Riksting 2016

Traditionsrik konstart i en föränderlig värld – vad har hänt sedan förra Rikstinget?

1.
För ett år sedan stod jag här och pratade om konstmusikens marginalisering, en marginalisering som delvis är självvald, men bara delvis. När vilken kulturform som helst är mer inriktad på det förflutnas konservering än på nuet och framtiden, då leder den inte någonstans, utan avvecklar sig själv. Samtidigt handlade det om en mer allmän rörelse i samhället, som går i riktning mot det populära, för att nu inte säga det populistiska. Populismen kan ha en vänsterstämpel eller en högerstämpel. Den kan vara socialistisk, konservativ, men faktiskt också liberal. I vissa fall är den inte ens skadlig. Men den är väldigt svår att förena med konstmusik.

Då pratade jag om två stora B:n som hade gått ur tiden: David Bowie och Pierre Boulez. Det var bara det första B:et, Bowie, som kunde beskrivas som ett för flertalet väsentligt B. I år skulle jag kunna gå vidare i precis samma fåra, för nyligen avled ännu ett B, nämligen Chuck Berry. I den dagstidning där jag brukar medverka, Svenska Dagbladet, fick vi veta att allt ”vi” idag värdesätter härstammar från Chuck Berry: hans musik ”utgör ett fundament som ingen kultur efter andra världskriget kan bortse ifrån. Den har, vare sig den vill det eller ens erkänner det, tagit vägen via Berry”. Andres Lokko, för det var han som skrev artikeln, måste någon gång förklara för mig vad Chuck Berrys tre-ackords-låtar har med Kaija Saariahos subtila harmonik att göra. Men kanske är jag inte en del av hans ”vi”.

Jag talade i fjol om en marginalisering inte bara av konstmusiken, utan också av den seriösa kulturen generellt. En av de tyngsta institutionerna på området, Svenska Akademien, som lyckats reta upp populister år efter år, denna akademi har sedan ett halvår tillbaka tvingats hantera en bångstyrig artist som inte alls vill följa spelreglerna inom akademiens egen kulturella sfär. Han svarar inte på telefonsamtal, inte på mejl. Han är så van att fylla arenor att ett litet blått konserthus inte har någon vidare dragningskraft. Nu ska han övertygas om att han ska svara för en föreläsning, som om man hårdrar det hela skulle bli en av de dyrare föreläsningarna genom tiderna. Till och med dyrare än Göran Persson. Intressant nog lyckönskade också Föreningen Svenska Tonsättare Bob Dylan när han fick priset, en organisation vars medlemmar under årtionden gynnades av att det gjordes en åtskillnad mellan konstmusik och populärmusik, men som under de senaste decennierna vaknat upp i en värld där konstnärlig framgång räknas i antalet nollor på bankkontot. Naturligtvis finns en skillnad, tro inte att jag tummar på den, men den skillnaden svarar inte mot de ekonomiska realiteterna.

2.
Det mesta är sig alltså likt ett år senare, om inte snäppet värre. Men till skillnad från musikaliska hits mår kulturpessimistiska klagosånger inte speciellt bra av att upprepas. Så jag ska prata om något annat.

En av de för oss centrala händelserna under det gångna året var offentliggörandet av Kulturskoleutredningens betänkande, en text som definitivt engagerat den svenska musikvärlden, som i förrgår på Expressens kultursida i en artikel signerad Malena Ernman och i dagens Svenska Dagbladet i en debattartikel av Rikstingets tre initiativtagare. Remissvaren har strömmat in. Saken är ju den att utredningen tar sig an huvudområdet för återväxten av musiker. Där tecknas bakgrunden till Kulturskolan, vars föregångare Kommunala musikskolan uppstod ur ett folkbildningsideal där arbetarklassen skulle få tillgång till den borgerliga kulturen. Fast det handlade inte alls om att arbetarklassen skulle förborgerligas, vilket vi kan luras att tro när vi tolkar dåtiden ur vår egen tids perspektiv. Arbetarrörelsen kämpade under 1900-talets första hälft för att få tillgång till bildning. Det yttersta beviset på bildning innebar då inte förmågan att svara rätt på frågor om musik, litteratur och bildkonst inför en tv-publik, utan om något som ledde till att man kunde ta makten i egna händer. Jag tror att hela världen sedan årsskiftet blivit klar över vad som händer när en fullständigt obildad person, om än briljant på sitt sätt, kommer till makten.

Kulturskolan är något annat än Kommunala musikskolan. Som jag själv mötte Kommunala musikskolan på 70-talet var det en väg in i en värld jag inte var bekant med. Visserligen stod ett piano därhemma, men ingen spelade på det när jag var riktigt liten. Skivorna som spelades var Hammond Pops, Merit Hemmingsons folkjazz och Duke Ellington. Min blockflöjtslärarinna blev den som blåste förföriska locktoner och som satte fiolen i handen på mig, eller om det nu var så att min älskade morfars gamla fabriks-Stradivarius fick mig att välja instrument. Det valet förändrade min familj. Borgerlig, ja, starkt kulturellt intresserad, ja, men utan den musikaliska bildningstanken. Den har jag alltså arbetarrörelsen att tacka för.

3.
I min egen läsning av betänkandet har jag identifierat två saker som är rent destruktiva. Den ena rör idén om att undervisningen bör bedrivas i grupp, den andra rör den allmänna synen på hur barn och ungdomar ska möta musiken.

Egentligen har utredningen alldeles rätt i att man genast kan sätta igång att musicera tillsammans, redan från början, innan man kan sitt instrument. Men om det går utmärkt att till en hel grupp på tio ungar lära ut hur man får ljud i en blockflöjt och vilka hål som måste täckas av fingrar, om det också går bra att sätta fioler i händerna på en grupp barn redan innan de börjat grundskolan, så finns det en punkt där behärskandet av ett instrument börjar kräva enskild undervisning. För alla som vill göra något på allvar. Saken blir helt enkelt den att det utredningen föreslår är ett återinrättande av den ordning som rådde under 1900-talets första hälft: det blir bara de barn som kommer från åtminstone hyfsat välbärgade familjer och som är genomsyrade av en övertygelse om att konstmusik är något väsentligt som kommer att kunna bli musiker inom denna musikaliska genre. Privatlektioner blir nödvändiga.

Samtidigt månar betänkandet om den unga musikaliska eliten, fast på ett märkligt vis. Tanken är nämligen att man ska inrätta ett bidrag till det som kallas för ”nationell spetskompetens”. Sammanlagt fem miljoner tänks gå till kommuner som kan och vill ta ansvar för ”spets och fördjupning”. Förutom att summan är skrattretande låg, kan konsekvensen bli den att man som förälder till ett barn som vill utveckla sitt eget spelande i annat än en grupp helt enkelt måste flytta till en av ytterst få kommuner som öppnar möjligheter för en kommande utbildning till musiker.

Allvarligare är egentligen det andra problemet, som rör villkoren för den unges möte med musiken, därför att det präglar en grundsyn som inte bara finns i betänkandet, utan i hela synen på musiken i skolan. Det finns ett centralt citat som visar vilka inställningar som premieras och vilka som avfärdas:

Historiskt sett vilar musikskolans pedagogik på en stark tradition av just vuxenstyrning, formellt lärande och enskild undervisning, dvs. en institution som i första hand värnar det konstnärliga ämnet snarare än barns behov och sociala och kulturella utveckling. Utredningen kan dock konstatera att i de flesta av landets kulturskolor har en perspektivförskjutning inletts mot ett ökat fokus på barns och ungas sociala deltagande i ett konstnärligt sammanhang. Det är tydligt att det finns ett behov av att i högre utsträckning lyfta fram kulturskolan som konstnärlig mötesplats (s. 169–170).

Jag ifrågasätter alls inte att barn har ett behov av social och kulturell utveckling, tvärtom ser jag musiken som en väsentlig väg in på området för det mellanmänskliga (om ett litet tag ska jag berätta exakt vad jag menar), utan det handlar om själva inställningen till kunskap och lärande. På något vis tycks det som om konstnärligt utövande skulle vara något som bara finns där, helt naturligt och komplett, redan från början. Sedan finns det vuxna lärare som kommer med sådant som tekniska krav och en främmande musikalisk värld. Men alla läroprocesser inleds av att man möter något okänt. Ett artikulerat uttryck kommer när man lärt sig medlen för att uttrycka.

4.
Nu räcker det inte med att gå till Kulturskolan för att vi ska förstå vidden av problemet. Vi måste gå till grundskolan och till gymnasiet. Också på det här området har det kommit ett betänkande, från Gymnasieutredningen, som alltså enbart har att göra med gymnasiet och där frågan om det estetiska ämnet är ett litet delmoment. Även i detta sammanhang definieras elevens förhållande till musiken som att utgångspunkten bör vara elevens egen musikaliska värld och att det handlar om att komma till uttryck i ett socialt sammanhang. Ingenting av detta är i sig illa, alls inte, men vi har fortfarande problemet att musik föreställs vara något som man redan besitter, inte något man lär sig.

Finns det några alternativ? Också jag har accepterat den här modellen för estetisk undervisning, som om den vore den enda möjliga. Men eftersom mina barn går i italiensk skola har jag mött en annan uppfattning. Visserligen är det så att man där min familj bor är helt hänvisad till privata lärare om barnen ska lära sig spela ett instrument, men den stora skillnaden ligger i hur man betraktar musik i skolan. I det som på ett ungefär motsvarar mellanstadiet, scuola media, får elvaåringarna lära sig att klassvis spela blockflöjt och därför lär sig läsa noter. Alla. Till jul blev det väldigt mycket ”White Christmas” därhemma, nyligen lärde de sig en poplåt. Men om man tittar i läroboken ser man också att de längre fram kommer att gå igenom hela den västerländska konstmusiken, epok för epok. Världens olika musikkulturer tas upp, men också jazzen och populärmusikens historia. Som mellanstadieelev ska man lära sig att förstå musikens roll i medier och som kommunikation. Barnen kommer med andra ord att efter mellanstadiet ha blivit musikaliskt bildade, inte bara i den ytliga bemärkelsen att de lärt sig musikens historia, eller musíkernas historia, utan på så vis att deras livslånga bildning som människor tagit sin början.

Skillnaden är alltså den att man i Italien betraktar musiken som något man lär sig och att det är en väsentlig kunskap, nödvändig för alla. Musik är både ett sätt att uttrycka sig och något man måste studera för att kunna komma åt.

5.
Jag sa tidigare att Kulturskoleutredningen hade rätt i att betona detta med barnets sociala och kulturella utveckling, men jag skulle vilja gå ett steg vidare, till det mellanmänskliga. I en riktigt insiktsfull artikel, publicerad redan 1951, om vad det innebär att musicera tillsammans skriver den tysk-amerikanske sociologen Alfred Schutz att det som händer är att vi blir delaktiga i samma tidsflöde. Alla som musicerat tillsammans vet att det är just så. Det är som om man börjar andas tillsammans, som om man ställer in sig på samma våglängd. Den bilden är hämtad från de gamla etermediernas frekvenser, men när Schutz skriver om ”a mutual tuning-in relationship”, ett ömsesidigt intonerande av varandra, går tankebanorna snarare mot musikaliska frekvenser. ”Jaget” och ”duet” sammansmälter i en livaktig närvaro av ett ”vi”.

Redan här börjar ni ana att jag är ute efter att det där med att musicera tillsammans har en större bäring på det mänskliga än att det bara står för en social dimension. Det pekar istället på samhörighet rätt och slätt, den enklaste men ändå mest intensiva relation vi kan stå till varandra. Intressant nog sträcker sig denna samhörighet i en tidslighet längre än bara till medmusikerna: Schutz menar att också lyssnarna blir delaktiga i detta tidsflöde, som en gång uppstått vid en specifik historisk tidpunkt, vilken vi därför också upprättar en förbindelse till. Vi korsar alltså historiska avstånd. Nu kan man förstås invända att för lyssnarens del har musiken förmedlats av musiker, som tillhör hans eller hennes egen samtid eller möjligen en nära dåtid. Bach tolkas, vi får en interpretation av Monteverdi, men ändå berättar musiken något om det som tilldragit sig för länge sedan och som får resonans i samtiden. Samtiden är inte absolut, inget tyranni.

Men insikten om det gemensamma tidsflödet gäller också det helt samtida, det mellanmänskliga nuet. Daniel Barenboim, en av de mest framstående dirigenterna idag, har tagit ett vågat steg ut från musiken till den samtida politiska scenen. Han talar om att den musikaliska substansen kan tvinga fram ett specifikt tempo, nämligen då harmoniken i ett verk blir så komplex att tempot måste korrigeras för att komplexiteten ska kunna klarna. Samma hänsyn till processens fortskridande, menar han, måste tas också i komplicerade politiska skeenden. Hans exempel är Osloprocessen 1993, den första överenskommelsen mellan Israel och palestinska representanter om stegen mot palestinskt självstyre. Att den kom att misslyckas berodde enligt Barenboim bland annat på en brist på förståelse av just det tidsliga: precis som ett dissonant ackord kan kräva en längre sträcka för att kunna upplösas och det i ett tempo som varken är för långsamt eller för snabbt, var motsättningarna i Israel så starka att den politiska konflikten aldrig kunde biläggas. Det gick först för snabbt, sedan för långsamt. Intifadan 1999 satte stopp för vidare förhandlingar.

6.
Steget från det musikaliska till det sociala och politiska är kort, men oftast står där en mur som förhindrar att steget alls tas. Vi brukar sällan höra om musikerns sociala engagemang, i synnerhet inte inom konstmusiken. Till det gångna årets viktigaste händelser hör därför en rad initiativ från unga musiker. Det handlar inte minst om en organisation som Unga tankar om musik, UTOM, som bildats som en tankesmedja och plattform där medlemmarna ska kunna driva sina idéer. Det är närmast unikt att man i musikaliska sammanhang kommer på tanken att skapa en tankesmedja. Första offentliga manifestationen var en temadag i mitten av februari kring ”Musik och samvete” på Konserthuset. Där pratade man bland annat om musikens roll för integrationen in i det svenska samhället.

Det finns en påtaglig kraft i den unga musikergenerationen. Sedan förra året finns här i Stockholm Första parkett, som är en serie konserter på Konstnärsklubben där man spelar kammarmusik i barmiljö. Något liknande finns i Malmö sedan 2011, nämligen Klubb Krinolin. Länge var musikerna i Pärlor för svin relativt ensamma om att försöka hitta alternativ till den traditionella miljön på konserthusen. Nu, i en yngre generation, har de mångfaldigats. Plötsligt har vi en ny musikalisk miljö. Ett nytt socialt mönster håller på att bildas.

Vad mer? Härom veckan var jag iväg på en paneldebatt anordnad av tidskriften Tidig Musik, där en av diskussionspunkterna gällde frågan om en nationell scen för den tidiga musiken. Och så hålls idag Rikstinget, detta stora forum som i fjol direkt såg till att prägla kulturdiskussionen genom en långvarig debatt i Svenska Dagbladet.

När man radar upp dessa händelser tycks det nästan som om marginaliseringen varit av godo: när musikvärlden upptäckt vad som håller på att hända har den reagerat, inte bara på ett ställe, utan i en rad olika miljöer. Så istället för en kulturpessimistisk klagosång kommer ett slags kampsång. Och det är ett barn av Kommunala musikskolan som sjunger den. ”Upp till kamp” …

Av Erik Wallrup, t.f. forskningssekreterare vid Kungl. Musikaliska akademien och musikkritiker