Biss & Beethoven
Den amerikanske pianisten Jonathan Biss lyfts ofta fram som en av de främsta uttolkarna av Ludwig van Beethovens musik. I denna konsert får vi uppleva den ungdomliga andra pianokonserten. Men först, Timo Andres pianostycke The Blind Banister skriven för Biss att framföra som en pendang till Beethovens pianokonsert. Dirigenten och violinisten Pekka Kuusisto leder därtill Sveriges Radios Symfoniorkester i den amerikanska kompositören Missy Mazzolis Sinfonia (for Orbiting Spheres).
Efter flertalet hyllade gästspel hos Sveriges Radios Symfoniorkester återvänder Jonathan Biss till orkestern med Beethovens andra pianokonsert samt ett nyskrivet verk som tar spjärn mot Beethoven och är specialskrivet för Biss av tonsättaren Timo Andres.
Redan som trettonåring var Beethoven en skicklig klaviaturspelare – så skicklig att han började komponera sin första pianokonsert, i C-dur. I praktiken är det dock den andra konserten, i B-dur, som kommit att räknas som hans första. Partituret till den tog han med sig när han flyttade till Wien år 1792, då några och tjugo. I 1790-talets Wien var Mozart namnet på allas läppar, och Beethoven hade både tagit lektioner av honom och var väl insatt i hans musik. Det hörs i hans pianokonsert, som är strukturerad i tre satser. Beethovens sätt att skriva för pianisten påminner också om Mozart: i stället för att låta orkestern vara ett ackompanjemang för pianot är orkestern och solisten jämlikar. Beethoven gjorde de första skisserna till pianokonserten omkring 1788, och förmodligen spelade och dirigerade han uruppförandet den 29 mars 1795 i Wien.
Drygt 200 år senare bad Jonathan Biss tonsättaren Timo Andres skriva en konsert med utgångspunkt från just denna pianokonsert. Andres valde att ta fasta på den kadens som Beethoven skrev in i konserten ungefär tjugo år efter färdigställandet. Andres menar att denna kadens är speciell såtillvida att den är ”underbart skakande, eftersom han [Beethoven] inte gör några eftergifter i förhållande till sin tidigare stil. Under ett par minuter rycks vi från en värld av konventionella gester till en framtida tillvaro av oundvikliga fugor och spiralformade modulationer.” The Blind Banister, med uruppförande 2015, beskriver han som ett stycke som ”försöker kika in i gapet” som finns före och efter denna kadens: ”Jag började skriva min egen kadens till Beethovens konsert, och till slut slukade jag den inifrån och ut.”
Ett intresse för rörelse som metafor och metod märks också hos den amerikanska tonsättaren Missy Mazzoli. Sinfonia for Orbiting Spheres (2014, reviderad 2016) är med hennes egna ord musik skapad som ett solsystem – en samling rokokoslingor som vrider sig runt varandra i en större bana. Ordet sinfonia betecknar verkets upplägg – skrivet för kammarorkester enligt barockens modell – men också till namnet på ett medeltida stränginstrument med konstanta, klingande surrljud som vevas fram via en ansluten klaviatur. Detta märks med Mazzolis ord i hur hennes stycke närmar sig lyssnaren för att sedan snabbt avlägsna sig: ”orkestern blir en gigantisk vevlira som hänsynslöst kastar sig ut i rymden”.
Text: Hedvig Ljungar
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Violinisten, dirigenten och tonsättaren Pekka Kuusisto är känd för sin konstnärliga mångsidighet och för sin innovativa inställning till repertoaren. Han är konstnärlig ledare för Det Norske Kammerorkester och från och med 2023/24 är han förste gästdirigent och konstnärlig medledare för Helsingfors stadsorkester. Han är också konstnärlig partner till Mahler Chamber Orchestra och Saint Paul Chamber Orchestra. Han samarbetar dessutom med San Franciscos symfoniorkester (Collaborative Partner) och Die Deutsche Kammerphilharmonie Bremen (Artistic Best Friend).
Kuusisto är en hängiven anhängare av ny musik och han har uruppfört verk av Sauli Zinovjev, Daníel Bjarnason, Anders Hillborg, Philip Venables och Andrea Tarrodi. Han är också en skicklig improvisatör och samarbetar regelbundet med artister från olika genrer, som Hauschka och Kosminen, den nederländske neurologen Erik Scherder, elektronmusik-pionjären Brian Crabtree, jazztrumpetaren Arve Henriksen, jonglören Jay Gilligan, accordeonisten Dermot Dunne och sångaren och multiinstrumentalisten Sam Armidon.
Kuusistos har gjort många inspelningar, huvudsakligen för skivbolagen Ondine och BIS. För Pentatone lanserade han 2021 albumet First Light, med världspremiären av Nico Muhlys violinkonsert, Shrink (tillsammans med Det Norske Kammerorkester). Andra exempel på inspelningar från senare år är Thomas Adès violinkonsert med Aurora Orchestra och Nicolas Collon (Deutsche Grammophon), Hillborgs Bach Materia och Bachs Brandenburgkonserter nr 3 & 4 med Svenska Kammarorkestern och Thomas Dausgaard på BIS, samt Daníel Bjarnasons violinkonsert med Islands Symfoniorkester och Bjarnason som dirigent (Sono Luminus). Bland tidigare inspelningar kan nämnas Erkki-Sven Tüürs Noesis, för violin, klarinett och orkester för Ondine och Sebastian Fagerlunds violinkonsert Darkness in Light på BIS, båda med Finska Radiosymfonikerna och Hannu Lintu.
Jonathan Biss är en av vår tids uppmärksammade Beethoventolkare. Han inledde 2011 ett nioårigt projekt där han nu spelat in Beethovens samtliga pianosonater på nio album. Han initierade också projektet Beethoven/5 med fem pendangstycken beställda av tonsättarna Timo Andres, Sally Beamish, Salvatore Sciarrino, Caroline Shaw och Brett Dean, som vart och ett tar avstamp i Beethovens pianokonserter.
Som konsertpianist har Jonathan Biss uppträtt med framstående orkestrar som Los Angeles och New Yorks filharmoniker, Boston symfoniorkester, Sveriges och Danmarks radiosymfoniorkestrar, Birminghams stadssymfoniorkester och Concertgebouworkestern. Han har framträtt vid bland annat festivalerna i Salzburg och Luzern och är en eftertraktad kammarmusiker.
Biss är den förste amerikanske musikern som uppmärksammats av BBC New Generation Artists och har tilldelats flera andra stora utmärkelser och stipendier. Förutom sitt musicerande är han aktiv som pedagog och författare och är konstnärlig ledare för kammarmusikfestivalen Marlboro Music i Vermont.
Claudia Bonfiglioli har varit stämledare för andrafiolstämman i Kungliga Filharmonikerna sedan 2013. Tidigare har hon haft rollen som konsertmästare i flera svenska orkestrar, bland annat Gävle Symfoniorkester, Kungliga Hovkapellet, Sveriges Radios Symfoniorkester, Göteborgs Symfoniker och Norrköpings Symfoniorkester.
Som solist har Bonfiglioli uppträtt med flera framstående orkestrar och är också en aktiv kammarmusiker. Bonfiglioli har studerat vid Musikhögskolan i Göteborg med Milan Vitek och Per Enoksson, vid Kungliga Musikhögskolan (där hon tog solistdiplom) med Henryk Kowalski och Joakim Svenheden, samt vid Edsbergs musikinstitut där hon fördjupade sig i kammarmusik under Ulf Wallins vägledning. Hon har också deltagit i mästarklasser med musiker som Leonidas Kavakos, Boris Belkin, Dora Swartzberg och Isaac Stern.
Musiken
För sin mångfasetterade ingång till musiken har den nordamerikanska tonsättaren Missy Mazzoli, född 1980, av The New York Times kallats ”en av de mest uppfinningsrika och överraskande kompositörer som just nu arbetar i New York”.
Det svindlande stycket Sinfonia (for Orbiting Spheres) från 2014/2016 är utifrån hennes egen beskrivning skapat som ett musikaliskt solsystem. Formen liknar hon vid ett knippe rokokoslingor som vrider sig runt varandra i en vidsträckt omloppsbana. Ordet ”sinfonia” syftar på verkets formmässiga struktur – från början skrev Mazzoli stycket för kammarorkester enligt barockens sinfonia-modell. Men det går också att härleda till namnet på ett medeltida stränginstrument där konstanta, klingande surrljud vevas fram via en tillhörande klaviatur, som Mazzoli inspirerats av i sitt stycke. Det är musik som skakar och vränger musikaliskt och rytmiskt – som i likhet med en planet närmar sig lyssnaren för att sedan avlägsna sig i rasande fart. Själv beskriver Mazzoli hur ”orkestern blir en gigantisk vevlira som hänsynslöst kastar sig ut i rymden”. Sinfonia (for Orbiting Spheres) beställdes av Los Angeles Philharmonic och är ett exempel på hur rörelse som både metafor och metod tycks genomsyra Mazzolis hela musikaliska värld.
Mazzoli har fått stor uppmärksamhet inte minst för sina operor, bland dem den mångfaldigt prisnominerade Breaking the Waves (2016, efter Lars von Triers film) och The Listeners (med urpremiär på Oslooperan 2022). År 2018 fick hon tillsammans med librettisten Royce Bavreki i uppdrag att skriva ett beställningsverk för Metropolitan Opera, vilket är första gången någonsin som operahuset beställt ett verk av två kvinnliga upphovspersoner. Operan med titeln Lincoln in the Bardo har planerad premiär på Met hösten 2026. 2018 nominerades hon också till en Grammy i kategorin Bästa klassiska komposition för sitt verk Vespers for Violin, som spelades in av Olivia De Prato. Den här säsongen är Mazzoli bland annat aktuell med en ny balett av koreografen Rob Binet för the Royal Ballet i London och en nyuppsättning av Breaking the Waves på Detroit Opera.
Text: Hedvig Ljungar
Jonathan Biss är långt ifrån den ende pianisten som är som besatt av Ludwig van Beethovens pianoverk. 2015 initierade han ett flerårigt projekt tillsammans med Saint Pauls kammarorkester i USA: de beställde fem partnerverk, ett till var och en av Beethovens fem pianokonserter, av fem samtida tonsättare. Pianisten och tonsättaren Timo Andres The Blind Banister, komponerat 2015, blev det första av de fem verken och relaterar till Beethovens 220 år äldre pianokonsert i B-dur.
Pianot inleder ensamt, trevande, försiktigt den första av verkets tre satser. Ena handen spelar en fallande melodi, den andra ett fallande, vibrerande tremolo som placerar melodin i ett harmoniskt sammanhang. Efter knappt två minuter upptäcker du att Timo Andres har låtit orkestern smyga in, förtäckt av pianosolisten, speglande pianot i träblås och stråkar. I den ungefär sju minuter långa första satsen, passande nog döpt Sliding Scale, utforskar Andres de här två idéerna samtidigt som orkestern tar allt större plats.
Den andra satsen, Ringing Weights, följer utan avbrott och inleds med en sekvens av öppna ackord i ljust register i pianot – som klämtande klockor – mot ett slags instrumenterad efterklang i stråket. Träblås och horn färgar ackorden och bidrar med impulser av energi. Efter ett kort parti med pianot i fokus, med vassa rytmer och krispig harmonik, tar orkestern täten halvvägs genom i satsen. Andres skapar en frenetisk väv av stämmor, fram till en solokadens där pianot flätar samman idéer från båda satserna.
Träblåsets intåg i slutet av solokadensen förebådar den tredje och sista satsen: en två minuter kort coda, en avslutning som liksom speglar den första satsen, men med större samspel med orkestern. Föredragsbeteckningen teneramente – ömt – sammanfattar väl codans varsamma framtoning. Men i de sista skälvande sekunderna är det som om pianistens händer får ett eget liv och driver i gång en sista rusning mot ett emfatiskt slut.
Impulsen till musiken i The Blind Banister kom till Timo Andres från solokadensen som Beethoven skrev till sin andra pianokonsert. Andres inspirerades av de två motiv som Beethoven utgick ifrån i sin solokadens: ett uppåtstigande brutet ackord, respektive en fallande tonserie. Men, skriver Andres i sin verkkommentar, hans stycke är inte en ren pastisch: ”Jag började skriva en egen kadens till Beethovens pianokonsert, och till slut så slukade jag verket från insidan.”
Text: David Saulesco
I. Allegro con brio
II. Adagio
III. Rondo: Molto allegro
Som en av alla brådmogna musiker och kompositörer skrev Ludwig van Beethoven sin allra första pianokonsert redan som 14-åring, 1784. Enbart pianostämman finns dock bevarad, även om några samtida försök har gjorts till att återskapa hur verket kan ha låtit.
Bara några år senare påbörjade Beethoven det som skulle bli hans första officiella pianokonsert, men först i mitten av 1790-talet färdigställde han och uruppförde verket. Han använde denna pianokonsert i B-dur som uppvisningsstycke, för att skryta om sig själv som både komponist och som pianist. Vid det laget hade han flyttat från uppväxtorten Bonn till kulturmetropolen Wien.
B-durkonserten gavs ut som Beethovens ”nr 2”, fastän ”nr 1” – i C-dur – egentligen skrevs senare. Båda dessa två tidiga pianokonserter är rotade i 1700-talets klassicistiska mylla, även om man redan här kan höra spår av den vildsinte 1800-talsromantikern.
Pianokonserten i B-dur inleds med en lång orkesterintroduktion, infallsrik och munter. Lyriska partier varvas med militäriska fanfarinsatser och ett växelspel mellan uppåt- och nedåtgående fraser. Pianosolistens roll i den första satsen är övervägande att framhäva det lyriska. Den virtuosa solokadensen i första satsen skrev Beethoven först en bit in på 1800-talet, vilket hörs på att den är mer komplext skriven än verket i övrigt, med mer intrikat stämföring och harmonisk utveckling.
Verket följer den tidstypiska modellen med två snabba yttersatser och en långsam mittensats. I den andra satsen avlöser pianot och orkestern varandra som i ett samtal. Orkestern tar ut känslosvängarna redan i satsens ståtliga inledning. Pianots insatser är ofta svävande, reflekterande, nästan som om de improviserats i stunden; troligen gjorde Beethoven just så när han själv framförde verket som solist.
Sista satsen är ett rondo, med en återkommande refräng och däremellan olika verser, eller episoder. Refrängmelodin sticker ut särskilt genom att Beethoven lägger betoningen på ”fel” taktdel, så att melodin nästan snubblar över sig själv. Episoderna är också lekfulla, nästan nonchalanta i en slags charmigt uppriktig musikalisk självsäkerhet, och Beethoven utnyttjar den dansanta taktarten till fullo.
Inför den allra sista refrängen drar så Beethoven ett musikaliskt internskämt. I stället för att gå tillbaka till B-dur som förväntat så ”lurar” han – i egenskap av pianosolisten – med sig orkestern på en liten omväg, via G-dur. Utan att säga ett ord går det ändå att höra hur nöjd han är, sittande vid pianot, över sitt lilla busstreck.
Text: David Saulesco
Ungefärlig konsertlängd: 1 timme utan paus
Är Beethoven en favorit? Du har väl inte missat Beethovenpodden i P2?
Biljetter
Ingår i följande konsertserier:
Fler konserter
HYLLNINGSKONSERT TILL 100-ÅRINGARNA
Var med och fira 100-åringarna Putte Wickman, Alice Babs och Arne Domnérus.
Nils Landgren möter Sveriges Radios Symfoniorkester
Nils Landgren med musiker möter Sveriges Radios Symfoniorkester i denna helafton med musik av bland andra Leonard Bernstein, Kurt Weill och Joe Sample. Du kan även se konserten direkt på Berwaldhallen Play, fredag kl. 19.00.
Daniel Lozakovich i Mozarts tredje violinkonsert
Den unge stjärnviolinisten Daniel Lozakovich möter Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Kazuki Yamada. Även musik av Schönberg och Debussy.