsalar såsom Wiener Konzerthaus, Het Concertgebouw i Amsterdam, L’auditori i Barcelona, Elbphilharmonie i Hamburg och Cité de la Musique i Paris.

Under perioden 2019-22 är Johan New Generation Artist på BBC Radio 3, vilket innebär framträdanden i recitaler, kammarmusikkonserter och som solist med samtliga BBC orkestrar. Allt spelas in och sänds på BBC Radio 3.

Dalene började spela fiol när han var fyra år och debuterade tre år senare med Norrköpings Symfoniorkester. Sommaren 2016 var han Student in Residence på Verbier Festival i Schweiz (där han även debuterade som festivalartist 2021) och som sextonåring upptogs han i det norska mentorprogrammet Crescendo. Där har han haft ett nära samarbete med sina mentorer Janine Jansen, Leif Ove Andsnes och Gidon Kremer. Andsnes bjöd in Johan både 2018 och 2021 som artist till Rosendal Kammarmusikfestival och de har även spelat ett flertal gånger tillsammans vid Festspillene i Bergen.

Säsongen 2020/21 var Johan utnämnd till Klassiska artisten i Sveriges Radio P2 och Berwaldhallen, vilket innebar ett flertal konserter som solist med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören samt recitaler och kammarmusikkonserter som sändes i Sveriges Radio, inklusive uruppföranden av Molly Kien och Daniel Nelson.

Johan Dalene studerar för Per Enoksson, professor vid Kungliga Musikhögskolan avdelning Edsberg, samt tar även lektioner för Janine Jansen. Han har medverkat på masterclasses för ett antal välrenommerade lärare såsom Miriam Fried, Dora Schwarzberg, Pamela Frank, Gerhard Schulz och Henning Kraggerud. Johan har erhållit ett flertal stipendier, bland annat Dronning Ingrids Hæderslegat, Håkan Mogrens stipendium, Gemzéus stora musikstipendium, Anders Wall Giresta-stipendium, G.T Bäckmans kulturstipendium, Norrköpings kommuns kulturstipendium, Rolf Wirténs kulturpris, Broocmanpriset och Equinors klassiska musikstipendium. Han spelar på en Stradivarius violin från 1736, generöst utlånad av Anders Sveaas’ Almennyttige Fond.

Musiken

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inklusive paus

RICHARD STRAUSS: Wiener Philharmoniker Fanfare

3 min

Richard Strauss var son till en av 1800-talets främsta hornister, Franz Strauss, ett faktum som säkerligen påverkade den musikaliska kvaliteten på de verk och partier för instrumentgruppen som sonen kom att komponera. Ett av dessa är den fanfar som Strauss skrev till den bal som Wiener Philharmoniker genomförde för första gången 1924 som en insamling till orkestermusikernas pensionskassa. Strauss var redan då starkt kopplad till Wiener Philarmoniker, 1901 var de den första orkestern att spela en hel konsert endast med musik av honom, och de två hade därefter ett återkommande konstnärligt utbyte. Wiener Philharmoniker Fanfare är skriven för 6 trumpeter, 8 horn, 6 tromboner, 2 tubor och tre pukor och var tänkt att spelas när särskilt viktiga gäster dök upp. Sedan premiären 1924 har den varit ett stående inslag på orkesterns årliga baler.

Fanfaren är en av två som Strauss skrev under 1924, mitt under en period då han, efter premiären av operan Salome i december 1905, egentligen hade förlorat intresset för att skriva orkestrala verk (med En Alpsymfoni från 1915 som ett magnifikt undantag). Först under 1940-talet hittade han återigen inspirationen för att komponera enkom för orkester, vilket bland annat resulterade i Metamorphosen för stråkorkester 1945.

Den cirka tre minuter långa (eller korta) Wiener Philharmoniker Fanfare är romantisk, bombastiskt och mästerligt orkestrerad. Trots sin i grund och botten enkla form har den en sofistikerad struktur, en fyllig melodi och färggranna modulationer. Från de första inledande, uppfodrade triolerna hos trumpeterna till de, ibland närmast smattrande, ibland mjuka tonerna hos resterande brassinstrument och pukornas lågmält mullrande är det ett slående entusiasmerande stycke.

Text: Bodil Hasselgren
MAX BRUCH: Violinkonsert g-moll

27 min

I. Vorspeil: Allegro moderato
II. Adagio
III. Finale: Allegro energic

På ålderns höst var Max Bruch rätt bitter över att det bara var Violinkonsert nr 1 som på allvar höll hans namn levande. En respekterad pedagog var han, och Skotsk fantasi och Kol Nidrei för violin respektive cello var väl också fortfarande rätt frekventa på repertoaren.

Men det fanns ju så mycket annat, inte minst två violinkonserter till. Och hela tre symfonier, en stark gren för honom ända tills Johannes Brahms hade presenterat sin första. Därtill alla de stora körverken, som han varit allra mest känd och uppskattad för då karriären stod på sin höjd. Allt detta märkligt förbisett än idag. Bruch kom att hamna i kategorin där många vid hans frånfälle uttryckte stor förvåning över att han nyss varit vid liv, trots att han hade komponerat in i det sista. Det finns pärlor att upptäcka i hans produktion, men knappast mycket som når upp till den första violinkonsertens nivå.

Violinkonserten i g-moll är en fantastisk samling av odödliga melodier, makalöst välkomponerade för instrumentet, visserligen efter att storstjärnor som Ferdinand David och Joseph Joachim hade konsulterats. Detta mästerstycke var Bruchs första publicerade större orkesterverk, och arbetet hade inte gått så lätt. Konserten påbörjades 1857, uruppfördes 1866 men drogs tillbaka och fick sin slutliga form först 1868. Tanken hade ursprungligen varit att skriva en fantasi för violin och orkester, vilket speglas av att första satsen betecknats som Vorspiel. Den sagolikt lyriska andra satsen följer utan avbrott på den första, och bjuder utan tvekan på en av romantikens stora stunder. Finalen blir till en yster dans i en vagt ungersk stil, kanske en hyllning till ungraren Joachim. Musik som rent av förebådar motsvarande sats i Brahms violinkonsert, som kom tio år senare. Båda dessa konserter tillägnades Joseph Joachim, och det var naturligtvis också han som kom att uruppföra dem.

Text: Gunnar Lanzky-Otto
Paus

20 min
RICHARD STRAUSS: Ein Heldenleben

54 min

I. Hjälten
II. Hjältens motståndare
III. Hjältens ledsagarinna
IV. Hjälten på slagfältet
V. Hjältens fredsverk
VI. Hjältens flykt från världen och fullkomnande

Ein Heldenleben, En hjältes liv, från 1898 är skrivet i sex delar som framförs utan avbrott. Första delen, kort och gott kallad ”Hjälten”, inleds med ett svulstigt, nästan stereotypt hjältemodigt tema spelat av inte mindre än åtta valthorn och orkesterns cellostämma. Stråk och träblås kontrasterar med ett mer lyriskt sidotema och kring dessa byggs hjältens person upp. Efter hela verkets enda längre paus kommer nästa del som lämpligt nog är ”Hjältens motståndare”. Den inleds av oroligt sökande, rastlösa och nästan retfulla träblåsstämmor över dova kvinter i mässingsblåset. Det hjältemodiga temat återvänder, nu i moll och långsammare, liksom tvekande, färgat av träblåsarna.

Den tredje delen, ”Hjältens ledsagarinna”, är nästan dubbelt så lång som någon av de andra fem, och den enda som Strauss erkände vad eller vem den handlar om: hans fru, Pauline de Ahna. ”Hon är väldigt komplex,” beskrev Strauss henne för författaren Romain Rolland, ”en smula pervers, en aning kokett, aldrig densamma från en minut till en annan.” En soloviolinist har här huvudrollen och spelar bland annat en lång och minutiöst detaljerad solokadens som utmynnar i något som med rätta beskrivits som en ”vällustigt komponerad kärleksscen”.

Liksom en kioskvältare eller storfilm fortsätter historien med en strid, ”Hjältens slagfält”. Militärtrumma och trumpet slår omedelbart an tonen och under dessa musikaliska memer återkommer hjältetemat. Det romantiska och militäriska står i direkt parallell om inte öppen konflikt. En porlande harpa signalerar övergången till ”Hjältens fredsverk”, en ömsint elegi med träblås, framför allt fagott och engelskt horn, i förgrunden. Den veritabla kronan på verket är ”Hjältens flykt från världen och fullkomnande” där hjältetemat, efter ett pastoralt mellanspel, föranleder ett återvändande motiv från kärlekssatsen, och till sist en värdig, mäktig avslutning i Ess-dur, samma tonart som inledde verket.

Richard Strauss själv hävdade att verket ”inte handlar om en enskild uppdiktad eller historisk person, utan snarare det maskulina hjältemodet som allmänt ideal”. Om sig själv lär han ha sagt: ”Jag är ingen hjälte; jag är inte gjord för slagfältet.”Att verket inte handlar om Strauss själv verkar dock, trots hans eget nekande, stå utom allt tvivel. Utöver alla större och mindre tecken citerar Strauss nio andra av sina egna kompositioner i femte satsen, ”Hjältens fredsverk”, den tredje satsens ”ledsagarinna” erkände han själv var sin egen hustru och i den andra satsen är det inga mindre än Strauss kritiker som är ”Hjältens motståndare” och tillägnas musikaliska karikatyrer.

Text: David Saulesco

Om konserten

Den tyske kompositören Max Bruch var något av ett underbarn. Redan från nio års ålder började han komponera och en septett som han skrev två år senare visar på tidiga kännetecken för hans senare musikaliska stil. Från 1865 till 1867 var Bruch anställd som musikdirektör på hovet i Koblenz och det var här som han skrev sin första violinkonsert, vilket kom att bli hans mest kända som kompositör. Bruch var nära vän, och tog inspiration ifrån dåtidens kända violinister, inklusive Joseph Joachim och Willy Hess, och kom att skriva inte mindre än nio verk för violin, varav 3 konserter, ett instrument han ansåg vara det bästa för att ”sjunga en melodi”. Och det var melodier som var Bruchs fokus i musiken. I den första violinkonserten i g-moll blir det speciellt tydligt i den andra satsens adagio, av många ansedd som konsertens hjärta.

Det första framförandet av konserten gjordes av violinisten Otto von Königslow och med Bruch själv som dirigent 1866. Tillsammans med Joseph Joachim gjorde Bruch dock därefter stora revideringar och det är versionen från 1867 som idag främst framförs. Bruch blev en uppskattad lärare inom komposition men hans verk nådde aldrig någon större framgång, mycket på grund av hans frispråkiga aversion mot den nya tyska skolan med Richard Wagner och Franz Liszt som främsta förespråkare.

Richard Strauss var även han något av ett underbarn men blev till skillnad från Bruch en hängiven Wagnerian och även framgångsrik som kompositör redan under sin levnad. Strauss symfoniska dikt Ein Heldenleben från 1898 var en uppföljare till Don Quixote som färdigställdes året innan. Båda dikterna avhandlar och kritiserar på ett komiskt sätt hjältar och antihjältar, men om handlingen i Don Quixote är hämtad från Cervantes roman om den glömske riddaren och hans hjälpreda Sancho Panza, så tog Strauss inspiration från sitt eget liv och jag för hjälten i Ein Heldenleben. Många har tolkat verket som ett uttryck för Strauss artistiska egoism, inte minst då han i den femte delen citerar sina tidigare tondikter. Men det finns även idéer om att man ska se det utifrån Friedrich Nietzsche tankar om kampen mellan individen och hans inre och yttre världar. Strauss själv menade att verket handlade om det maskulina hjälteidealet. Oavsett tolkning så är tondikten, vilken kom att bli Strauss sista, även musikaliskt tämligen heroisk.

Text: Bodil Hasselgren