Ordet ”serenad” för nog hos många tanken till smäktande manskörssånger som Kom du ljuva hjärtevän eller, för den delen, Bella notte från Disneys Lady och Lufsen. Redan under högmedeltiden sjöng trubadurer hyllningssånger till sina älskade, en tradition som levde vidare och spred sig över Europa. Under barocken började även rena instrumentensembler dyka upp och med tiden kom serenaden också att beteckna ett renodlat konsertverk, fortfarande med syfte att hylla en person eller uppmärksamma en särskild händelse. Wolfgang Amadeus Mozarts 35:e symfoni var ursprungligen en sådan orkesterserenad tillägnad Sigmund Haffner den yngre, en vän till familjen Mozart som skulle bli adlad sommaren 1782. Fastän han den sommaren redan var överhopad med jobb skrev Mozart en serenad och skickade med post till pappa Leopold, som förmedlade kontakten.

I december samma år fick Mozart idén att framföra delar ur Haffners serenad på en konsert i Wien och bad Leopold skicka tillbaka noterna. Han strök flera delar och omarbetade den återstående musiken till lämpligt, fyrsatsigt symfoniformat. Resultatet uruppfördes i mars 1783 på Burgtheater i Wien under ledning av tonsättaren själv.

Första satsen slår omedelbart an en dramatisk, hjältemodig ton med dubbla oktavsprång. I brev till Leopold sommaren 1782 skrev Mozart att den skulle spelas ”eldigt”. Satsen är skriven i sonatform, men dess två motiv är inte så kontrasterande som de brukar i musik i den här formen. Kanske är det därför genomföringsdelen är så pass kort.

Andra satsen är lugnare, men utan att tappa den första satsens storslagna känsla. Anslaget är fortfarande höviskt och stolt; föga förvånande med tanke på musikens ursprung. Tredje satsen är en av serenadens ursprungligen två menuetter. Själva menuetten, som inleder och avslutar satsen, är pampig och ståtlig medan mittens triodel är mjukare och liksom böljar fram, jämfört med den styvare menuetten.

Mozart skrev till Leopold att fjärde satsen skulle spelas ”så snabbt som möjligt”. Här byts den formella stämningen ut mot frejdigt och uppsluppet jubel och Mozart överraskar lyssnarna med återkommande pauser och plötsliga dynamiska skiften. Den som har öronen på skaft hör också tydliga likheter med Osmins aria Ha, wie will ich triumphieren från Enleveringen ur seraljen.

Text: David Saulesco

Aleksander Skrjabin blev med tiden en spektakulär visionär, alltmer uppfylld av sina metafysiska religiösa idéer och av tanken på sin egen världsavgörande betydelse i sammanhanget. Han var synestet och experimenterade med hopkoppling av ljud och färg, till exempel med specificerad ljussättning i olika kulörer. Mot slutet av sitt liv planerade han ett gigantiskt allkonstverk, Mysterium. Det skulle inte ha några egentliga åskådare eller åhörare, utan enbart deltagare i olika avseenden. Man skulle fara till Indien för att uppföra ett jättelikt tempel och därpå ägna sig åt allkonsten i sju dagar och sju nätter, varvid världen och människosläktet förutsattes bli transformerade. Det blev inte av. Skrjabin avled banalt nog, alltför tidigt, till följd av sepsis genom en böld på läppen.

Pianokonsert fiss-moll var Skrjabins första orkesterverk, och här möter vi honom långt innan han blev så mystisk. Han var en lysande pianist, tänkte sig från början att spelet skulle bli hans huvudsyssla, och behövde nu en egen konsert att visa upp sina färdigheter i. Den komponerades på bara några dagar, och uruppfördes av honom själv i Odessa hösten 1897. Den har ofta fått beteckningen ”chopinsk”, som en antydan om ett väl starkt beroende av den store polacken, men det är en oerhört snål bedömning av Skrjabin! Hans tidigare solopianomusik är visserligen i Chopins anda, men när vi kommer till konserten är orkesterbehandling och klangvärld av ett helt annat slag. En förträfflig romantisk pianokonsert, som snarare pekar fram emot Sergej Rachmaninovs mästerverk. Den poetiska andantesatsen består av fyra korta variationer över ett mycket nordiskt klingande tema som Skrjabin lär ha skrivit redan som elvaåring, kort innan han blev pianoklasskompis med den ungefär jämnåriga Rachmaninov.

Även efter att han börjat dra iväg i sina filosofier spelade Skrjabin själv gärna sin ungdomliga konsert. Den uppskattades också mycket av Rachmaninov, som dirigerade den med tonsättaren som solist 1911 och själv övertog solistrollen vid en minneskonsert efter Skrjabins död.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

”Vad är vårt liv om inte en sekvens av förspel till den okända Psalm, vars högtidliga första ton slås an av Döden?” Så börjar förordet till Franz Liszts symfoniska dikt Les préludes, vars titel ordagrant översatt betyder just ”förspelen”. I förordet citeras och hänvisas till den franske 1800-talsförfattaren Alphonse de Lamartine, men texten skrevs ursprungligen av Liszts partner, prinsessan Carolyne zu Sayn-Wittgenstein.

Efter många års turnerande som Europas mest eftertraktade pianist bosatte sig Liszt i Weimar i Tyskland för att fokusera på komponerande. Prinsessan Carolyne bidrog starkt till det här nya karriärvalet. De träffades när Liszt spelade i Kiev – Carolyne föddes i Monastyryska i dagens Ukraina – och hon flyttade själv med honom till Weimar.

Liszt hade redan skrivit bland annat ett stort antal pianoverk och lieder, men hade begränsad erfarenhet av att skriva för orkester. Tur då att några av Europas främsta musiker fanns i närheten i Weimars hovkapell, till exempel 1800-talets stora violinvirtuos Joseph Joachim. Med goda råd från sådana kunniga kollegor lärde sig Liszt efterhand hur han skulle hantera orkesterns många färger och nyanser.

Liszt klev nu in i 1800-talets stora estetiska konflikt inom den västerländska konstmusiken: mellan den absoluta musiken – den som helt byggde på det musikaliska innehållet – och programmusiken – den vars form byggde på ett program, en handling. På konsertuvertyren, en populär genre på 1800-talet, applicerade Liszt ett formmässigt tankesätt som påminde om sonatformens strukturerade utveckling av olika teman, men utifrån ett program i stället för en ren musikalisk konstruktion.

Faktum är att Les préludes ursprungligen skrevs just som en uvertyr till Liszts körsvit Les quatre éléments, men Liszt omarbetade uvertyren under ett antal år till ett helt självständigt verk. När det uruppfördes i februari 1854 i Weimar var det första gången någon fick höra en så kallad ”Symphonische Dichtung”. Det ungefär sjutton minuter långa verket är skrivet i en sats, men indelat i sex delar: Fråga; Kärlek; Storm; Lantlig frid; Strid och seger.

Redan i de första sekunderna hörs ett av de ledmotiv som genomsyrar verket: tre toner som är omedelbart igenkännbara, fastän de byter skepnad genom verkets olika delar. Den här sortens utveckling, eller rentav förvandling, av ett tema eller tematiskt grundmaterial är ett av den symfoniska diktens kännetecknen. I sig var det ingenting nytt, men som metod för att i musik bygga upp ett händelseförlopp var det inte bara oprövat, utan skulle få inflytande på musiken in i våra dagar.

Text: David Saulesco