Publicerad den 22 oktober 2018 08:43

Daniel Harding stannar ytterligare fem år hos Sveriges Radios Symfoniorkester med titeln Chefsdirigent och Konstnärlig ledare. Konserthuschef Helena Wessman skriver om den glädje beskedet väcker.

Ytterligare fem år med Daniel Harding. Jublet visste inga gränser då jag efter onsdagens konsert i Berwaldhallen tillkännagav förlängningen till 2023 med Harding som chefsdirigent och konstnärlig ledare. En glädjeexplosion där den fulltaliga publiken och alla på scenen betygade Daniel Harding sin kärlek med applåder, rop och stampningar.

Vi hade just avnjutit ett extraordinärt framförande av Johannes Brahms Ein Deutsches Requiem med Radiokören, Sveriges Radios Symfoniorkester och solisterna Sylvia Schwartz, sopran och Matthias Goerne, baryton. Salen var fylld av den musikaliska omtumlingens stora värme – ni vet, när ett stort antal människor blivit djupt berörda – och Daniel Harding var uppenbart nöjd med konserten.

Sanningen att säga är han inte alltid det. Han drivs av en outsläcklig hunger efter utveckling och vill att varje framförande ska vara enastående. Musikerna vittnar om hur han viker hundöron i partituret också på den tionde turnékonserten för att minnas vilka detaljer som ska slipas på repetitionen inför den elfte.

Sveriges Radios Symfoniorkester drivs av samma lust till perfektion, så de trivs bra ihop. Att en chefsdirigent förlänger sitt kontrakt – och att orkestern av hjärtat önskar det – efter tolv års intensivt samarbete är unikt. Det framhöll också Daniel Harding i sitt tal där han hyllade våra musikers spelglädje och höga arbetsmoral – och lade till att det också gäller koristerna i Radiokören. ”Att arbeta i Berwaldhallen är så nära ett musicerande hemma i vardagsrummet man kan komma”, sa han.

Hemkänslan är uppenbarligen starkt drivande. Sommaren 2019 avslutar han sitt uppdrag som chefsdirigent för Orchestre de Paris. Hans gästspel tillkommer bara de allra främsta orkestrarna: Berlins Filharmoniker, Wiens Filharmoniker, Londons Symfoniorkester, Bayerska Radions Symfoniorkester, operaorkestern på La Scala, Concertgebouw-orkestern i Amsterdam och Tokyos filharmoniker.

I och med förlängningen av avtalet tar vi samarbetet med Daniel Harding till en ny nivå. Han blir såväl chefsdirigent som konstnärlig ledare, vilket innebär ett övergripande ansvar för orkesterns hela planering i ett slags delat ledarskap med konserthuschefen. Som Harding säger själv är det på sätt och vis en teknikalitet, eftersom vi hela tiden har haft en tät dialog kring programsättningen och vilka dirigenter och solister vi anlitar.

Daniel Hardings huvudfokus är orkesterns vidare utveckling. ”I tio år har jag haft huvudet under motorhuven och använt repertoar som får ’maskinen’ att fungera bättre” säger han. ”Nu kan vi gå vidare med repertoar som utmanar orkester och publik på ett nytt sätt.”

Hittills har hans inriktning varit stora romantiska verk av bl a Gustav Mahler, Anton Bruckner och Hector Berlioz, klassisk och förromantisk repertoar av bl a Robert Schumann och Franz Schubert samt monumentala samtidsverk verk av bl a Harrison Birthwistle.

Somliga av verken (även äldre musik) har fått sitt första framförande någonsin i Berwaldhallen och sedan återkommit flera gånger. Just upprepning är något Daniel Harding framhåller som en faktor för att kunna gå riktigt på djupet med musiken. Resultatet märks bland annat på att de skivinspelningar vi omsider gjort har hyllats unisont av den internationella kritikerkåren.

Daniel Hardings repertoarval väcker också kritik. ”Förfärligt att ni väljer en dirigent som inte är ett dugg intresserad av svensk musik”, skriver en person i mitt flöde på Facebook. Andra lyfter frågan under debatter där jag medverkar eller i recensioner av våra konserter.

Att Daniel Harding är ointresserad av svensk musik är inte sant – genom åren har han framfört minst ett svenskt verk per säsong, varav flera uruppföranden och flera verk på turné – men han uttrycker tvekan inför varje form av kvotering av tonsättare, särskilt på nationell grund. Den konstnärliga kvaliteten måste alltid vara avgörande och allt som liknar nationalism måste hållas på avstånd, menar han.

Att objektivt avgöra vad som är konstnärlig kvalitet är omöjligt. Och tur är väl det. Världen skulle bli bra tråkig om alla tyckte lika. Konstnärlig kvalitet, liksom var gränsen går mellan nationell stolthet och nationalism är något som alltid kan och ska diskuteras. Daniel Harding sätter gränsen för nationalism ganska snävt och hävdar rättmätigt sin konstnärliga frihet.

Det betyder inte automatiskt att Sveriges Radios Symfoniorkester och jag som konserthuschef avhänder oss ansvaret för det svenska och andra kulturpolitiskt viktiga perspektiv; jämställdhet, mångfald och tillgänglighet. Men det är komplicerat. Inte på grund av Daniel Hardings ställningstagande, utan för att vi verkar i en internationell kontext.

Jag tror att de flesta kan hålla med om att Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören bör hålla högsta möjliga kvalitet. Ensemblerna ska med sina radiosända konserter göra det möjligt för alla svenskar att känna delaktighet i det internationella musiklivet och måste därför kunna attrahera de främsta artisterna.

Helt avgörande för ensemblernas kvalitet är vilka dirigenter vi samarbetar med. Chefsdirigenterna har ansvar för ensemblernas utveckling på lång sikt, men också gästdirigenterna måste kunna utmana våra korister och musiker. Konstnärlig kvalitet är en färskvara och måste erövras på nytt varje vecka.

De dirigenter som är i nivå att driva Sveriges Radios Symfoniorkesters utveckling kommer oftast utomlands ifrån och har hela världen som arbetsfält. För dem är ”det svenska” naturligt nog av underordnad betydelse. Vi föreslår ofta svensk repertoar; förhandlar ibland hårt, men kan inte tvinga någon. Ska det bli bra måste dirigenten verkligen känna för den musik hen ska framföra.

Inte heller av svenska dirigenter kan vi begära att de självklart ska framföra svenska verk. Det ligger kanske närmare till hands, eftersom de rimligtvis delar uppfattningen att svensk musik bör lyftas fram, men när de får chans att dirigera Radiosymfonikerna kan de lika gärna argumentera för att få göra centraleuropeisk kärnrepertoar.

Det är komplicerat, men inte omöjligt. Sveriges Radios Symfoniorkester framför ganska mycket svensk musik. Förra säsongen hade vi bland annat tonsättarfokus på Britta Byström och Victoria Borisova-Ollas samt uruppförde Johannes Janssons storskaliga Peace Symphony för kör och orkester. Innevarande säsong framförs verk av bland andra Mats Larsson Gothe, Allan Pettersson, Hugo Alfvén, Albert Schneltzer och Katarina Leyman.

Samarbetet med Daniel Harding har stärkt Sveriges Radios Symfoniorkesters kvalitet och internationella renommé, vilket lett till prestigefyllda turnéinbjudningar. I augusti hade Radiosymfonikerna äran att avsluta Edinburghs musikfestspel och i september framträdde de på Anima Mundi-festivalen i Pisa.

I mitten av november ger vi oss av på en lång Europa-turné med elva konserter i Antwerpen, Eindhoven, Amsterdam, Köln, Hamburg, Wien, Zürich, München, Nürnberg, Baden Baden och Dortmund. Solister är violinisterna Alina Ibragimova och Janine Jansen. Repertoaren består av respektive violinkonsert av Robert Schumann, Alban Berg och Jean Sibelius samt Symfoni nr 3 av Ludwig van Beethoven, Svit ur Romeo och Julia samt Kunglig jakt och storm av Hector Berlioz och Symfonisk sats av Allan Pettersson.

Helena Wessman, den 22 oktober 2018

Läs tidigare blogginlägg