arrow

BRAHMS, BRITTEN & STRAVINSKY I P2 OCH PÅ PLAY

Stina Ekblad gestaltar Igor Stravinskys tragiska Historien om en soldat, om en man som lockas i fördärvet av djävulen och mister allt i sin girighet. Radiokören och Radiosymfonikerna framför också musik av två självkritiska mästare: Benjamin Brittens körsvit A.M.D.G. och Brahms första symfoni.
Konserten kan upplevas i efterhand i 30 dagar på Berwaldhallen Play samt via Sveriges Radio P2.

Stina Ekblad är en av våra mest kända och älskade skådespelare som hyllats för sina rolltolkningar både på filmduken och på teaterscenen. Hon gör även berättarföreställningar, uppträder som recitatör och tolkar lyrik av bland andra Edith Södergran. Historien om en soldat av Igor Stravinsky och den schweiziske författaren Charles-Ferdinand Ramuz framförde hon, i samband med verkets 100-årsjubileum, med musiker ur Norrlandsoperans symfoniorkester. Ekblad gestaltar nu liksom då alla verkets tre roller: Berättaren, soldaten och djävulen. Med enkla men effektfulla medel glider hon mellan de olika rollerna på ett sätt som bjuder in åskådarens egen fantasi och föreställningsförmåga. Texten är översatt till svenska av Erik Lindegren.

När verket skrevs, 1918, var många musiker inkallade i första världskriget och Stravinsky hade en något udda besättning musiker till hands: violin, kontrabas, klarinett, fagott, kornett, trombon och slagverk. Musiken är raffinerad, komplex och mångfasetterad. Influenser från tango, ragtime och jazz är uppblandade med tydligt igenkännbara Stravinsky-klanger. Den ryske soldaten Joseph – historien bygger på en rysk folksaga – är på väg hem under sin permission. På vägen möter han djävulen, som lockar soldaten att byta sin fiol mot en förtrollad bok som kan ge honom oanade rikedomar. För sent inser soldaten att hans nyvunna välstånd har kostat honom allt han tidigare värdesatte: hans tro, hans självrespekt, hans käresta och hans musik.

Benjamin Britten komponerade 1939 den sjusatsiga körsviten A.M.D.G., 25 år gammal. Fastän verket skulle uruppföras senare samma år kom premiären att dröja ända till 1984, åtta år efter Brittens bortgång. Texterna är skrivna av den engelske 1800-talspoeten Gerard Manley Hopkins. Han hade gått med i jesuitorden när han var ungefär lika gammal som Britten var när han skrev körsviten. A.M.D.G. syftar på jesuitordens motto: Till Guds allt större ära, Ad majorem Dei gloriam. Musiken är till synes enkel, men dirigenten och tonsättaren Paul Spicer skriver å andra sidan: ”Den kör som kan göra ett fullödigt framförande av hela verket är självsäker, ambitiös, har ett hälsosamt sinne för humor och både sopraner och tenorer med stort omfång.” Perfekt, med andra ord, för Radiokören.

Musikälskare i allmänhet, och Brahms-älskare i synnerhet, är säkert väl förtrogna med hans under lång tid framvärkta första symfoni. Han sade själv att det tog 21 år för symfonin att bli klar, från de första skisserna 1855 till premiären i Karlsruhe i november 1876. Redan 1854 började Brahms skriva på en symfoni i d-moll, vilken dock till slut blev hans första pianokonsert – fortfarande i d-moll. Brahms, liksom Britten för övrigt, var starkt självkritisk och kasserade hellre många av hans tidiga verk än låta dem bli allmänt kända. Vad gäller c-mollsymfonin förstärktes de inre prestationskraven av förväntningar från omvärlden att Brahms skulle bli den näste store symfonikern efter Beethoven. Slutresultatet blev i alla fall någonting storartat, ett omfattande och rikt orkesterverk: En stark musikupplevelse från den obevekligt pulserande öppningen – med ett rågat mått fantasi föreställer jag mig Brahms liksom tvinga sig själv att konfrontera sina inre demoner – ända till den triumferande avslutningen med en musikalisk hyllning till Beethoven och hans nionde symfoni.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot RADIOKÖREN

dot 2019/2020

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.

Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.

Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.

Alan Gilbert är musikchef och hovkapellmästare på Kungliga Operan och chefsdirigent för NDR Elbfilharmonins Orkester i Hamburg. Dessutom är han förste gästdirigent för Tokyo Metropolitan Symfoniorkester och hedersdirigent för Kungliga Filharmonikerna, vilka han var chefsdirigent för 2000–2008.

På Kungliga Operan leder han säsongen 2023/24 uppsättningar av Strauss Elektra och Wagners Parsifal. Med Berlinfilharmonikerna kommer han denna säsong att tolka Arthur Honeggers oratorium Jeanne d’Arc på bålet. Med Elbfilharmonins Orkester kommer han bland annat uruppföra The Elements, en violinkonsert samskriven av fem tonsättare, med Joshua Bell som solist. Förra säsongen uruppförde Gilbert och orkestern ett beställningsverk av Lisa Streich som en del av Elbphilharmonie Visions, en nyinstiftad festivalbiennal som uppmärksammar den samtida musiken.

Som gästdirigent har han arbetat med bland andra Berlinerfilharmonikerna, Bostons Symfoniorkester, Gewandhausorkestern i Leipzig, Londons Symfoniorkester och Concertgebouworkestern i Amsterdam. Han har dirigerat operauppsättningar på Metropolitan och operahusen i Los Angeles, Zürich och Santa Fe. Nyligen gjorde han sin första scenproduktion på La Scala i Milano: en nyuppsättning av Gershwins Porgy and Bess; han debuterade på Dresden Semperoper med Schönbergs Moses und Aron; och han ledde Mahler Chamber Orchestra i George Benjamins Written on Skin på New York Philharmonic Opera. Han har tidigare varit musikchef för Santa Fe-operan och chefsdirigent för New Yorks Filharmoniker.

Alan Gilbert har gjort ett stort antal musik- och operainspelningar, varav flera belönats med prestigefyllda utmärkelser och hyllats av kritiker och lyssnare. 2005 valdes han in i Kungliga Musikaliska Akademien, 2014 valdes han in i American Academy of Arts & Sciences och samma år nominerades han till Officier de l’Ordre des Arts et des Lettres av den franska regeringen.

Folke Alin har sedan 1983 varit OD:s repetitör och ackompanjatör, och är sedan 1994 körens vice dirigent. Han studerade vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm 1980–1984, och var under åren 1998–2014 anställd som kormästare vid Kungliga Operan i Stockholm.

Folke Alin arbetar numera på frilansbasis som repetitör på Operan, och som instuderare i produktioner med bland annat Radiokören och Eric Ericsons Kammarkör.
Folke Alin har samarbetat med ett flertal ledande världsdirigenter, såsom Alan Gilbert, Daniel Harding och Esa-Pekka Salonen, med bl. a. Brittens War Requiem, Verdis Requiem, Berlioz’ Romeo och Julia, Schönbergs Gurrelieder, Sibelius’ Kullervo och Salonens Karawane.

Våren 2016 var han ansvarig kormästare vid maestro Riccardo Mutis besök hos Kungliga Filharmonikerna med Verdis opera Macbeth. Sommaren 2016 ansvarade Folke Alin för OD:s instudering av Stravinskijs­ Oedipus Rex och Psalmsymfonin­ vid operafestivalen i Aix-en-Provence, med polarpristagaren Peter Sellars som regissör och Esa-Pekka Salonen som dirigent tillsammans med Philharmonia Orchestra, London. Hösten 2016 dirigerade han operan Min bror är Don Juan av W.A. Mozart/N. Brommare i Kungliga Operans regi, vid invigningen av operafestivalen i Mannheim.

Stina Ekblad är en av sin generations främsta skådespelare. Hon tillhör Kungliga Dramatens fasta ensemble och har där bland annat belönats med Svenska Dagbladets Thaliapris 2006 för sin rollprestation som titelrollen i Jean Racines Fedra. Denna säsong gör hon Ibsens Peer Gynt och Christine de Pizans Kvinnostaden på Dramaten. Bland hennes tidigare framträdanden kan nämnas Shakespeares Stormen, Strindbergs Spöksonaten, Kristina Lugns Idlaflickorna och Lars Noréns Som löven i Vallombrosa. 2018 gjorde hon bland annat berättarföreställningen Historien om en soldat med Emil Eliasson på Norrlandsoperan. Hon är ständigt hyllad och flerfaldigt prisbelönad, bland annat med en Guldbagge för Bo Widerbergs Ormens väg på hälleberget och förtjänstmedaljen Litteris et artibus samt flera stipendier. Hon anlitas ofta som recitatör av lyrik och spelade 1994 in en skiva där hon läser dikter av Edith Södergran. Hösten 1998 turnerade hon med Lukasevangeliet som uppmärksammad monolog. Bland hennes många tv- och filmprestationer kan också nämnas Fanny och Alexander, Pensionat Oskar, Tusenbröder, Borgen och Wallander.

Musiken

Ungefärliga tider

  1. Prayer I
  2. Rosa Mystica
  3. God’s Grandeur
  4. Prayer II
  5. O Deus, ego amo te
  6. The Soldier
  7. Heaven-Haven

Efter minst fjorton år av närmast handlingsförlamad födslovånda, kände sig Brahms 1876 redo att skänka världen sin första symfoni. Länge hade hans vänner uppmanat honom att skriva en sådan, och de väntade alla otåligt på  ”Beethovens tionde”.

Det kan inte förnekas att jämförelsen med jätten Beethoven spökar i bakgrunden, och den självkritiske Brahms var aldrig nöjd med de första skisserna. Han prövade alternativ, skrev om, vände och vred på de tematiska idéerna. Uppfinningsförmågan var outsinlig när det gällde att utforska till synes mycket enkla infall, som spegelvändes, flätades samman eller skrevs ut i fördubblade eller halverade notvärden. Man måste dock medge att det idoga arbetet gav resultat – symfonin är verkligen ett mästerverk.

Majestätiskt och högtidligt börjar första satsen, Un poco sostenuto, och dess storform erinrar mycket om den mogna Beethovens verk. Likt en stormig våg rullar huvudtemat igång för att sedan lugna sig, men oron ruvar under ytan och finner återigen kraft. Satsen avklingar till slut vemodigt och klagande.

I andra satsen, Andante sostenuto, andas musiken i pastoralt ljuvliga melodier. Musiken är kontemplativ, och utmynnar i ett lyriskt mellanspel där en soloviolin mot slutet ger satsen värme. Ostört och vackert klingar musiken ut, nästan översinnlig i sin stilla ro.

Till den underbara lätta och nätta tredje satsen, Un poco allegretto e grazioso, gör Brahms det lyckade draget att välja bort det traditionella Scherzot, och istället ge satsen ett mildare uttryck i form av ett intermezzo.

Nervositeten från första satsen återkommer i finalsatsens mörka c-moll Adagio och efter en trevande början byggs en  intensiv stegring upp som får sin upplösning i ett ljust och fritt klingande C-dur. Musiken övergår så småningom till en förtröstansfull koral och därefter följer den berömda Allegro-delen, som så starkt erinrar om An die Freude-temat ur Beethovens nionde, för att slutligen avslutas med en magnifikt bred melodi i en gest av försoning.

Det stora mästarprovet, som hade tagit mer än tjugo år att fullborda, var avslutat. Brahms upplevde en känslomässig befrielse, och kunde skaka av sig Beethovens skugga för att i fortsättningen helt bli sig själv i sitt symfoniska skapande.

Text: Andreas Konvicka

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim