De enormt populära medeltida mysteriespelen som spelades för och av amatörer fascinerade Benjamin Britten. I en artikel resonerade han kring den speciella glädjen i att skapa musik för barn eller amatörer – ”ingen dålig sak för en konstnär att söka tjäna alla slags människor” – och operan Noye’s Fludde, Noas översvämning, från 1957 är ett starkt uttryck för det. Den skrevs för en blandning av amatörer, barn i olika åldrar och professionella musiker.

Mysteriespelen hade oftast bibliskt innehåll. Påskveckans händelser var vanliga, men här är texten en helt annan. I första Mosebok hör vi om Noa, den mest rättfärdige mannen i sin generation, som får noggranna anvisningar av Gud om hur han ska bygga ett flytetyg, en farkost, för att rädda familjen och alla djur från den världsomfattande syndaflod som människans sätt att behandla Jorden skall straffas med.

I den engelska staden Chester, under katolska Kristi lekamens högtid, uppfördes hela 24 spel på samma dag av representanter för stadens handels- eller hantverksgillen. Skådespelarna uppträdde på stora vagnar som drogs från gata till gata så alla skulle få del av allt och ett av spelen var just Noye’s Fludde. Britten tog texten från Chester som grund för librettot efter att ha stött på den i en 1800-talssamling med mysteriespel och kompletterade den med liturgiska sånger som Herre, förbarma dig och olika anglikanska hymner.

Britten var noga med att operan skulle framföras i kyrkor eller stora samlingssalar, inte i teatrar eller operahus; den har till och med spelats i zoologiska trädgårdar. En barnkör representerar djuren som marscherar in i och ut ur arken. Handlingen bärs av Guds röst, som är en talroll. Bara Noa och hans hustru sjungs av professionella sångare; resten av rollerna tillfaller barn och ungdomar. En liten proffsensemble står i spetsen för den stora orkestern som även omfattar ovanliga instrument som signalhorn, muggar och handklockor som illustrerar djurens intåg, fallande regn respektive regnbågen, tecknet för Guds löfte att aldrig mer lägga Jorden under vatten.

En balettscen skildrar hur korpen visar att land hittats genom att inte återvända till arken; det gör däremot duvan, med en olivkvist. Duvans melodi spelas då baklänges i förhållande till då den flög ut. En fin liten detalj, typisk för Brittens uppfinningsrikedom.

Text: Gunnar Lanzky-Otto