Brahms, Hillborg & Franck
Prisbelönade Marie Jacquot är en dirigent i ropet som här gör sitt första gästspel i Berwaldhallen. Med Radiokören tolkar hon två av Johannes Brahms mest älskade körverk. Sveriges Radios Symfoniorkesters egen Emmanuel Laville är solist i jubilerande Anders Hillborgs oboekonsert. Programmet avrundas med musik signerad César Franck: en husgud för många organister, men likaså upphovsman till utsökta orkesterverk som denna romantiska d-mollsymfoni.
Den här produktionen ingår i en eller flera rabatterade konsertserier.

Är du abonnent i Berwaldhallen? Då har du erbjudits en fribiljett till denna konsert som en av dina förmåner. Läs mer om alla förmåner du får som abonnent hos oss här.
Konserten sänds i Sveriges Radio P2 fredag 7 juni kl 19:03.
Konserten har ett tydligt fransk-tyskt tema, med fransk slagsida. Kärnan i programmet är César Francks symfoni i d-moll: ett orkesterverk som fick ett blandat mottagande vid premiären i februari 1889, men som med tiden vunnit kritikers och lyssnares hjärtan och som var ett repertoarverk under en stor del av 1900-talet. De senaste decennierna har verket dock fallit i glömska – orättmätigt, enligt dem som fortfarande känner och älskar det.
Den engelske musikkritikern Tom Service har beskrivit symfonin som ett övertygande exempel på hur franska 1800-talstonsättares fantasirikedom och klarhet kan förenas med det utvidgade harmoniska språket hos tyska samtida kollegor som Liszt och Wagner. Detta shakespearianskt dödsdömda musikaliska äktenskap låg inte rätt i tiden; fortfarande var förlusten i det fransk-tyska kriget 1871 en öm punkt hos mången stolt fransman 18 år senare.
Men vad kan vi 2020-talslyssnare hämta i Francks symfoni, befriade från historiska kättingar? En fantastisk färgrikedom i orkesterbehandling och harmonik, skickligt utsnidad melodibehandling, och en oförställd berättarglädje, naivt uppriktig men så skickligt genomförd att den inte kan avfärdas som ytlig eller andefattig.
Anders Hillborgs Méditations sur Pétrarque för oboe och orkester är på flera sätt en antites till Francks symfoni. Radiosymfonikernas solooboist Emmanuel Laville sjunger en sorgesång på sitt instrument till kluster av ljusa, kyliga stråkklanger, punkterade av slagverk, harpa och piano. Hillborg frammanar i sin musik en ödslig och dimhöljd, men också smärtsamt vacker klangvärld med suddiga konturer men skarpa, klara färger. Solostämman spänner över oboens hela register och är virtuos, inte bara tekniskt utan även uttrycksmässigt.
Oboekonserten är andligt besläktad med Hillborgs …lontana in sonno…, en orkestersång till texter av 1300-talspoeten Francesco Petrarca skriven för Anne Sofie von Otter. Hillborg själv har beskrivit Méditations som en meditation över klangfärgerna och harmoniken i sången, vars text om kärlek, längtan och saknad beskriver känslor som också går att förnimma i oboestämman.
Konserten inleds med två av Johannes Brahms mest älskade verk för kör. De tre motetterna i Fest- und Gedenksprüche, ”Fest- och minnesord”, skrevs vid samma tid som Francks d-mollsymfoni. Upprinnelsen till verket var att Brahms skulle utnämnas till hedersmedborgare av staden Hamburg, där han växte upp. Brahms var i sin samtid känd för att fortsätta i Bachs och Beethovens fotspår, snarare än gå samma väg som Wagner och Liszt. De här sångerna är skrivna i en flerstämmig sats påminnande om 1500- och 1600-talets körmusik med ekande svarsrop mellan olika delar av kören och vackra, sirliga tonrankor.
I Schicksalslied, ”Ödessång”, för kör och orkester går det onekligen att föreställa sig Brahms som en romantisk tonsättare. Friedrich Hölderlins dikt, där den rena och fridfulla tillvaron i Guds himmel kontrasteras mot kaosartat lidande i jordelivet, gestaltar Brahms i känslosvallande och målande musik. Körsatsen är lika välordnad och elegant som hos de gamla mästare Brahms såg upp till, och bildar i kombination med de måleriska orkesterklangerna en skön blandning av gammalt och nytt.
Text: David Saulesco
Radiosymfonikernas och Radiokörens Vänförening delar ut sitt årliga stipendium under konserten.