Publicerad den 10 mars 2018 09:58

Det drar ihop sig till Riksting för västerländsk konstmusik. Den 15 mars är alla som vill välkomna till Radiohuset i Stockholm. Deltagande är kostnadsfritt. Syftet är att stärka konstmusikens plats i samhällen. Konserthuschef Helena Wessman bloggar om varför hon tycker det är viktigt.

Jag brukar klara mig med lite sömn och tänjer ofta mina gränser för att hinna uppleva, tänka och uträtta så mycket som möjligt. Men så här års går det inte. Det är mer snö på cykel- och gångbanorna och för oxtunga veckor än jag riktigt orkar med.

Sålunda somnade jag i soffan direkt när fredagskvällens varma mackor var ätna, tumlade till sängs vid halv tre och steg upp vid en för mig ovanligt sen tidpunkt. Ändå känner jag mig bara marginellt piggare.

Slut på kverulering.

Vi skriver den 10 mars och det drar ihop sig till Riksting för västerländsk konstmusik. För tredje året i rad bjuder Sveriges Radio Berwaldhallen in till samtal och debatt i samarbete med Kungliga Musikaliska akademien och Svensk Scenkonst.

Ämnet och syftet är västerländsk konstmusik och att stärka dess plats i samhället. Initiativet växte fram ur min frustration över konstmusikens marginalisering i ett samhälle där vi lyssnar till musik mer än någonsin. Alltför få utanför den i och för sig ganska stora kretsen av hängivet intresserade har kännedom och kunskap om just konstmusik.

Man kan förstås fråga sig varför det är viktigt att Melodifestivalens alla följare känner till att låtarna är sprungna ur en tusenårig tradition och teoribildning. Det är väl gott nog att de lyssnar till och lär sig gilla de senaste mellolåtarna?

Jag tycker inte det. Jag tycker att det är viktigt att ha historisk kunskap när man blickar framåt – också när det gäller musik.

Ända sedan tidiga tonåren har jag grunnat över meningen med livet och tänker, kanske naivt, att det är att vi gemensamt ska utveckla det mänskliga varandet och världen genom att bygga ny kunskap. Och då måste vi utgå från tidigare generationers vetande och erfarenheter.

Min tes är att vi, om vi ser vår samtid genom ett historiskt raster, kan dra bättre slutsatser och vara mer kreativa när vi tänker framåt.

Jag menar inte att vi ska känna tvång att leva våra liv på det viset. Absolut inte. Det är förstås helt okej att leva i nuet och inte tänka vare framåt eller bakåt.

Jag anser dock att alla ska ha möjlighet att se sin samtid genom det där historiska rastret och då måste kunskap om det förgångna finnas tillgänglig. Också när det gäller musik.

Nu är det nog bäst att jag förtydligar att begreppet västerländsk konstmusik avser genomkomponerad, notbunden musik i den västerländska traditionen från medeltiden till våra dagar. Alltså också helt nyskriven musik.

Konstmusik finns inom de flesta av världens kulturer, liksom det finns traderad och improviserad musik. Med ”traderad musik” avses musik som lärs från musiker till musiker utan noter.

Tradering, improvisation och komposition har i alla tider varit tätt sammanflätat, så åtskillnaden är konstruerad. Till exempel improviserade Beethoven till ett komponerat orkesterackompanjemang när han framförde sina pianokonserter. Solostämman kom på pränt först i efterhand. Och den traderade folkmusiken bygger på låtar som någon en gång komponerade om än inte skrev ned på papper. Fast det fanns spelmän och spelkvinnor som gjorde det också.

Allt går ihop, men jag tycker ändå att det är viktigt att kunna tala om den västerländska konstmusiken specifikt och det gör vi på Rikstinget. Syftet är att stärka konstmusikens ställning i samhället och med det menar vi att kunskap om tonsättare, musiker, verk och instrument även fortsatt ska vara en del av den allmänna bildningstraditionen.

Så är det inte idag när ungdomar kan gå igenom hela grundskolan utan att knappt höra talas om vare sig äldre eller samtida tonsättare, symfoniorkestrar, kyrkorglar och kammarensembler.

Så är det inte idag när populärmusiken tar mesta musikutrymmet på tidningarnas kultursidor och vi ytterst, ytterst sällan kan läsa en längre intervju med någon konstmusikalisk profil.

Så är det inte idag när den statliga utredningen om kulturskolan (som glädjande nog har gjorts) avfärdar frågan om återväxten bland konstmusikaliskt skolade instrumentalister som för komplex att ens diskutera. Detta trots att rekryteringsbasen för svenska orkestrar numera huvudsakligen återfinns utanför vårt lands gränser.

Det finns mycket som är positivt också. Publikens intresse för konstmusik är intakt, där finns ingen kris. Inte heller när det gäller återväxten bland svenska tonsättare. På det området skördar vårt land stora framgångar internationellt. Samma sak när det gäller solister, orkestrar och kammarensembler. De svenska dirigenterna är färre, men för ett antal går det riktigt bra i en internationell kontext.

Det professionella konstmusiklivet i Sverige håller mycket hög kvalitet och konstmusikens institutioner och ideella sektor bedriver ett systematiskt och framgångsrikt utvecklingsarbete.

Men, som sagt, kännedomen och kunskapen utanför de initierades skara behöver öka. Och det finns mycket vi behöver bli bättre på, alla vi som är engagerade. Därför kallar vi till Riksting för västerländsk konstmusik.

Torsdagen den 15 mars samlas vi i Radiohuset i Stockholm. Deltagande är kostnadsfritt och alla som är intresserade är välkomna. Mer information finns på Berwaldhallens hemsida.

Helena Wessman, den 10 mars 2018

Läs tidigare blogginlägg