År 1954 fick Jean Sibelius på sin 90-årsdag ett stipendium från Koussevitzky Music Foundation. Stipendiet skulle användas för studier i USA. Det framstår naturligtvis som en ovanligt bisarr idé att dela ut ett studiestipendium till en 90-årig tonsättare, till yttermera visso en tonsättare av Sibelius dignitet, men stipendiet var heller inte avsett för Sibelius personligen. Däremot ville man hedra Finlands nationalsymbol genom att låta honom få välja ut en ung begåvad tonsättare för studier i USA. Sibelius val föll på Einojuhani Rautavaara, då en 26-årig nyutexaminerad tonsättare från Sibelius-Akademin.

Året innan hade Rautavaara fått sitt definitiva genombrott med A Requiem in Our Time, då det vunnit första pris i den amerikanska kompositionstävlingen Thor Johnson-tävlingen. A Requiem in Our Time är ett lättillgängligt verk – för att vara ett requiem förefaller det nästan respektlöst spirituellt. Rautavaara erkänner i sin självbiografi från 1989 att han inte själv hade någon riktig bra förklaring till titeln och förnekar kategoriskt att det gjorde anspråk på att vara ”vår tids själamässa” – ”så ambitiöst är inte detta musikstycke alls”. Verket har dock ett samband både med samtiden och med en uppriktigt känd sorg. Det är tillägnat Rautavaaras mor, som hade dött under andra världskriget. Verket har fyra satser: Hymnus, Credo et dubito, Dies irae och Lacrymosa.

Text: Ola Nordenfors
(Red. Hedvig Ljungar)

Som upphovsman till Norges nationalsång Ja vi elsker dette landet (med text av kusinen Bjørnstjerne Bjørnson) har Rikard Nordraak gått till historien, men i dag är hans landsman Edvard Grieg mer känd. En gång var förhållandet det motsatta. Grieg var året yngre än Nordraak och den senare hade redan inlett en lovande tonsättarkarriär då de båda träffades i Köpenhamn 1864.

Den beskedlige Grieg var då framför allt verksam som konsertpianist, men genom vänskapen med den betydligt mer orädde Nordraak vågade han tro på sig själv som tonsättare. ”Det föll som fjäll från mina ögon; först genom honom lärde jag känna de nordiska folkvisorna och min egen natur”, lär Grieg ha sagt. Åren därpå var produktiva för Grieg, som genom det väckta intresset för den gammalnorska folktonen i visor, danser och lurlåtar blommade ut som nationell konstnär.

Då Grieg 1866 nåddes av budet att vännen Nordraak hade gått bort i tuberkulos endast 24 år gammal blev smärtan stor: ”Han var min enda vän och mitt enda hopp för vår norska konst.”  För att hylla sin vän komponerade han en djupt rörande sorgmarsch för piano. Han gjorde senare även flera arrangemang för blåsorkester och vid Griegs egen begravning spelades stycket, enligt hans eget önskemål, i symfoniorkestersättning. I Berwaldhallen får vi höra brassversionen från 1970 i arrangemang av Geoffrey Emerson.

Text: Anna Hedelius

Bara 15 år gammal skrev Felix Mendelssohn Symfoni nr 1 c-moll. Trots sin unga ålder var han inte obekant med den symfoniska genren. Han hade redan hunnit komponera tolv stråksymfonier – men dessa betraktade han själv bara som en del av sin utbildning. Symfonin i c-moll blev Mendelssohns första symfoniska verk som inkluderade trä- och bleckblås. Stycket uruppfördes på hans storasyster Fannys födelsedagsfest i november 1824 och fick sitt första offentliga framförande tre år senare.

Det halvtimmeslånga, fyrsatsiga verket är trots tidpunkten för tillkomsten inte så romantiskt, utan blickar snarare bakåt mot klassicismen och är influerat av Carl Maria von Weber, Beethoven och Mozart. I de snabba satserna – och speciellt i den tredje – finns tydliga likheter med Mozarts 40:e symfoni. Menuetten är hämtad från Mendelssohns egen violasonat i c-moll som han slutförde bara någon månad innan symfonin. Tydligen hade han dock sina tvivel kring användandet av just den satsen.

När symfonin framfördes i London 1829 bytte Mendelssohn själv ut den mot scherzot ur sin stråkoktett, som han komponerade året efter symfonin. Men det blev ingen permanent ersättare och numera spelas symfonin som det var tänkt från början, med violasonatens menuett. I framförandet under ledning av Malin Broman får vi dock höra även scherzot, placerat efter den andra satsen.

Text: Nina Sandell