Publicerad den 26 februari 2017 14:34

En fullmatad vecka är till ända och jag summerar mina intryck med "stolt" och "djupt imponerad". Debatten om kulturskoleutredningens betänkade går vidare och har för min del inneburit en omfattande skriftväxling med utredaren själv, professor Monica Lindgren vid Göteborgs universitet.

Till Berwaldhallen kommer varje vecka flera tusen personer, men sällan myllrar det på samma sätt som igår. Vi höll öppet hus och besökarna fyllde konsertsalen och varje vrå av foajéerna. Lika trångt var det bakom scenen, där brassmusiker i alla åldrar samlades för att framträda i olika konstellationer.

Det öppna huset krönte en ovanligt fullmatad vecka. Radiokören har gjort två konserter tillsammans med Västerås Sinfonietta. En i Västerås Konserthus och en hemma i Berwaldhallen. En kammarorkester med musiker ur Sveriges Radios Symfoniorkester har också framträtt med två konserter under ledning av konsertmästaren Malin Broman. Först i Berwaldhallen och sedan i Ytterjärna.

Radiosymfonikernas brassmusiker toppar ligan med en tre dagar lång festival med sex konserter. Våra musiker framträdde vid tre av dem med två olika program. Torsdag och lördag med uteslutande arrangerad musik, utifrån den gästande trumpetsolisten Mattias Höfs idé om att visa brassinstrumentens alla möjligheter. På fredagskvällen med originalmusik för soloinstrument samt ett stycke för brasskvintett, två pianon och pukor av den svenska tonsättaren Mats Larsson Gothe.

Under Berwaldhallens öppna hus framträdde också Lilla Akademiens brassensemble under ledningen av Radiosymfonikernas solotrombonist Mikael Oskarsson, Kungliga Musikhögskolans brassensemble med Michael Lind, brassmusiker från El Sistema Stockholm med Jimmy Olsson och Kajsa Ekström samt Solna Brass med Emil Björklund som dirigent. Som avslutning spelade alla tillsammans i en jättelik brassorkester under ledning av Simon Crawford-Phillips.

Besökarna på det öppna huset kunde också träffa Radioapan, prova instrument och sjunga ihop med radiokoristen Marie Alexis. De kunde också ta del av den interaktiva utställningen Himmelsk Mekatronik, som vi öppnade med ett vernissage i fredags kväll. Upphovspersoner bakom mekatroniken är Carl Unander-Scharin, Åsa Unander-Scharin samt Ludvig Elblaus. Utställningen kommer att stå kvar i Berwaldhallens foajéer till i maj.

En fullmatad vecka, som sagt. Jag är omåttligt stolt över våra administratörer och tekniker som har skött allt det praktiska. Stort tack för det!

När det gäller insatserna från Sveriges Radios musiker och sångare måste ”stolt” kombineras med ”djupt imponerad”, både gällande ensemblemusicerandet och alla fina soloinsatser.

Jag nämner solisterna i den ordning jag hörde dem: Malin Broman som ledare och solist i Mozarts Violinkonsert nr 3. Sopranerna Jessica Bäcklund, Jenny Ohlsson Akre och Jennie Eriksson Nordin samt Tove Nilsson, alt, Niklas Engquist, tenor och Lars Johansson Brissman, bas, som solister ihop med Radiokören och Västerås Sinfonietta. Alessandro Chiavetti, trumpet, Lennart Nord, tuba, Chris Parkes, valthorn, och Mikael Oskarsson, trombone, med varsitt solostycke under fredagens brasskonsert samt avslutningsvis trombonisten Håkan Björkman som solist med Solna Brass under det öppna huset.

Kulturskoleutredningens betänkande  En inkluderande kulturskola på egen grund debatteras flitigt, i viss mån till följd av det jag skrev i min förra blogg om hur jag uppfattade utredningens syn på instrumentalundervisning och västerländsk konstmusik.

Utredaren själv hörde snabbt av sig via mejl. Hon heter Monica Lindgren och är professor i musikpedagogik vid Göteborgs universitet.

”Var och en har ju rätt till sin egen läsning av betänkandet”, skriver hon. ”Jag ställer mig ödmjuk till om du har avvikande åsikter om delar av texten, men det är tråkigt när jag ser att du kommunicerar saker som jag tycker är en feltolkning av betänkandet.”

Det blev upptakt till en omfattande skriftväxling för att reda ut begreppen. Vår diskussion gäller den bakgrundsbeskrivning som ligger till grund för utredningens förslag och i vilken jag läst in en negativ hållning till traditionell instrumentalundervisning och västerländsk konstmusik.

När det gäller betänkandets förslagsdel är vi i huvudsak eniga och jag håller definitivt med om att åtgärder behövs för att göra kulturskolan attraktiv och tillgänglig för fler barn och ungdomar och att staten bör medverka till att så sker.

Jag ska inte gå in på förslagets alla delar men vill betona att jag till skillnad från många andra debattörer ser fördelar med gruppundervisning som norm för alla konstformer under den förutsättning utredningen själv anger, att ”de barn som vill fördjupa sina kunskaper, eller utifrån andra skäl, ska kunna erbjudas individuell undervisning.” Och jag gläds åt utredningens förslag om statligt stöd till nationella spetsutbildningar.

Vad är det då jag hakar upp mig på?

Det gäller till exempel en formulering i det avsnitt som beskriver andra aktörer på barnkulturområdet, bland annat de barnkulturcentra med inriktning på bildkonst som växte fram på 1980-talet.

Utredningen skriver: ”Ett karaktärsdrag för dessa är ett starkt fokus på barns och ungas eget skapande och lek utifrån barnets perspektiv till skillnad från ett reproducerande och undervisande förhållningssätt som kan sägas prägla den traditionella musikundervisningen i kulturskolan.” 

Monica Lindgren betonar att ”ett reproducerande och undervisande förhållningssätt” är ett begrepp som används inom den pedagogiska forskningen för att peka på ett pedagogiskt ideal och att skrivningen inte innebär att utredningen menar att denna tradition är kännetecknande för dagens svenska kulturskola. Samma sak med avsnittet om konstnärliga skolors olika inriktning. Det är så forskningen beskriver saken, inte hur utredningen tycker att det förhåller sig.

Särskilt en formulering diskuterar vi mycket i våra mejl: ”Den ena [inriktningen] är mer elitistisk genom att dess huvudfunktion är att lägga en grund för rekrytering till vidare konstnärlig utbildning och den andra fungerar mera som en kontext för personlig utveckling.” 

Med elitistisk menar Monica Lindgren undervisning som siktar mot elitnivå. Min tolkning av ordet är betydligt mer negativ. Dessutom finner jag det stötande att man inom forskningen sätter upp ett motsatsförhållande mellan yrkesutbildning och personlig utveckling och att instrumentalundervisning beskrivs som reproducerande. Men jag får korrigera mitt påstående att det skulle vara kulturskoleutredningens ståndpunkt .

Detsamma gäller den målkonflikt mellan utbildning och bildning, som utredningen menar finns inom kulturskolan. Jag tycker att det är ett konstruerat motsatsförhållande grundat på en fördomsfull inställning till instrumentalundervisning.  Monica Lindgren skriver att det är så man gör inom forskningen, sätter upp ytterligheter för att beskriva hur verksamheterna pendlar mellan dem.

Debatten lär fortsätta, vilket är mycket positivt. Alldeles för länge har kulturskolans väl och ve ansetts vara en angelägenhet för kulturskolorna själva. Enligt utredningen finns kommunalt beslutade mål för kulturskolan med uppföljning på central nivå bara i var tredje kommun. Också det gör mig upprörd. Vi talar ju om en verksamhet som idag engagerar mer än 200.000 barn och unga och som har potential att i framtiden nå mångdubbelt fler.

Bloggen gör nu uppehåll i en vecka.

Helena Wessman, den 26 februari 2017

Läs tidigare blogginlägg