Anslaget är förrädiskt. Tankarna går till Wagner, Strauss, kanske Gustav Holst. Samtida lyssnare tänker möjligen på John Williams och hans efterträdare i Hollywood. Inte ens när själva huvudtemat först anas, en minut in i introduktionen, röjer den vad som komma skall. Ernst von Dohnányis sagolika orkesterbehandling förför och förtrollar – och förleder. Introduktionen dör sakta ut, somnar liksom in, men väcks brutalt igen av pukslag och ett befallande dominantackord. Pianosolisten gör entré: Blinka lilla stjärna där…

Ernst von Dohnányi tillägnade sina Variationer över en barnkammarvisa ”till glädje för folk med humor och till förargelse för andra”. Humor präglar i allra högsta grad verket, från den försåtligt dramatiska öppningen till de elva variationerna själva. Var och en är en liten stilstudie i instrumentering, musikalisk form eller för den delen någon viss tonsättare. Den tredje variationens svepande romantik andas Brahmsk värme – Brahms var för övrigt Dohnányis stora idol – och den sjunde är inget annat än en munter pastisch på Johann Strauss den yngres berömda valser.

Det är inte tal om satir eller nidbilder, snarare hyllningar och blinkningar som skulle roa tidens publik. 17 februari 1914 uruppförde Dohnányi själv verket i Berlin och räknade med att publiken skulle höra spår av Berlioz Symphonie fantastique i den nionde variationen, eller för den delen en dansande sockerfe i den femte. Att Dohnányi, som överhuvudtaget inte var främmande för muntra och spirituella inslag i sin musik, räknade med att hans variationer inte skulle falla alla i smaken vittnar den lätt syrliga dedikationen om.

Dohnányi var även känd som en lysande pianist, helt i klass med fyra år äldre Sergej Rachmaninov och den störste ungerske pianisten och tonsättaren sedan Franz Liszt. Att pianostämman är både virtuos och välskriven är med andra ord föga förvånande, men lika skickligt hanterar han hela orkestern oavsett den enkla barnvisan jongleras mellan olika instrumentgrupper, svävar bort i fjärran eller valsas runt på dansgolvet. Finalen inleds med en rasande fuga som avlöses av en passande munter och enkel återtagning av temat från verkets början. Att inte dra på smilbanden efter en sån här åktur är nog tvärt omöjligt – åtminstone för folk med humor.

Text: David Saulesco

Det är antagligen tack vare Johannes Brahms som Antonín Dvořák fick möjlighet att ägna sig åt att komponera på heltid. Det var i mitten av 1870-talet som Brahms fick upp ögonen för Dvořák och rekommenderade honom till sin förläggare Simrock. Dvořák var då verksam som altviolinist och organist och komponerade bara vid sidan av. Men med stöd från denna värdefulla kontakt kunde komponerandet utvecklas och 1874 publicerades Slaviska danser. De blev en omedelbar succé, Dvořáks namn blev känt och hans musik spelades ofta bl a i England.

Av The Royal Philharmonic Society i London fick Dvořák nu både en beställning på en symfoni och blev dessutom orkesterns hedersmedlem. Den sjätte symfonin hade skrivits fyra år tidigare och Dvořák hade redan planer på en ny. Efter endast tre månaders arbete var Symfoni nr 7 d-moll färdig och den 22 april 1885 uruppfördes den med tonsättaren själv som dirigent. Även detta blev en succé och snabbt spreds symfonin med hjälp av kända dirigenter som Hans Richter, Hans von Bülow och Arthur Nikisch.

Dvořák-kännare räknar den nionde symfonin som den mest populära, men denna som den mest gedigna. Det finns en teori om anledningen till de patriotiska, tragiskt klingande dragen i denna symfoni. Dvořák var en hängiven tågentusiast och tillbringade en hel del tid på järnvägsstationen i Prag. Vid ett av sina besök där såg han soldater återvända för att övervaka en stödkonsert. Detta grep och inspirerade Dvorak till att komponera musik med det tjeckiska folket i åtanke.

I den första satsen förekommer fina hornsolon och dramatiska, nästan Wagner-influerade avsnitt. Den andra satsen är mer intim och enkel. Inledningen är en melodislinga med hymnkaraktär spelad av klarinetten. Stämningen tas upp i orkestern och breddas till storslagen, varm klang. Återblickar till den första satsen gör att Dvořák binder ihop helheten. I scherzo-satsen blir det dans av folklig karaktär, en böhmisk furiant. Dramatiken stegras och mot slutet är vi återigen i den folkliga miljön. Finalen, slutligen, är fulländad med ödesmättad stämning och även här förekommer dansanta avsnitt. Några wagnerska återkopplingar till sats ett föregår avslutningen med jublande orkesterprakt.

Text: Evabritt Selén