Joan Towers musik präglas ofta av friska rytmer och musikalisk spänst, energirik musik med variationsrik klangfärg. Tidigt i sin karriär var hennes verk starkt präglade av 1900-talsmodernismen, men framåt 1980-talet vidgade hon sitt uttryck mot mindre dissonanta, nästan impressionistiska klanger. Från uppväxtåren i Bolivia kom drag av sydamerikansk dansmusik med komplexa taktarter och en förkärlek för slagverksinstrument.

På beställning av Houstons symfoniorkester skrev hon 1987 Fanfare for the Uncommon Woman: en fanfar för blåsorkester på strax under tre fullmatade minuter. Titeln är inte vald av en slump. Den anspelar högst medvetet på Fanfare for the Common Man skriven drygt fyrtio år tidigare av Towers landsman och tonsättarkollega, Aaron Copland.

Coplands fanfar inspirerades av ett tal av USA:s dåvarande vicepresident Henry A. Wallace som, inför USA:s deltagande i andra världskriget, förklarade att krigets slut skulle markera början av den vanliga människans århundrade – ”the century of the common man”. Här märks en inte minst i vår tid uppmärksammad företeelse i det engelska språket: att ordet ”man” både används för människor i allmänhet och för specifikt personer av manligt kön.

Betydelsen bakom namnet som Tower gav sin fanfar bekräftas i hennes egen verkkommentar: ”Fanfaren tillägnas kvinnor som tar risker och som är äventyrliga.” På 1900-talet hade kvinnliga tonsättare fortfarande långt kvar till att nå den ställning jämte sina manliga kollegor som de har i dag, på 2000-talet, och då är det ändå en bit kvar – minst sagt – tills vi inte längre behöver prata om ’kvinnliga’ och ’manliga’ tonsättare.

Musikaliskt sparar inte Tower på krutet. Hennes experimentella bakgrund lyser igenom i harmoniken som ständigt är i förflyttning, om än alltid tonal. Rena treklanger är dock sällsynta; snarare spelar kvartsharmonik, septimackord och kromatiska parallellrörelser huvudrollerna. Trumpeter, valthorn, tromboner och tuba växlar mellan fräcka, eggande rytmiska passager och vilande ackord, utsökt balanserade.

Slagverket spelar också en stor roll. Trummor och cymbaler i olika storlekar kompletteras av träblock och triangel som markerar och förstärker de virvlande, svindlande blåsstämmorna. Taktarten förändras också kontinuerligt genom hela stycket, inte för att rycka undan mattan under fötterna på en, utan på ett genomskinligt och naturligt sätt.

Totalt skrev Joan Tower under tjugo år, mellan 1986 och 2016, sex fanfarer för ovanliga kvinnor. De spelades in av Colorado symfoniorkester under ledning av dirigenten Marin Alsop, som Tower också tillägnade såväl den första fanfaren som hela den färdiga sviten.

Text: David Saulesco

Inte för inte är Giuseppe Verdi ihågkommen som en stor operakompositör. Han skrev knappt någonting annat; bland hans riktigt kända verk bortom operascenen kan nämnas hans dödsmässa och kör- och orkesterverket Quattro pezzi sacri. Men totalt 26 operor blev det under Verdis drygt femtioåriga karriär.

Efter operan Maskeradbalen, om mordet på Gustav III, fokuserade Verdi på att bokstavligen odla sin trädgård – till librettisten Francesco Maria Piave skrev han att ”jag har bjudit muserna farväl” – och åt inrikespolitik. Bland annat engagerade han sig i Italiens enande. Men när ett brev anlände i december 1860 med ett frikostigt anbud från Kejserliga Hovteatern i Sankt Petersburg kom muserna tillbaka. Eller, kanske gjorde de kostsamma renoveringarna på godset Sant’Agata anbudet extra lockande.

Densamme Francesco Maria Piave sattes att bearbeta den spanska pjäsen Don Álvaro, eller ödets makt av författaren och statsmannen Ángel de Saavedra, hertig av Rivas. Piave och Verdi började med att rensa upp i teaterpjäsens handling och persongalleri, men utan att göra större avsteg från handlingen. Vid urpremiären i Sankt Petersburg i september 1862 klagade kritiker ändå på att operan var för lång. Året därpå sattes den upp i Madrid, men där tog hertigen avstånd från verket och Verdi och Piave anklagades för att ha förgripit sig på ett nationaldrama.

Inför uppsättningen på La Scala i Milano 1869 bearbetades operan av Verdi tillsammans med en viss Antonio Ghislanzoni som rekommenderats av bland andra förläggaren Ricordi. Här fick operan till slut sitt efterlängtade genombrott.

Den unge adelsmannen Don Alvaro är förälskad i Donna Leoora, men hennes pappa tycker att Alvaro, som härstammar från Sydamerika, inte är en värdig make. Pappan överraskar Alvaro och Leonora. Alvaro sitt vapen i en fredlig gest, men ett skott går av misstag av och sårar Leonoras pappa. Han förbannar sin dotter medan det desperata kärleksparet flyr.

Arton månader senare letar Leonoras bror i hemlighet efter hans bortsprungna syster och deras pappas påstådde mördare. Båda måste straffas med döden för att familjens heder skall återupprättas. Leonora flyr till ett kloster för att finna en fristad medan Alvaro kämpar mot österrikarna i det historiska slaget vid Velletri. Efter slaget inser Alvaros vän, Don Carlo, att den man han kämpat sida vid sida med är densamme som han jagar för familjens heders skull.

Operan slutar tragiskt, i en grotta nära klostret dit Leonora tagit sin tillflykt. Alvaro besegrar Carlo i en duell, men med sina sista krafter dödar Carlo Leonora och Alvaro, som förbannar ödet, finner till slut förtröstan i att Leonoras själ stiger mot himlen.

Text: David Saulesco

När Ludwig van Beethoven bodde i Heiligenstadt 1802 komponerade han sin andra symfoni. Det var ett mycket mer koncentrerat arbete jämfört med den första symfonin, som han putsade på i många år. Under denna vistelse i Heiligenstadt blev Beethovens dövhet mer påtaglig och han började inse att den var obotlig. Sorgen över detta hörs dock inte i den muntra och eleganta andra symfonin som är ett av de sista verken från den första av vad som kallas för Beethovens tre perioder. I den liksom i sin första symfoni bemästrar han traditionen som Haydn och Mozart hade definierat och tar samtidigt avsked från den.

Det var i den andra symfonin som Beethoven för första gången verkligen började förstå hur han kunde använda symfoniorkestern; han tog dess verkliga mått. När han sedan komponerade sin tredje symfoni vågade han bryta mot traditionen och göra något radikalt nyskapande. I hans Symfoni nr 5 c-moll fullföljer Beethoven de idéer som föddes i den tredje symfonin och vid sidan av den nionde är femman Beethovens mest spelade och beundrade symfoni.

Redan i den första takten fångas lyssnarens fullständiga uppmärksamhet som Beethoven sedan håller i ett järngrepp tills de triumferande slutackorden i sista satsen har klingat ut. Ödessymfonin har den kallats, men det var ingen titel som Beethoven själv satte på verket. Känslan av en ödesmättad kamp, en hård resa från mörker och raseri till ljus och leende, går dock inte att ta miste på.

Det är ingen slump att BBC under andra världskriget annonserade sina sändningar med symfonins inledande ”ta ta ta taaa”; det är lätt att betrakta verket som en kamp- och segersymfoni. Men den är inte bara detta utan också en uppvisning i tematisk enhetlighet: Beethoven bygger organiskt upp hela symfonin genom det lilla melodiska och rytmiska temat som kan höras i olika former i samtliga symfonins fyra satser.

Detta tillvägagångssätt blev ett mycket inflytelserikt ideal för symfoniskt komponerande. När dirigenten Gustavo Dudamel framförde symfonin för sexhundra skolbarn i en idrottshall i Hammarkullen utanför Göteborg 2009 presenterade han den som ”grunden till all musik ni någonsin har hört, inklusive hip hop”.

Text: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli