Sjostakovitjs väldiga Leningradsymfoni
När Sjostakovitjs Symfoni nr 7 uruppfördes 1942 var det med musiker som själva överlevt Leningrads belägring. Tonsättaren hade själv evakuerats och såg på avstånd sin hemstad brinna. Det här monumentala verket, både i längd och omfattning, har blivit ett av Sjostakovitjs mest populära. Pēteris Vasks led också under förtryck i en stor del av sitt liv. För honom innebär musiken en slags frihet från yttre kontroll och censur. Genom den vill han skänka harmoni och skönhet till en sårad och sargad värld. Fredagens konsert livestreamades och ligger inom kort på Play.
Han har kallats det nya dirigentundret, finske Klaus Mäkelä, som i september 2018 inleder sitt engagemang som Radiosymfonikernas förste gästdirigent. Med sina 21 år var han den yngsta dirigent någonsin som fått ett längre kontrakt med orkestern. Av de tre Sjostakovitjsymfonier Mäkelä dirigerar under säsongen är nummer sju eventuellt den mest dramatiska. Åtminstone vad gäller tillkomsthistorien.
Året är 1941. Leningrad brinner, staden är belägrad av nazistiska styrkor. I december slutför Dmitrij Sjostakovitj sin Symfoni nr 7. Den är tänkt som en hyllning till hemstaden, men premiären i mars året därpå får äga rum i staden Kujbysjev (nuvarande Samara) vid Volgas strand, dit Sjostakovitj med övriga Leningradbor har evakuerats. Under månaderna som följer smugglas ett mikrofilmat partitur till väst och symfonin uppförs även i London, New York och Massachusetts.
Den 9 augusti 1942 är det äntligen dags för Leningradpremiär med en orkester av 40-50 överlevande musiker, som flera gånger har kollapsat av utmattning under repetitionerna. Publiken är stor både i och utanför Grand Philharmonia Hall: konserten sänds över högtalare bland annat till de tyska trupperna vid frontlinjen och musiken går till historien som symbol för motståndet mot förtrycket.
Också den lettiske tonsättaren Pēteris Vasks har skrivit musik som motståndshandling. Hans tidiga musik knyter an till Lettlands utsatta läge med två stormakter som närmaste grannar. Fram till 1991 förde han sin musikaliska kamp för hemlandets självständighet från Sovjetunionen. Men till lika stor del är hans innerliga musik inspirerad av naturen: ”Naturen är magisk. Jag tar långa promenader i skogen och kan inte föreställa mig att komponera i en stor stad. Naturen lever djupt i min själ.”
Likt sin baltiske kollega Arvo Pärt har Vasks musik undan för undan blivit mer minimalistisk, han har övergett det experimentella och aggressiva till förmån för harmoni, både till uttryck och innehåll. Varje stycke har sin mening och som tonsättare vill Vasks bidra till att förbättra balansen mellan godhet och ondska i världen. ”Jag älskar musik över allt annat, den skapar själva kärnan i mitt liv. I min musik vill jag framför allt dela min glädje och kärlek samt känslan av att harmoni är möjlig – i alla fall i musiken.”
Pēteris Vasks, som var Stockholm New Music Festivals huvudtonsättare 1996, har skrivit såväl körverk som orkester- och kammarmusik. Pater Noster från 1991 är komponerad för kör och stråkorkester. Laudate Dominum skrevs 2016, ursprungligen för kör och orgel, men kort därefter även för kör och orkester.
Text: Anna Hedelius
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.
Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.
Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.
Klaus Mäkelä är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien. Han utsågs till chefsdirigent vid Orchestre de Paris i september 2021 och har verkat som orkesterns konstnärlige rådgivare under säsongen 2020/21. Han är även förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester och konstnärlig rådgivare för Åbo musikfestspel. Klaus Mäkelä har kontrakterats av Decca Classics och har dirigerat Oslo-Filharmonien i Sibelius hela symfonicykel för skivmärket. Inspelningen släpps 2022.
Klaus Mäkelä inledde säsongen 2021/2022 för Oslo-Filharmonien den 18 augusti med en specialkonsert med Saariahos Asteroid 4179: Toutatis, Strauss Also sprach Zarathustra, två nya verk av den norska kompositören Mette Henriette samt Sibelius Lemminkäinen på programmet. Vårsäsongen i Oslo består av en minst lika innehållsrik repertoar med större körverk av Bach, Mozart och William Walton, Mahlers tredje symfoni och Sjostakovitj Symfoni nr. 10 och Symfoni nr. 14 med solisterna Mika Kares och Asmik Grigorian. Den nyare musiken representeras av Sally Beamish, Unsuk Chin, Jimmy Lopez, Andrew Norman och Kaija Saariaho. Under våren 2022 framför Oslo-Filharmonin under Klaus Mäkelä Sibelius kompletta symfonicykel på Wiener Konzerthaus och Hamburg Elbphilharmonie, och turnerar sedan i Frankrike och Storbritannien.
Klaus Mäkelä deltog tillsammans med Orchestre de Paris på sommarfestivalerna i Granada och Aix-en-Provence. Han inledde säsongen 2020/21 med att dirigera Spira, ett nytt verk av Unsuk Chin, Richard Strauss Fyra sånger (Opus 27) med solisten Lise Davidsen samt Mahlers Symfoni nr. 1. Hans första säsong som chefsdirigent innehåller även verk av Ligeti och Dutilleux samt Biber, Mozart, Mendelssohn, Brahms, Rachmaninov och Stravinskij. Mäkelä är utsedd till porträttartist vid Wiener Konzerthaus för säsongen 2020/21 där han dirigerar Wiener Symphoniker och Oslo-Filharmonien samt gör kammarmusikframträdanden som cellist. Han är även gästdirigent för Chicago Symphony Orchestra, Cleveland Orchestra, San Francisco Symphony, Concertgebouworkest, London Philharmonic, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Münchner Philharmoniker.
Mäkelä studerade till dirigent för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski vid Sibelius-Akademin. Han har gjort soloframträdanden med ett flertal finska orkestrar och som kammarmusiker tillsammans med medlemmar av Oslo-Filharmonien, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Orchestre Philharmonique de Radio France. Han spelar på en cello tillverkad av Giovanni Grancino 1698 utlånad av finska OP Konststiftelse.
Marc Korovitch studerade vid Sorbonne, École Normale de Musique i Paris och Haute École de Musique i Genève för bland annat Denis Rouger, Celso Antunes, Michael Gläser, Dominique Rouits och Colin Metters.
Korovitch gästar regelbundet ACCENTUS, Chœur de Radio France, SWR Vokalensemble Stuttgart, Zbor HRT (kroatiska Radiokören), NDR Chor, Europa Chor Akademie, WDR Chor, English Voices, Coro de la Comunidad de Madrid, RTS Choir (serbiska radions kör), Eric Ericsons Kammarkör och Groot Omroepkoor (Nederländernas Radiokör), Haag Kammarorkester, Zagrebs Barockorkester, Berliner Sinfonietta, Simfonijski orkestar Hrvatske radiotelevizije (kroatiska Radio- och TV-orkestern) och Opéra Orchestre national Montpellier Occitanie. Korovitch är även den yngsta dirigenten någonsin som har dirigerat Concerto Köln i Tyskland och på turné i Italien och Polen.
Han samarbetar återkommande med dirigenter som Sir Simon Rattle, Herbert Blomstedt, Klaus Mäkelä, Daniel Harding, Lahav Shani, Gustavo Dudamel, Alan Gilbert, Philippe Jordan, Louis Langrée, Leonardo García Alarcón, Laurence Equilbey, Esa-Pekka Salonen och Jaap van Zweden i konserthus som Philharmonie de Paris, Theater an der Wien, Elbphilharmonie i Hamburg, Lincoln Center i New York, Berwaldhallen i Stockholm, National Auditorium of Music i Madrid, Tokyo Opera City och under stora festivaler som Radio-France festivalen i Montpellier, Rencontres Musicales d’Evian, Mozartwoche i Salzburg, Östersjöfestivalen i Stockholm och Mostly Mozart festivalen i New York.
Från 2017 till 2024 var Korovitch dirigent för Jeune Chœur de Paris och mellan 2022 och 2023 huvuddirigent för Chœur de l’Orchestre de Paris. År 2019 utsågs han till kormästare för Radiokören, i september 2022 chefsdirigent för Orchestre Colonne och är sedan 2023 chefsdirigent för Crnogorski simfonijski orkestar (Montenegros Symfoniorkester). 2024 utsågs han även till chefsdirigent för Spanska Radio- och TV-kören RTVE.
Marc Korovitch brinner för undervisning och var professor i kördirigering vid Conservatoire à Rayonnement Régional de Paris och vid Pôle Supérieur Paris Boulogne Billancourt under sju år.
Musiken
Den lettiske tonsättaren Pēteris Vasks har fått den sakrala körmusiken med modersmjölken. Hans mor var läkare och spelade gitarr, samt sjöng i sopranstämman i kyrkokören. Fadern var präst inom baptistkyrkan. Själv började Vasks tidigt spela fiol och visste redan då att det var musik han skulle ägna sig åt. Hans ofta långsamma kompositioner bär andliga budskap om hopp och godhetens slutliga seger i världen. Verkförteckningen består till största delen av körsatser, orkester- och kammarmusik.
Vasks komponerar gärna för stråkar, eftersom de har en klang som ligger nära den mänskliga rösten. Det var inte minst användbart under Sovjetockupationen, då de baltiska tonsättare som använde ord var hårt kontrollerade. Den som skrev instrumentalmusik var friare. Även religiös musik var ovälkommen, så när Vasks far önskade en tonsättning av Pater noster kunde han inte hörsamma faderns önskan förrän flera år senare. 1991 skrev Vasks den till slut, i en enklare och mer minimalistisk stil än många av sina tidigare verk. Den fungerar som en stillsam och vördnadsfull meditation över kristendomens viktigaste bön – Fader vår.
Text: Anna Hedelius
Ömsom dramatiskt passionerade, ömsom harmoniskt stilla. Pēteris Vasks atmosfäriska körverk är som balsam för oroliga själar och påminner till stilen om Arvo Pärts musik. Vasks musik är alltid innerlig. En viktig drivkraft i hans komponerande är att förbättra balansen mellan godhet och ondska i världen.
Laudate Dominum skrevs ursprungligen för kör och orgel men även i en version där orgelstämman utvecklats för orkester. I den senare präglas musiken av det dynamiska växelspelet mellan kör och orkester. Tre majestätiska orkesterpassager i d-moll svaras av meditativa körstämmor. Texten består inledningsvis av endast en mening, ”Laudate Dominum” – prisa Gud. Efter ett sista orkestermellanspel följer en jublande halleluja-kör i D-dur och i den extatiska finalen förenas kör och orkester i en ljudstyrka som kanske når ända upp till himlen.
”Musik är den mest kraftfulla av konstformer, eftersom den lättast når det gudomliga. Musik är en abstraktion, men ljud har förmågan att nå själen och uttrycka något som inte går att sägas i ord. Genom sången kan man dela känslan av kärlek,” har Pēteris Vasks sagt.
Text: Anna Hedelius
Få verk har fått så omedelbar världsvid spridning som Sjostakovitjs Leningradsymfoni. Under dess första år formligen tävlade orkestrar och dirigenter om att få framföra verket. Symfonin presenterades som den fria själens protest mot de mörka krafter som dominerade i Europa. Det här var under andra världskrigets mörkaste tid då Nazityskland lade allt fler områden under sig och behovet av motståndssymboler var stort. Sjostakovitjs symfoni kom, kan man säga, i rätt tid.
Till förutsättningarna för framgången hörde att symfonin snabbt nådde omvärlden. Historien om hur partituret fotograferades och filmrullar transporterades över halva jorden var förstasidesstoff och planer fanns till och med på en dokumentärfilm om arbetet. Ett drygt sextiotal framföranden bara i USA 1942–1943 och många runt om i Europa följdes efter kriget av att symfonin blev närmast en raritet. Självutnämnda förståsigpåare hävdade att det egentligen var dålig musik som hyllats av politiska skäl och i USA drogs det in i den antikommunistiska hetskampanjen.
Att Sjostakovitjs Symfoni nr 7 inte är vanligare i dag beror snarare på de höga krav den ställer på musikerna. Rubriken härstammar från att Sjostakovitj tillägnade symfonin ”Leningrads hjältemodiga försvarare”. Att läsa in något detaljerat program i musiken bör undvikas men klart står det ändå att den hänger ihop med Sjostakovitjs upplevelser innan och under belägringen av staden.
I juni 1941 anföll Tyskland sin tidigare bundsförvant och kriget närmade sig staden vid floden Neva. I augusti började evakueringarna, men Sjostakovitj ville stanna kvar och hjälpa till. Han varvade olika insatser, främst inom brandförsvaret, med att lägga alla sina fria stunder på att arbeta med symfonin. I oktober tvingades Sjostakovitj med familj ändå att ge sig av och tog sig till staden Kujbysjev, nuvarande Samara, vid floden Volga. Där hördes också den färdiga symfonin för första gången i mars 1942, spelad av den likaledes evakuerade Bolsjojteaterns orkester.
Till Leningrad kom symfonin först i augusti 1942. Den spelades av en liten spillra av radions orkester, förstärkt av ytterligare musiker i staden samt musiker som fick permission från försvarslinjen av militärkommandot – ett gott bevis för hur viktig saken ansågs för det psykologiska försvaret. Högtalare hade satts upp på en rad platser i staden och kring dessa samlades människor i klungor och lyssnade under tystnad till den musik, som mest av allt handlade om dem.
Text: Sven Kruckenberg
Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 15 min inkl. paus
Fler konserter
STRAVINSKYS ELDFÅGELN
Stravinskys musik från baletten Eldfågeln med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av dirigent Anja Bihlmaier.
Dark Paradise – porträtt av Lana Del Rey
Ett nyskapande porträtt av Lana Del Reys egensinnigt sorgsna musik med Jennie Abrahamson, Moto Boy och Radiokören under ledning av Hans Ek.
LUCIA MED NACKA MUSIKKLASSER 2024
Berwaldhallen lyses upp av ett traditionsenligt Luciatåg och konsert med Nacka Musikklasser tillsammans med vokalgruppen Riltons Vänner!