Publicerad den 19 januari 2019 08:41

En tydlig argumentation för offentliga satningar på kultur behövs alltid, men kanske extra mycket nu när besparingar på kulturområdet går som en löpeld över landet.

Någon undrade om jag kunde säga något kort om kulturens betydelse för individ och samhälle. Det gör jag gärna.

I kulturen får vi möta oss själva, spegla oss i varandra och reflektera över tillvaron. Forskning visar att kulturupplevelser stärker vår empatiska förmåga, motverkar stress och ökar vår kreativitet.

En tydlig argumentation för offentliga satsningar på kultur behövs alltid, men kanske extra mycket nu när besparingar på kulturområdet går som en löpeld över landet.

Till exempel minskar Region Skåne kulturbudgeten med 20 miljoner genom att ta bort allt utvecklingsstöd för fria grupper. Göteborgs stad tar också bort 20 miljoner, vilket bland annat drabbar kulturskolorna. I grannkommunen Mölndal minskas kulturbudgeten med 1,7 miljoner och på Gotland, där region och kommun är ett, ska kulturen banta 7 miljoner. I Stockholms stad uppgår den beslutade besparingen till 45 miljoner 2019 och lika mycket följande två år. Hurdan statsbudgeten i slutänden blir är oklart, men just nu råder en minskning med 160 miljoner på kulturområdet.

I sanningens namn förekommer det också nysatsningar på kultur. Bland andra Region Västra Götaland och Region Norrbotten har ökat anslagen i år. Man kunde önska att fler resonerade som de. Enligt en undersökning från Kulturskolerådet känner var fjärde kulturskola stor oro för framtiden.

I den offentliga debatten har det sagts att kultur är ett nöje för de priviligierade som själva borde betala vad det kostar och att det helt enkelt finns nyttigare saker att lägga skattepengar på. Det är mycket korttänkta resonemang. I ett demokratisk samhälle är kulturen fundamental.

När Sverige under förra seklet gick från att vara ett av Europas fattigaste länder till en framgångsrik industri- och kunskapsnation hade satsningarna på kultur och bildning avgörande betydelse. Mycket annat spelade in förstås, men kultur och bildning fanns naturligt på agendan då fattiga medborgare skulle lyftas till den breda och starka medelklass som kännetecknar ett framgångsrikt samhälle.

Viktiga kulturpolitiska reformer var bland annat införandet av landstingen 1862 med kultur och bildning som två huvudområden. Tidigt 1900-tal etablerades regionala symfoniorkestrar med statligt stöd och ambitioner att nå alla skikt av befolkningen. På 1930-talet startades de första kommunala musikskolorna och på 1950-talet gjordes statliga insatser för att fler kommuner skulle hänga på.

På 1960-talet startade den första musiklärarutbildningen och de tre stora R:en etablerades: Rikskonserter, Riksteatern och Riksutställningar. På 1970-talet omvandlades militärmusiken till civila regionmusiken, vilken 1988 blev landstingens länsmusik med uppdrag att stärka arrangörsnätet och marknaden för det fria musiklivet.

Och så vidare.

Liknande uppräkningar kan göras för alla konstformer. Nu blev det mest musik då det är mitt specialområde.

Eftersom vi vet att kulturupplevelser ökar vår kreativitet är det inte alltför långsökt att dra slutsatsen att den rika tillgången på kultur bidragit till den goda svenska vanan att tänka fritt och att ha modet att gå sin egen väg. Vår lilla befolkning bär osannolikt många historier om personer som trots enkla förhållanden under barndomen blivit enormt framgångsrika inom politik, näringsliv, idrott och kultur.

Jag påstår inte att kultur är ett universalmedel, men när vi nu vet att det stärker unga människors identitetsbyggande och håller igång äldre personer som kämpar med sviktande kroppsförmågor är det väldigt dumt att spara just där.

Och när vi nu vet att den framgångsrika svenska musikindustrin stärker svensk ekonomi och att vår omfattande musikexport inom såväl smala som kommersiella genrer gynnar Sverigebilden i utlandet är det ett väldigt slöseri att inte försvara och idogt utveckla dess bas – sångstunderna på dagis, grundskolans musikundervisning, de estetiska ämnena på gymnasiet, kulturskolorna och musikutbildningarna.

Att försvaga stödet till amatörmusiklivet är direkt kontraproduktivt då vi ju faktiskt vet med säkerhet att eget musicerande är gynnsamt för både kropp och själ. Och hur dumt är det inte att underlåta odlingen av ett brett och brokigt fritt kulturliv när vi vet att just det i kombination med starka kulturinstitutioner är en viktig faktor vid beslut om företags och individers etablering på en ort.

Oavsett om vi bejakar kulturen för sin egen skull eller för dess instrumentella värden är den av godo för individ och samhälle. Svårare än så är det inte.

Helena Wessman, den 19 januari 2019

Läs tidigare blogginlägg