BRAHMS SYMFONIER: NR 1 & 3
Brahms kämpade länge med sin himlastormande första symfoni, som efter modell från Beethoven går från mörker till ljus. I den lyriska tredje symfonin har det längtansfulla allegrettot blivit särskilt berömt. Temat används ofta som filmmusik och många har vittnat om hur just denna musik inneburit inkörsporten till den klassiska musikens värld. Chefsdirigent Daniel Harding leder Sveriges Radios Symfoniorkester i denna lidelsefulla musik.
Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2.
Då Johannes Brahms 1883 presenterade sin Symfoni nr 3 hade han sedan länge status som en obestridd mästare. Det är hans kortaste symfoni, den allra mest personligt präglade och trots sitt måttliga format så oerhört innehållsrik. En underbar studie i glasklar kontroll över mål och medel, samtidigt som det också vilar något gåtfullt över verket. Exakt vad det djupt personliga består i får vi inte riktigt veta, Brahms var inte den som avslöjade sina hemligheter. Men kanske var det minnen av den personkrets som betytt mest för honom i livet som ansatte honom. Han hade både goda och sorgliga minnen av tiden med paret Clara och Robert Schumann och deras vänner, som tagit den unge lovande tonsättaren under sina vingars beskydd i början av 1850-talet. De till en början ljusa dagarna tillsammans mörknade så småningom av Brahms komplicerade kärlek till Clara samt Roberts alltmer tragiska öde då den psykiska sjukdomen förtärde honom och ändade hans liv redan 1856. Ovanligt nog för en symfoni avslutas alla satserna i stillhet. Påfallande många musikälskare har kunnat berätta hur den tredje satsen, ett för Brahms mycket typiskt intermezzo, kom att bli startpunkten för deras intresse för klassisk musik överhuvudtaget.
Inget annat av Brahms verk har en längre tillkomsthistoria än Symfoni nr 1, den satt långt inne. Så sent som 1870 hävdade han bestämt att han aldrig skulle skriva någon symfoni. Ändå hade han gjort åtminstone ett ofullbordat försök under 1850-talet, och arbetet pågick faktiskt också med det som vi idag känner som hans första symfoni, fastän i snigelfart. Minst två faktorer orsakade Brahms ångest. Han kände sig jagad av Beethovens makalösa exempel på symfonins område. “Ni anar inte hur det känns för sådana som jag att höra hans fotsteg bakom sig”, sa Brahms till en vän. Och så var det oändligt viktigt för honom att en första symfoni inte bara skulle bli någorlunda lyckad, utan ett sant mästerverk. Så blev det ju, men ettan tog lika lång tid att komponera som de tre följande symfonierna tillsammans. Först 1874 satte Brahms mer normal fart: Första satsen reviderades och försågs med sin anslående inledning, de tre återstående satserna blev till, och hösten 1876 var det hela klart. Succén var inte omedelbar och vissa kritiker gjorde sina försök att förringa symfonins betydelse. Synpunkten att den var ett verk av ”en trött gammal man” tillhörde de mest märkliga. Hur kan man missa energin som regerar här? Men Brahms hade i vart fall fått klart för sig att han verkligen kunde skriva en symfoni.
Text: Gunnar Lanzky-Otto
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.
Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.
Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.
År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.
Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.
De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.
Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.
2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.
Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
Musiken
Under åren 1880–1887 strömmade orkesterverk och kammarmusik från Brahms penna. Det här flödet av musik sammanfaller också med Brahms växande erkännande som komponist. Det var egentligen bara Wagner-anhängarna i Wien som energiskt attackerade hans musik. En av de ivrigaste var Hugo Wolf som i en tidningsartikel skrev att Brahms symfonier var ”motbjudande förlegade och andefattiga, i grunden falska och fördärvade”. Efter uruppförandet av Brahms Symfoni nr 3 F-dur skrev Wolf: ”I ett enda slag av ett verk av Franz Liszt finns mer vett och känsla än i alla Brahms symfonier.”
Wagnerianerna kritiserade främst Brahms användning av äldre musikaliska former. Han skrev inte programmusik eller använde sig av ledmotiv, utan trampade glatt vidare på invanda stigar. Och i stort sett hade kritikerna rätt; Brahms var till sin natur en djupt rotad traditionalist. Men vad varken kritiker eller Brahms anhängare noterade var att han fyllde den traditionella formen med nytt och högst personligt innehåll. Brahms följer modellen från Beethovens senare symfonier med tyngdpunkt på yttersatserna. Andra satsen är alltid långsam och i enkel, tredelad form. Tredje satsen likaså, och kallas aldrig menuett eller scherzo som i en klassisk symfoni. Brahms avstår senromantikens utökade orkester till förmån för den klassiska besättningen, men med dubblerad träblåssektion. Musiken är romantiskt klingande men samtidigt klassiskt genomskinlig med polyfon stämföring som aldrig kunnat komma till sin rätt i Liszts eller Wagners jättelika orkestrar.
Inspiration till den tredje symfonin kom under en utflykt till Rhen vid pingsttiden 1883. Symfonin skrevs sedan i ett enda anfall av inspiration under knappt fyra månader. Det uruppfördes i december samma år med stort bifall: efter både första, tredje och sista satsen utbröt stormande applåder. Symfonin gjorde snabbt segertåg i Tyskland och spelades inte mindre än tre gånger under samma säsong i Berlin. Brahms strävar efter att skapa en slags cyklisk enhet mellan satserna. Tydligast exempel på det är symfonins inledande ackord, tonerna f – ass – f, som sedan återkommer i de allra sista takerna. Detta tema, ”frei aber froh” eller fri men lycklig, är en ordlek som vände sig till Brahms vän Joseph Joachim, som beskrivit sig själv som ”frei aber einsam” eller fri men ensam.
Text: Claes M. Cnattingius
Efter minst fjorton år av närmast handlingsförlamad födslovånda, kände sig Brahms 1876 redo att skänka världen sin första symfoni. Länge hade hans vänner uppmanat honom att skriva en sådan, och de väntade alla otåligt på ”Beethovens tionde”.
Det kan inte förnekas att jämförelsen med jätten Beethoven spökar i bakgrunden, och den självkritiske Brahms var aldrig nöjd med de första skisserna. Han prövade alternativ, skrev om, vände och vred på de tematiska idéerna. Uppfinningsförmågan var outsinlig när det gällde att utforska till synes mycket enkla infall, som spegelvändes, flätades samman eller skrevs ut i fördubblade eller halverade notvärden. Man måste dock medge att det idoga arbetet gav resultat – symfonin är verkligen ett mästerverk.
Majestätiskt och högtidligt börjar första satsen, Un poco sostenuto, och dess storform erinrar mycket om den mogna Beethovens verk. Likt en stormig våg rullar huvudtemat igång för att sedan lugna sig, men oron ruvar under ytan och finner återigen kraft. Satsen avklingar till slut vemodigt och klagande.
I andra satsen, Andante sostenuto, andas musiken i pastoralt ljuvliga melodier. Musiken är kontemplativ, och utmynnar i ett lyriskt mellanspel där en soloviolin mot slutet ger satsen värme. Ostört och vackert klingar musiken ut, nästan översinnlig i sin stilla ro.
Till den underbara lätta och nätta tredje satsen, Un poco allegretto e grazioso, gör Brahms det lyckade draget att välja bort det traditionella Scherzot, och istället ge satsen ett mildare uttryck i form av ett intermezzo.
Nervositeten från första satsen återkommer i finalsatsens mörka c-moll Adagio och efter en trevande början byggs en intensiv stegring upp som får sin upplösning i ett ljust och fritt klingande C-dur. Musiken övergår så småningom till en förtröstansfull koral och därefter följer den berömda Allegro-delen, som så starkt erinrar om An die Freude-temat ur Beethovens nionde, för att slutligen avslutas med en magnifikt bred melodi i en gest av försoning.
Det stora mästarprovet, som hade tagit mer än tjugo år att fullborda, var avslutat. Brahms upplevde en känslomässig befrielse, och kunde skaka av sig Beethovens skugga för att i fortsättningen helt bli sig själv i sitt symfoniska skapande.
Text: Andreas Konvicka
Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 45 minuter (inkl paus)
Lär dig mer – Lyssna på P2:s Klassiska podden om Johannes Brahms. Med programledarna Camilla Lundberg och Carl Tofft.
Biljetter
Fler konserter
RADIOKÖREN: URTIDSLJUS OCH NATTSKUGGA
Peter Dijkstra möter Radiokören i en konsert med musik av makarna Mahler, Johannes Brahms samt Arnold Schönberg.
SVENSK SOMMARNATT - HUGO ALFVÉN 150 ÅR
Jubileumsföreställning kring Hugo Alfvén, en av Sveriges främsta tonsättare, som föddes i maj för 150 år sedan.
Förklädd gud
Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören i ett försommarprogram med musik av Lars-Erik Larsson, Hugo Alfvén, Einojuhani Rautavaara, Ethel Smyth och Carl Reinecke. Den nyutnämnda Klassiska artisten i P2, Johanna Wallroth, medverkar som sopransolist.