Beethovens Pastoralsymfoni
Ludwig van Beethovens sjätte symfoni benämndes av kompositören själv som ”Pastoralsymfonin”, då han i den beskrev sin kärlek till landsbygden. Ernest Chaussons romantiska sångcykel Poème de l’amour et de la mer (Dikt om kärlek och havet) beskriver såväl havets blommor som kärlekens död och i Jean Sibelius dansintermezzo tonsätts herdegudens Pans jakt på bergnymfen Echo. Roberto González-Monjas leder Sveriges Radios Symfoniorkester och den italienska barytonen Andrè Schuen i denna konsert där kärleken till och i naturen står i fokus.
Den här produktionen ingår i en eller flera rabatterade konsertserier.

Pan och Echo är ett kort dansintermezzo från 1906. Helsingfors skulle få ett nytt konserthus, och en välgörenhetskonsert anordnades för att samla in pengar till bygget. Jean Sibelius ombads bidra med ett verk, och avbröt tillfälligt arbetet med orkesterverket Pohjolas dotter för detta syfte. Han dirigerade själv det sceniska framförandet, och skeendet gestaltades av tio dansare. Den tragiska sagan handlar om den grekiska skönsjungande nymfen Echo, som blir dödad av guden Pan då hon inte besvarar hans kärlek. Sibelius fångar den antika mytens essens, och klär den i en vacker naturromantisk skrud.
Trots sin alltför tidiga död lämnade Ernest Chausson ett stort och varierat arbete efter sig. Han var elev till Jules Massenet och senare också César Frank, varav den sistnämnde fick störst musikalisk betydelse för honom. Chausson var även en varm Wagnerentusiast, och 1882 besökte han Bayreuth, där han bevistade den första föreställningen av Parsifal. I sina kompositioner försökte han förena dessa olika influenser, och lyckades komma fram till en egen suggestiv och fantasifull stil.
Poème de l’amour et de la mer (Dikt om kärleken och havet) är en sångcykel med orkesterackompanjemang, där Chausson hämtat inspiration från poeten och vännen Maurice Bouchors dikter. Han tog hela tio år på sig att slutföra verket, och först 1893 fick det sin premiär. Cykelns elegans och esprit visar ett tydligt inflytande av Massenet, men den innehåller även partier som är skrivna i en mera reflekterande, mörkare, och i vissa avseenden återhållsammare karaktär
Beethovens femte och sjätte symfonier komponerades och uruppfördes under samma år, 1808. Även om de är helt väsensskilda, liknar de varandra på så sätt att de är mycket mer berättande och målande än de tidigare symfonierna. Den sjätte symfonin gavs namnet ”Pastoralsymfonin” av Beethoven själv. Med den beskriver han sina upplevelser av landsbygden, och blottar därmed mera av sig själv som privatperson.
Verket har fem satser i stället för de vanliga fyra, och i ett berömt citat sade kompositören att symfonin var ”mera ett uttryck för känsla än måleri”. Musiken visar tydligt att Beethoven älskade naturen och lantlivet. Varje sommar flyttade han ut ur storstaden Wien för att bo på någon brunnsort eller småstad, exempelvis i byn Nussdorf som ligger strax norr om Wien. Där fick han inspiration till sitt komponerande under dagliga promenader längs bäckar, ängar och ramslöksdoftande bokskogar. Om man har vägarna förbi, kan man i dag följa i hans fotspår och promenera längs den led som bär hans namn.
Text: Andreas Konvicka
Är Beethoven en favorit? Du har väl inte missat Beethovenpodden i P2?