Konsten i Berwaldhallen

Bild och skulptur i Berwaldhallen

Berwaldhallens brutalistiska byggnad är i sig ett arkitektoniskt konstverk, och i konsertsalen pågår ständigt musikkonst på hög nivå. Men även i foajéerna finns spännande konst att upptäcka, från Carl Eldhs ikoniska byst av Franz Berwald till Hans Vikstens fantasifulla väggmålningar.

Redan utanför Berwaldhallen möts du av konst i form av Carl Eldhs porträttbyst från 1911 av kompositören Franz Berwald (1796–1868) som givit huset sitt namn. Carl Eldh var en av de mest anlitade skulptörerna i Sverige under första delen av 1900-talet och har även gjort kända porträtt av bland andra August Strindberg. Inne i entrén finns samma byst i gips på en sockel. På plaketten vid bysten kan man läsa att den är utlånad av Kungliga teatern sedan 1979, året då Berwaldhallen invigdes.  

I foajéerna löper en serie av väggmålningar på samtliga våningsplan. De är beståndsdelar av ett enda konstverk som heter Musikmagi, skapat av konstnären Hans Viksten. Efter att ha provat på en hel del olika yrken bestämde sig Viksten vid 32 års ålder för att bli konstnär, och efter studier vid Gerleborgsskolan och Kungliga Konsthögskolan, arbetade han inom konsten fram till sin död 1987. Viksten kom att kallas för fantasimålaren, och det namnet gör han verkligen skäl för i Musikmagi där det mesta har en dubbel mening som väcker fantasin till liv.   

• 

  Konstnärerna i Berwaldhallen

  Carl Eldh (1873–1954)

  Hertha Hillfon (1921–2013)

  Petr Mandl (1947–)

  Hans Viksten (1926–1987)

Första radens foajé 

I första radens foajé är det huvudgrupperna av instrumenten i en symfoniorkester som står i fokus i Musikmagi. Träblåsarna representeras av en klarinett som blåses av en mås, vilket kan förklaras av att Viksten tyckte att en klarinett som stäms låter precis som en skrikande mås. Sekvensen heter därför Måsart. 

Ett valthorn symboliserar bleckblåsarna, bredvid en fiskare som fiskar efter noter. Ludwig van Beethoven avbildas med håret fullt av noter och runt huvudet syns de första nottecknen i hans symfoni nr 5 – ödessymfonin. 

Stråkarna representeras av en violin och en kontrabas som bärs upp av små människor – eller livsvandrare som de kallas i Viktstens konst. Slagverkargruppen företräds av en bastrumma, eller grand cassa som det också kallas för, inuti ett partitur. Ovanför svävar dirigenten i en fladdermusskepnad. På olika ställen i väggmålningen återfinns också Hans Viksten själv och hans fru Desy Kallberg.  

Parkett och andra radens foajéer

I parkettfoajén fortsätter Musikmagi med tematiken körsång och inspelning. Här hittar du också en livsvandrare, som här bärs genom livet av musiken. 

Det första som möter dig när du går upp för trappan till andra raden är verket Vindens dotter av den svenska keramikern och skulptören Hertha Hillfon som var en pionjär inom den svenska keramiska friskulpturen. Här finns även ett kvinnohuvud i terrakotta av den svensk-tjeckiske konstnären Petr Mandl.  

Vikstens Musikmagi avslutas i andra radens foajé med en presentation av de olika musikstilarna jazz, pop och folkmusik. Jazzen personifieras av Louis Armstrong spelandes på en guldtrumpet och en beboptrumpetare som står på en piedestal av notlinjer.  

Popmusiken symboliseras av en elgitarr och en mikrofon (eller är det en sångerska med fladdrande hår?) och två högtalare.  

Efter popmusiken följer ett kadmiumgrönt parti i, med Vikstens egna ord ”ångbåtsform” där notlinjer skapar vågor. Mitt i vågorna finns en manlig och en kvinnlig livsvandrare. Partiet ska enligt Viksten själv beskriva en livskris.  

En bock som blåser i sitt eget horn, folkdans, midsommarstång, en träskofiol och en spilåpipa får förkroppsliga folkmusiken.  

Längst in i foajén, precis vid ingången till andra raden vänster, tar Musikmagi slut med en magisk uggla vars vingar blir till långa dirigentarmar. I ugglans ansikte finns ett porträtt av Franz Berwald.  

Text: Bodil Hasselgren