arrow

Konstens pris för konstnären

Publicerad den 10 februari 2018 14:24

Också en inställd konsert hanterar Berwaldhallens administration gesvint. Efter flera dagars kamp mot influensan tvingades Daniel Harding ställa in fredagens konsert med Sveriges Radios Symfoniorkester.

I mer än trettio år har den försvarat sin plats i bokhyllan; har hängt med genom bostadsbyten och bokrensningar minnande om en livsavgörande läsupplevelse. Den har stått där, men inte blivit läst igen.

För en vecka sedan kom den plötsligt för mig, Clownen Jac av Hjalmar Bergman. Jag talade med en musikervän som fått på sig epitetet ”outsider”. Hon hade tagit illa vid sig, men jag menade att det kan finnas kraft i utanförskapet och hörde mig säga att hon borde läsa Clownen Jac.

Det är en roman om konstens pris för konstnären. När jag först läste den var jag nyutbildad musiker, skör och ångestriden. Jag tyckte inte att jag passade in någonstans och var livrädd för att misslyckas med det som var allra viktigast för mig: Musiken.

Idag kan jag se att ångesten inte bara var min egen. Som ung tjej inom trombonespelandets manliga gebit var jag under hård press. Eftersom jag var helt okunnig om ojämställdhetens strukturer vände jag motståndet inåt och kände mig värdelös.

Clownen Jac kanaliserade min ängslan och sorg. Jag grät med den rädde clownen som fångats i sitt konstnärskap, pådriven och utnyttjad av sina ”välgörare”. De som enbart brydde sig om konsten (och dess ekonomiska avkastning) och ställde sig kallsinniga till konstnären själv.

Det jag lärde mig av Clownen Jac och andra romaner av Hjalmar Bergman (Farmor och Vår Herre är en annan favorit) är hur fruktansvärt ensamma vi människor är. Ingen annan kan riktigt förstå hur vi känner och tänker, alla upplevelser är helt våra egna. Vi kan ge varandra kärlek och empati, men var och en måste leva sitt liv på egen hand.

Genom Clownen Jac förstod jag också mer om vad konsten kostar konstnären. När det verkligen bränner till och vi blir berörda på djupet är det för att någon gått upp i sitt skapande och därigenom blottat sin själ för oss. Att nå fram och belönas med applåder ger tillfredsställelse, men är också mycket krävande.

Jag tänkte på det när vi en timme innan konsertstart fick veta att chefsdirigent Daniel Harding var sjuk och måste ställa in fredagens konsert med Sveriges Radio Symfoniorkester. Han hade verkligen försökt, men kunde inte ta sig ur sängen.

I själva verket har Daniel Harding varit sjuk i flera dagar. När jag hälsade på i logen innan repetitionen i onsdags låg han utslagen i soffan. Efter torsdagens generalrepetition kunde han knappt prata. Ändå kom han till torsdagskonserten fylld av en glad energi som eldade Radiosymfonikerna till stordåd.

Personligen blev jag mest tagen av konsertens andra del, Alpsymfonin av Richard Strauss. Jag satt på helspänn alla femtio minutrarna och hörde detaljer i musiken som jag inte tidigare lagt märke till. En av musikerna sade efteråt att det var för att Daniel Harding oförtröttligt fraserar varje passage. Inget lämnas åt slumpen.

När jag kramade om Daniel Harding efter konserten var han som en våt trasa, bokstavligen. Glad, genomsvettig och helt slut. Daniel Harding hade givit sig musiken i våld och vi i publiken fick uppleva hur han och orkesterns hundra musiker blottlade sig inför oss.

Daniel Hardings kamp mot influensan är inte unik, utan typisk för hur konstnärer ger allt i sitt skapande. På kulturinstitutioner är sjukfrånvaro sällan något problem. Oftare handskas vi med sjuknärvaro. Det gäller även inom administrationen. När någon väl sjukskriver sig vet jag att hen verkligen har försökt komma, men tvingats kapitulera inför fysiska hinder.

Konsten har också ett själsligt pris och det är framförallt det Hjalmar Bergman beskriver i Clownen Jac. Den som regelmässigt blottar sin själ, och i clownens fall sin rädsla, spär på den existensiella ensamheten. Följden kan bli tomhet, rädsla, ångest och fullt utvecklad scenskräck.

Om jag inte minns fel sammanföll min första läsning av Clownen Jac med Jarl Kulles avhopp från en föreställning på Dramaten. Han hade drabbats av scenskräck och hånades i medierna. Jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. Sådan fruktansvärd otacksamhet!

Scenskräck kan drabba vem som helst och i min chefsroll försöker jag skapa ett klimat där den ansatte känner sig trygg med att berätta. Det finns hjälp att få, bland annat hos idrottspsykologer, så att bära bördan ensam är inte bara plågsamt utan onödigt. Men det är lätt att säga när man står vid sidan av. Konstvärlden är fylld av tävlan och att medge sina svagheter är sällan gynnsamt för karriären.

Det är lördag eftermiddag och jag hoppas att Daniel Harding nu är hemma hos familjen i Paris. Den inställda konserten hanterades med gott mod.

Brassektionen bjöd på improviserad konsert i foajén och köpta biljetter återlöstes gesvint. En inspelning av torsdagens konsert ersatte direktsändningen i P2.

Själv somnade jag hemma i soffan, trygg i förvissningen att Berwaldhallens skickliga administration kan hantera också en sådan situation.

Helena Wessman, den 10 februari 2018

Läs tidigare blogginlägg

Helena Wessman. Foto: Bo Södersrtröm

Helena Wessman är sedan augusti 2014 konserthuschef för Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören. I sin blogg berättar hon om verksamheten och ensemblerna och reflekterar över musikens betydelse för individ och samhälle.

Du når Helena Wessman på:

Telefon: +46 8 784 51 05
Mobil: +46 70 311 64 74
Epost: helena.wessman@sverigesradio.se