Bland konstnärer som under sin levnad gjort en rejäl stilistisk resa, eller snarare flera sådana, bör Einojuhani Rautavaara ligga bra till för en tätplats. Sedan länge är han den sannolikt mest spridda finländska tonsättaren efter Sibelius, möjligen med viss konkurrens från Aulis Sallinen. Men Rautavaaras idé från 90-talet att förhålla sig till änglar, deras väsen och världar i en rad kompositioner väckte ett sådant intresse världen över att det nog är han som ändå tar hem spelet. Han började som neoklassicist med folkmusikaliskt intresse i unga år och blev experimenterande serialist på 60-talet. Snart dock med långt mer romantiska och postexpressionistiska drag än exempelvis Pierre Boulez. Mer av minnen från Alban Berg och rent av Anton Bruckner, på goda grunder kallade Rautavaara själv sin tredje symfoni för ”Bruckner-symfonin”. Från 70-talet och framåt får han betecknas som neoromantiker med ett rikt stilblandande och med ett växande intresse för andliga övningar och ortodox mystik. Våra bevingade vänner i djurens värld flyger säkert ofta nära änglar, och Cantus Arcticus från 1972, även bekant som Konsert för fåglar och orkester, är förmodligen fortfarande Rautavaaras allra mest spelade orkesterverk. Det skrevs till de akademiska festligheterna vid det nya universitetet i Oulu (Uleåborg), det nordligaste i Finland. Ingen akademisk kantat av traditionellt snitt här inte, Rautavaara ville bryta mönstret och låta fåglar sjunga, riktiga fåglar. Med bandspelare i hand gav han sig ut i sumpmarker han kände väl sedan barnsben, moderns släkt var från trakten, och gjorde inspelningarna av de solister han valde till sin konsert. Ljudbanden manipulerades sedan i måttlig grad, som exempelvis i sista satsen då svanarna ska ge intryck av att bli fler och fler. Med orkestern skapar han en säregen stämning inspirerad av nordiskt skymningsljus, på gränsen mellan dröm och verklighet. Tranor, svanar och andra fåglar bildar sin mystiska kontrapunkt, de imiteras också av träblåsare och brass. Tänk på hösten och på Tjajkovskij, skrev tonsättaren i partituret vid den inledande flöjtduetten.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Einojuhani Rautavaara

Född: 9 oktober 1928 i Helsingfors.

Död: 27 juli 2016 i Helsingfors.

Utbildning: Kompositionsstudier för Aarre Merikanto vid Sibeliusakademin, efter rekommendation av Sibelius själv studier för Vincent Persichetti på Juilliard School i New York och för Roger Sessions och Aaron Copland i Tanglewood, Massachusetts.

Verk: Åtta mycket varierade symfonier (nr 7 Angel of Light en världssuccé), orkesterverk som Angels and Visitations, Isle of Bliss och Before the Icons, ett antal konserter (Cantus Arcticus, tre för piano, två cellokonserter, kontrabaskonserten Angel of Dusk), genombrottsverket A Requiem in Our Time för brassensemble, två pianosonater, kammarmusik, viktig körproduktion, nio operor, såsom de biografiska Vincent, Aleksis Kivi och Rasputin.

Finskt rekord i intensivvårdsbehandling: Brusten aorta gjorde 2004 att Rautavaara blev föremål för intensivvård i närmare ett halvår, ett rekord som nog står sig bra internationellt också. Därefter kunde han återuppta komponerandet ända tills komplikationer efter en höftoperation tog hans liv tolv år senare.

”Cowpat music” har man föraktfullt sagt i vissa kretsar om verk av företrädarna för den så kallade ”pastoral school”, med tonsättare som Gustav Holst, John Ireland, Ralph Vaughan Williams och många andra. Fånigt prat i de flesta fall, inte minst ifråga om Vaughan Williams. En gigant vars nio symfonier borde spelas världen över med samma vördnad och frekvens som 1900-talets övriga allra mest framstående symfoniska verk. Bland annat här i de nordiska länderna har vi en del att ta igen där. Att hans största hits har varit och förblivit Fantasia on a Theme by Thomas Tallis och The Lark Ascending har möjligen förstärkt ett sorts pastoralt helhetsintryck hos den musikintresserade allmänheten. Lyssna exempelvis på den fjärde symfonin för något helt annat!

Med detta sagt får även stora delar av Konsert för oboe och stråkar räknas till exemplen på Vaughan Williams mildare uttryck, liksom den ungefär samtida femte symfonin (material ur ett kasserat scherzo avsett för denna symfoni hamnade för övrigt i oboekonserten). Med vad är det för fel på mildhet och elegans av denna kvalitet? Eller för den delen på ett kojuver.

Konsertens karaktär är absolut inte heller entydig. Den skrevs 1944 och tillägnades en av tidens främsta oboister, Leon Goossens, som också stod för uruppförandet. I den inledande Rondo pastorale-satsen kan man inte förneka närvaron av ett pastoralt landskap med minnen av den där uppåtstigande lärkan som tonsättaren skildrat musikaliskt några decennier tidigare. Mellansatsen Menuett och musette är skarpskuren och elegant neobarock, med vissa föraningar av mörkare element. Finalsatsen är betecknad Scherzo och inleds med lekfullt solistiskt fyrverkeri. Men molnen tätnar, och via en vals närmar vi oss slutet där oboens försök att avrunda i virtuos anda två gånger bryts av utbrott av vånda, kanske över försvunnen lycka som aldrig kan få återupplevas. Det planerade uruppförandet hindrades också av minst sagt ”mörka moln”: Då konserten skulle äga rum 5 juli 1944 föll V1-bomberna över London, premiären fick anstå ett par månader och flyttades till Liverpool.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Zoltán Kodály var en mångsysslare inom musiken – tonsättare, forskare och pedagog. Hans arbete med att samla in och dokumentera ungerska folkvisor ledde till vänskap med tonsättarkollegan Béla Bartók, som Kodály kom att samarbeta med i sin fortsatta forskning.

Kodály hade tillbringat sju lyckliga barnaår i byn Galánta längs järnvägen mellan Budapest och Wien. Kodálys pappa var stationsföreståndare. Byn låg i dåvarande Österrike-Ungern. Nu är den en mindre stad i Slovakien, inte så långt från Bratislava. Det är en ort med ett rikt marknadsliv, vilket i dessa trakter även brukade innebära ett rikt kulturliv – inte minst musikaliskt.

Lille Zoltán kunde i alla fall ofta och med stor glädje låta sig fascineras av en lika populär som anrik romsk musikensemble som han aldrig glömde, ”min första erfarenhet av ljudet av en orkester,” mindes han. Redan på Haydns och Beethovens tid, omkring år 1800, hade en samling danser ”efter olika zigenska musiker i Galánta” publicerats i Wien. Musikanterna som kunde avnjutas i byn närmare hundra år senare var ättlingar till dessa musiker, och med den gamla källan som grund skrev Kodály orkesterverket Danser från Galánta 1933 på beställning av Budapests åttioårsjubilerande filharmoniska sällskap.

I ett förord till partituret förklarade Kodály vilken rik melodiskatt de flesta av dansernas viktigaste motiv hade kommit ur. Verket omfattar fem mycket stämningsrika danser, plus introduktion och coda, i en kombination av klassisk rondoform och den form som Franz Liszt hade använt i sina ungerska rapsodier. Två år senare försökte Budapestoperan kombinera Galánta-danserna med Kodálys tidigare verk Danser från Marosszék till en balett – som floppade. De briljanta danssviterna fick leva vidare var för sig, och har då också visat sig fungera fint i andra balettsammanhang.

Text: Gunnar Lanzky-Otto