I musikhistorien finns några tonsättare som sticker ut lite extra. Inte för att deras verk var överlägsna deras kollegors, utan för att de var förnyare och banbrytare. I denna skara platsar utan tvekan Wagner. Med honom kom operakonsten att skriva ett nytt kapitel. Främst är han kanske känd för idén om operan som ett ”allkonstverk” som skulle upphöja och förädla människan. Följaktligen var det självklart för Wagner med nymodigheter som att det skulle vara mörkt i salongen och att dörrarna skulle vara stängda under föreställningen. Allt för att publiken skulle fångas maximalt av verket.

Hans visioner kom att förverkligas med invigningen av festspelen i Bayreuth 1876 i det nya festspelshuset. Här framfördes för första gången Nibelungens ring i sin helhet; det största operaprojekt som någonsin förverkligats. Stoffet till handlingen hämtade Wagner ur nordisk mytologi, isländska sagor och det medeltida eposet Nibelungenlied. Idén om tre föreställningar under tre dagar, med Rhenguldet som inledande förspel, grundade Wagner på de antika festspelen till gudarnas ära där man efter en inledande dag under tre dagar uppförde tragedier och sångspel.

I Rhenguldet läggs grunden för den konflikt som genomsyrar hela operacykeln: kampen för kärlek och makt. Rhendöttrarna vakar över guldet på floden Rhens botten. Den girige dvärgen Alberich flirtar med dem, men när de skrattar år honom frånsäger han sig kärleken och stjäl deras guld. Han har fått veta att den som smider en ring av guldet får oinskränkt makt över världen. Nu har naturen fråntagits sitt guld, balansen i tillvaron är rubbad och världen är dömd att gå under…

Även i själva operamusiken var Wagner en förnyare av rang. I stället för arior och recitativ skrev han ”den eviga melodin”, ett flöde där text och musik är tätt sammanflätade. Han använde sig också av ledmotiv, musikaliska motiv som är förbundna med situationer, idéer, platser eller karaktärer och som bidrar till att redogöra för rollfigurernas inre tankar och känslor. Men det är bara att skrapa på ytan när det handlar om Wagners makalösa förmåga att använda musiken för att gestalta handlingen. Här är orkesterns roll jämbördig med sångarnas och i raffinerad orkesterbehandling hade Wagner få övermän.

Det är inte första gången Esa-Pekka Salonen tar sig an Wagner på Östersjöfestivalen. 2012 ledde han ett hyllat framförande av Tristan och Isolde. Men framförandet av Rhenguldet innebär debut för denne världsdirigent när det handlar om Nibelungens ring. Uppförandet är ett samarbete med Finlands nationalopera i Helsingfors där Salonen kommer att dirigera hela operacykeln under åren 2019–2021.

Text: Axel Lindhe