Tôru Takemitsus internationella genombrott som tonsättare kom 1957 med Requiem for String Orchestra, ett verk som hyllades av bland annat av Stravinskij och ledde till kompositionsuppdrag från hela världen. Takemitsu hade då i ett flertal år vänt sig bort från den japanska traditionen och främst ägnat sig åt västerländsk musik. Men under 60-talet började han upptäcka sitt eget lands musik, delvis tack vare mötet med tonsättarkollegan John Cage. Senare i livet berättade han: ”Under en lång period försökte jag undvika att vara ”japansk”, undvika det ”japanska” uttrycket. Det var i hög grad John Cage som fick mig att inse värdet av min egen tradition.”

Föreningen av västerländsk tradition med traditionell japansk musik har blivit ett av Takemitsus kännetecken, och till sina västerländska influenser räknar han Debussy, Messiaen, Webern, Varèse och Schönberg, men även jazz och populärmusik. Hans innehållsrika verklista rymmer musik från de flesta genrer: orkester- och kammarmusik, konserter, vokalmusik och inte minst mängder av verk för radio och tv och musik till närmare etthundra filmer.

Färgrika och varierande klangfärger är ett annat utmärkande drag i Takemitsus konstnärskap, och han har speciellt betonat inflytandet från Messiaen – med egna ord hans ”andliga mentor”. I Signals from Heaven hörs Takemitsus skickliga förmåga att skapa mångskiftande klangfärger, och hur han med enkla medel framkallar ett starkt känslomässigt uttryck. I verket skapas en musikalisk dialog genom att låta musiken alternera mellan två bleckgrupper placerade på olika platser i rummet. Det är en teknik som blickar tillbaka till renässansen, där tonsättare som Giovanni Gabrieli skapade effektfulla antifonala effekter i Markuskyrkan i Venedig genom att placera grupper på olika platser i kyrkorummet.

Text: Axel Lindhe

”My art is dedicated to restoring music’s original ancient sense, as the magical and incantory expression of the religiosity of human communities.” – André Jolivet

André Jolivet växte upp i en konstnärlig familj. Fadern var konstnär och mamman pianist och redan fyra år gammal började hon ge sin son pianolektioner. I tidiga tonåren började Jolivet ta lektioner i cellospel, och på föräldrarnas inrådan utbildade han sig till lärare och hann också med att jobba några år i yrket innan musiken åter tog överhanden.

En av hans kompositionslärare var Edgar Varèse, och denne avantgardist fick ett stort inflytande över sin elev. Speciellt fascinerades Jolivet av Varèses ljudrika orkesterverk Amériques och han tog djupa intryck av stycket. Även en annan landsman, Olivier Messiaen, var en viktig inspirationskälla. Jolivet och Messiaen intresserade sig båda för andliga frågor och de förenades i sin kritik av Stravinskij och hans neoklassicism. Tillsammans med Yves Baudrier och Jean Yves Daniel-Lesur bildade de gruppen ”La jeune France”, som propagerade för ny fransk musik.

Jolivets stil kom att genomgå många förändringar under hans karriär. Om de tidiga verken kan sägas vara mer experimentella och visa på inflytande från Bartók och Schönberg, blev han med tiden mer expressiv, som i exempelvis Concertino för trumpet, stråkar och piano (1948). Efterkrigstiden kom också att föra med sig andra förändringar för Jolivet. 1945 utnämndes han till kapellmästare vid Comédie-Française, en tjänst han hade ända till 1959 och som innebar många tillfällen att komponera scenisk musik.

Fanfares Pour Britannicus (1946) skrevs från början just som teatermusik, till Jean Racines tragedi Britannicus. Jolivets estetiska övertygelse var att en tonsättares uppgift i första hand består i att komponera musik som ger upphov till en stark känslomässig reaktion hos sin publik, och det får man verkligen säga att han lyckas med i detta effektfulla verk. Man behöver inte lyssna länge till det pampiga förspelet innan man inser att detta är musik som verkligen ”känns i magen”. Skickligt levandegör Jolivet dramats olika karaktärer, och verket bjuder överhuvudtaget på atmosfärrika tongångar som illustrerar hans fallenhet för att skriva för scenen.

Text: Axel Lindhe

Tôru Takemitsus internationella genombrott som tonsättare kom 1957 med Requiem for String Orchestra, ett verk som hyllades av bland annat av Stravinskij och ledde till kompositionsuppdrag från hela världen. Takemitsu hade då i ett flertal år vänt sig bort från den japanska traditionen och främst ägnat sig åt västerländsk musik. Men under 60-talet började han upptäcka sitt eget lands musik, delvis tack vare mötet med tonsättarkollegan John Cage. Senare i livet berättade han: ”Under en lång period försökte jag undvika att vara ”japansk”, undvika det ”japanska” uttrycket. Det var i hög grad John Cage som fick mig att inse värdet av min egen tradition.”

Föreningen av västerländsk tradition med traditionell japansk musik har blivit ett av Takemitsus kännetecken, och till sina västerländska influenser räknar han Debussy, Messiaen, Webern, Varèse och Schönberg, men även jazz och populärmusik. Hans innehållsrika verklista rymmer musik från de flesta genrer: orkester- och kammarmusik, konserter, vokalmusik och inte minst mängder av verk för radio och tv och musik till närmare etthundra filmer.

Färgrika och varierande klangfärger är ett annat utmärkande drag i Takemitsus konstnärskap, och han har speciellt betonat inflytandet från Messiaen – med egna ord hans ”andliga mentor”. I Signals from Heaven hörs Takemitsus skickliga förmåga att skapa mångskiftande klangfärger, och hur han med enkla medel framkallar ett starkt känslomässigt uttryck. I verket skapas en musikalisk dialog genom att låta musiken alternera mellan två bleckgrupper placerade på olika platser i rummet. Det är en teknik som blickar tillbaka till renässansen, där tonsättare som Giovanni Gabrieli skapade effektfulla antifonala effekter i Markuskyrkan i Venedig genom att placera grupper på olika platser i kyrkorummet.

Text: Axel Lindhe