”Min bön stiger,” sjunger sopranen Dawn Upshaw, ”till dig som är så fjärran” – ”vers toi qui es si loin”. Hon ligger i ett grunt, mörkt vatten, lätt darrande i sina våta kläder. ”Förlåt mig för att jag tvivlade på din kärlek.” Scenen avslutar Kaija Saariahos opera L’Amour de loin som blivit en modern klassiker efter den legendariska premiäruppsättningen i Salzburg år 2000, där Dawn Upshaw gestaltade en av tre huvudroller.

Vers toi qui es si loin är en transkription för violin och orkester, skriven för den norske violinisten Peter Herresthal, av operans sista aria. Sopranens skira melodi lånar sig till violinen, kanske det instrument som bäst kan sjunga som den mänskliga rösten.

Samarbetet med regissören Peter Sellars i Salzburg var en uppenbarelse för Saariaho. Hon hade aldrig sett sig själv som operakompositör, men insåg att opera kan vara så mycket mer än dramatiska scener med stora sångare. Opera kan vara ett sökande, en klangvärld, en andlig upplevelse. Librettot skildrar en medeltida trubadur som är trött på sitt extroverta liv och söker en inre väg genom kärleken till en idealiserad bild av en fjärran kvinna. När han väl bestämmer sig för att resa till henne blir rädslan så stor att han går under, och hon får en döende man i sina armar.

”Mitt i kompositionsprocessen förstod jag att det också var min historia,” har Saariaho sagt. ”Jag var på samma gång trubaduren och den idealiserade kvinnan, dessa två delar av mig som jag försöker förena i mitt liv. För att skriva musik är koncentration och inre lyssnande vitalt. För att vara kvinna och mor måste man vara ständigt tillgänglig, ständigt närvarande. Det är svårt att samtidigt ha fötterna på jorden och huvudet i molnen.”

I tunna, regnbågsskimrande lager av klara färger målar Saariaho en drömlik atmosfär mot en botten av mörka bastoner. Orkesterns hypnotiskt lågintensiva energi bär violinens bön.

Text: Janna Vettergren

Wolfgang Amadeus Mozarts Pianokonsert nr 21 C-dur är ett av hans allra mest kända och älskade verk. Här i Sverige har den i folkmun blivit känd som ”Elvira Madigan”, ända sedan Bo Widerberg använde den andra satsen i filmen med samma namn från 1967. Filmen handlar om den olyckliga kärlekshistorian mellan lindanserskan Elvira Madigan och den äldre, gifte löjtnanten Sixten Sparre. De rymmer utomlands tillsammans, men pengarna tar slut, tragedin är ett faktum och deras kärlekssaga slutar med att Sixten skjuter dem båda.

Under de sista tio åren av sitt liv bodde Mozart i Wien, musikens huvudstad, och försörjde sig genom att spela konserter, skriva beställningsverk och att undervisa. Ekonomin var ansträngd men han var ändå mycket produktiv. Eftersom Mozart själv uppträdde flitigt är många av de verk han skrev under den här tiden komponerade för honom själv. Han framförde den 21:a pianokonserten i mars 1785, bara en månad efter Pianokonsert nr 20 d-moll.

Under senare delen av 1700-talet utvecklades klaverinstrumenten, och instrumentmakarna i Wien var de bästa i världen. Med de nya instrumenten kunde solisten spela med mer precist och varierat anslag än tidigare, vilket passade Mozart. De ökade möjligheterna till bättre artikulation och friare musikaliskt uttryck. Att pianokonserterna från åren i Wien skulle framföras av Mozart själv, och inte av hans elever, gjorde att han kunde utveckla dem tekniskt ännu mer och ställa högre krav på både solist och orkester. Orkestern i C-durkonserten är större, Mozart visar sin skicklighet i att instrumentera och solostämman är virtuos och energisk.

Pappa Leopold besökte Wien vid denna tid och närvarade vid framförandena av både pianokonserterna nr 20 och nr 21. Leopolds farhåga var att andra satsen i nr 21 var för djärv, både harmoniskt men också rytmiskt, med den tickande triolrytmen i vänsterhanden mot den jämna rytmen i höger hand. Verket blev dock en succé och under andra satsen satt publiken med tårar i ögonen, vilket lugnade Leopold.

Text: Nina Sandell

Three Studies from Couperin är inte Thomas Adès första omtolkningar av Couperins klavermusik. 1994 skrev han en version av Les Barricades mystèrieuses. Dessa tre studier är ett nyare uttryck för Adès förkärlek för denne franske 1700-talsmästare och skrevs åt Basels kammarorkester.

Vart och ett av de tre styckena – Les Amusements, Les Tours de Passe-Passe och L’Âme en peine – är hämtat från olika samlingar av Couperins verk. De har alla samma antal takter som originalen och innehåller samma harmonik och samma rytmer. Vad gör då dessa stycken till ”studier” och inte till ”arrangemang”?

Adès tar förvisso inte bort någonting från Couperins originalstycken men lägger däremot till material. Med orkesterns hjälp – egentligen två orkestrar eftersom kärnan i ensemblen är en dubbel stråkorkester – gör Adès de fyra styckena till studier av olika musikaliska idéer:

De underhållande musikaliska texturerna i första stycket, med melodin som glider från basflöjt till fagott, till stråkar och mässingsblås. Den massiva förstärkningen av Couperins plågade själ i det tredje stycket som växer till ett mångfasetterat klangrum.

Det andra stycket, Couperins ”trolleritrick”, är det mest spektakulära av de tre, där Adès egen kompositoriska fingerfärdighet skapar en rytmisk orkan i styckets sista takter. Musiken låter aldrig som någon annans än Adès även om hans tre studier befriar idéer som legat i dvala i Couperins originalstycken.

Originaltext © Tom Service
Översatt till svenska av David Saulesco

1781 lämnade Wolfgang Amadeus Mozart den ekonomiskt trygga tjänsten hos ärkebiskopen i Salzburg för att pröva lyckan som fri konstnär i Wien. Detta var något nytt, dittills hade kompositörer tjänat sitt levebröd framför allt vid hoven eller hos kyrkan. Pappa Leopold var full av onda aningar och försökte omvända sin son.

Till en början gick det bra. Mozart hade elever, skrev beställningsmusik och höll abonnemangskonserter, vilka inbringade ej försumbara inkomster. Men mot slutet av 1780-talet förändrades situationen. Kriget gjorde att Wiens blomstrande konstnärliga liv började tyna bort. Furstar som Esterházy, som hållit egna orkestrar och beställt musik för dessa upplöste sina ensembler och beställde allt mindre musik. Medelklassen var måttligt intresserad av orkestermusik och även Mozarts konserter, så kallade ”akademier”, föll ur publikens intresse.

Med få undantag komponerade Mozart sina pianokonserter från Wien-tiden för egna framträdanden. Det är också orsaken till att så många tillkom under åren 1784–1786. De tidigare är mer lättsamma medan de senare ställer betydligt högre krav på både solist och orkester. Pianokonsert nr 24 c-moll är ett av Mozarts fåtal verk i moll. Han skrev bara en ytterligare pianokonsert i moll, faktiskt samma år, och bara två av hans 49 symfonier samt tre av de 27 stråkkvartetterna är skrivna i moll.

Några veckor efter c-mollkonsertens fullbordande ger Mozart en av sina sista akademier i Wien, på Burgtheater den 7 april 1786. Programmet är inte bevarat men vi kan anta att den nya pianokonserten då fick sitt uruppförande. Mozarts manuskript finns däremot kvar och det bär spår av obeslutsamhet och en kamp med det musikaliska materialet, vilket är ganska ovanligt hos Mozart. Även i ett annat avseende skiljer sig denna från hans flesta andra konserter: Orkestern omfattar förutom klarinetter även oboer, trumpeter och pukor och blåsinstrumenten behandlas ganska självständigt.

Första satsen inleds med ett dämpat, oroligt motiv i stråkar och fagott. Först efter en lång stund introduceras solisten som spelar ett nytt, milt och längtansfullt tema. Den här strukturen tillämpade Mozart enbart i sina två moll-konserter. Det upprörda huvudtemat återkommer i orkestern och ligger fortsatt till grund för satsens utveckling. I mellansatsen har träblåsarna dialoger med solisten, serenadlika partier som pianisten sedan utvecklar. Satsens huvudtema är en av Mozarts skenbart naiva melodier som likafullt trollbinder lyssnaren. Finalen består av åtta variationer över ett marschliknande tema. Frånsett kontrasterande utflykter i dur i variationerna fyra och sex består verkets dramatiska, mörka grundstämning intill sista ackordet.

Text: Claes M. Cnattingius