arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: PETRUSJKA

I händerna på Radiosymfonikernas förste gästdirigent Klaus Mäkelä blir Stravinskys färgsprakande balett Petrusjka ett riktigt musikaliskt fyrverkeri. Minst lika förtrollande är isländska Daníel Bjarnasons nyskrivna violinkonsert, virtuos och oförutsägbar och med säker hand framförd av fantastiske Pekka Kuusisto.

Det talas ofta om ”det finska dirigentundret”, en skara till vilken vi utan tvekan kan räkna både Radiosymfonikernas tidigare chefsdirigent Esa-Pekka Salonen och stjärnskottet Klaus Mäkelä, sedan hösten 2018 orkesterns förste gästdirigent. Till denna spännande konsert har han tagit med sig en god vän och kollega, landsmannen och violinisten Pekka Kuusisto.

Hösten 2018 kunde vi ta del av den isländske tonsättaren Daníel Bjarnasons pianokonsert med hans landsman Víkingur Ólafsson som solist i Berwaldhallen och här har vi glädjen att välkomna världssolisten Pekka Kuusisto i Bjarnasons violinkonsert. Kuusisto, som belönades med Nordiska rådets musikpris 2013, har gjort sig känd som en oerhört mångsidig musiker och en hängiven förespråkare för nutida musik. Sedan han uruppförde Bjarnasons violinkonsert 2017 har Kuusisto framfört verket med flera stora orkestrar världen över.

Då Sergej Djagilev 1910 besökte Stravinsky i hans hem i Schweiz fick han höra ett avsnitt ur ett stycke för piano och orkester. Den ryske impressarion insåg snabbt att musiken hade utmärkt potential att bli balettmusik. Baletten Petrusjka bygger på historien om kasperdockan Petrusjka och hans äventyr på ett vintrigt nöjesfält i Sankt Petersburg. När Stravinsky skrev musiken föreställde han sig bilden av en docka som kommer till liv och testar orkesterns tålamod till kusliga kaskader av pianoarpeggion. Uruppförandet skedde 1911 på Théâtre du Châtelet i Paris och blev en dundrande succé. Debussy var djupt imponerad och hörde i sin kollegas verk ”klingande magi”, ”otyglad energi” och ”orkestral perfektion”.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2019/2020

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Klaus Mäkelä är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien. Han utsågs till chefsdirigent vid Orchestre de Paris i september 2021 och har verkat som orkesterns konstnärlige rådgivare under säsongen 2020/21. Han är även förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester och konstnärlig rådgivare för Åbo musikfestspel. Klaus Mäkelä har kontrakterats av Decca Classics och har dirigerat Oslo-Filharmonien i Sibelius hela symfonicykel för skivmärket. Inspelningen släpps 2022.

Klaus Mäkelä inledde säsongen 2021/2022 för Oslo-Filharmonien den 18 augusti med en specialkonsert med Saariahos Asteroid 4179: Toutatis, Strauss Also sprach Zarathustra, två nya verk av den norska kompositören Mette Henriette samt Sibelius Lemminkäinen på programmet. Vårsäsongen i Oslo består av en minst lika innehållsrik repertoar med större körverk av Bach, Mozart och William Walton, Mahlers tredje symfoni och Sjostakovitj Symfoni nr. 10 och Symfoni nr. 14 med solisterna Mika Kares och Asmik Grigorian. Den nyare musiken representeras av Sally Beamish, Unsuk Chin, Jimmy Lopez, Andrew Norman och Kaija Saariaho. Under våren 2022 framför Oslo-Filharmonin under Klaus Mäkelä Sibelius kompletta symfonicykel på Wiener Konzerthaus och Hamburg Elbphilharmonie, och turnerar sedan i Frankrike och Storbritannien.

Klaus Mäkelä deltog tillsammans med Orchestre de Paris på sommarfestivalerna i Granada och Aix-en-Provence. Han inledde säsongen 2020/21 med att dirigera Spira, ett nytt verk av Unsuk Chin, Richard Strauss Fyra sånger (Opus 27) med solisten Lise Davidsen samt Mahlers Symfoni nr. 1. Hans första säsong som chefsdirigent innehåller även verk av Ligeti och Dutilleux samt Biber, Mozart, Mendelssohn, Brahms, Rachmaninov och Stravinskij. Mäkelä är utsedd till porträttartist vid Wiener Konzerthaus för säsongen 2020/21 där han dirigerar Wiener Symphoniker och Oslo-Filharmonien samt gör kammarmusikframträdanden som cellist. Han är även gästdirigent för Chicago Symphony Orchestra, Cleveland Orchestra, San Francisco Symphony, Concertgebouworkest, London Philharmonic, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Münchner Philharmoniker.

Mäkelä studerade till dirigent för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski vid Sibelius-Akademin. Han har gjort soloframträdanden med ett flertal finska orkestrar och som kammarmusiker tillsammans med medlemmar av Oslo-Filharmonien, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Orchestre Philharmonique de Radio France. Han spelar på en cello tillverkad av Giovanni Grancino 1698 utlånad av finska OP Konststiftelse.

&

Violinisten, dirigenten och tonsättaren Pekka Kuusisto är känd för sin konstnärliga mångsidighet och för sin innovativa inställning till den klassiska repertoaren. Utöver att vara en flitigt anlitad gästdirigent och solist med några av världens främsta orkestrar så är Kuusisto även konstnärlig ledare för Det Norske Kammerorkester och från säsongen 2023/24 även förste gästdirigent och konstnärlig ledare för Helsingfors stadsorkester. Han samarbetar dessutom med San Franciscos symfoniorkester (Collaborative Partner) och Die Deutsche Kammerphilharmonie Bremen (Artistic Best Friend).

Som hängiven anhängare av ny musik har Kuusisto har uruppfört verk av bland andra Sauli Zinovjev, Daníel Bjarnason, Anders Hillborg, Philip Venables och Andrea Tarrodi. Han är även en skicklig improvisatör och samarbetar regelbundet med artister från olika genrer, den nederländske neurologen Erik Scherder, elektronmusik-pionjären Brian Crabtree, jazztrumpetaren Arve Henriksen, jonglören Jay Gilligan, accordeonisten Dermot Dunne och sångaren och multiinstrumentalisten Sam Armidon.

Kuusisto har gjort en rad uppmärksammade skivinspelningar, främst för BIS och Ondine. 2022 gjorde han sin debutinspelning som dirigent tillsammans med Vilde Frang och Die Deutsche Kammerphilharmonie i verk av Stravinsky och Beethoven på Warner Classics. 2023 dirigerade han även Helsingfors stadsorkester i den första inspelningen av hans bror Jakko Kuusistos sista verk Symfoni för BIS och spelade som violinist in verk av Tarrodi, Byström, Larsson och Zinojev tillsammans med Mellersta Österbottens Kammarorkester under ledning av Malin Broman. Andra exempel på inspelningar från senare år är Thomas Adès Märchentänze för violin och orkester tillsammans med Nicholas Collon och Radions Symfoniorkester, Hillborgs Bach Materia och Bachs Brandenburgkonserter nr 3 & 4 med Svenska Kammarorkestern och Thomas Dausgaard på BIS.

Musiken

Ungefärliga tider

Daníel Bjarnasons violinkonsert från 2017 börjar på ett överraskande sätt: solisten spelar pizzicato – och visslar! Knäpper man på strängarna på ett stråkinstrument blir ljudet kort, stumt och perkussivt. Men visslar man samtidigt skapar man illusionen av att tonen har en efterklang. Effekten i konsertens första takter är säregen. När den sedan fortplantar sig vidare till orkestern och man hör en hel förstafiolstämma pizzicato-vissla blir det som att befinna sig i en förtrollad skog. Bjarnason, född 1979, hör till den nya vågen av framstående tonsättare från Island. Violinkonserten har han skrivit i tätt samarbete med finländske Pekka Kuusisto, känd för sitt virtuosa fiolspel, sin improvisationsförmåga och även sin känsla för nordisk spelmansmusik.

Vilka uttryckssätt finns hos violinen? Vilka klanger och speltekniker kan man använda för att säga det man vill? Den frågan ställer Bjarnason med sin violinkonsert och svarar på ett sätt som stilistiskt omisskännligt är sprunget ur 2000-talet. Han tar vara på 1900-talets landvinningar med kärvhet och dissonanser som skulle kunna vara skrivna av en tidig Penderecki, kombinerat med att låta musiken i långa partier ha mer eller mindre drag av dur- och moll-tonalitet.

Typiskt för Bjarnasons musik är att den bygger på en klar och tydlig form. Det är lätt att följa med i händelseförloppet. Motivet från inledningen, pizzicato-visslingen – för övrigt allt annat än en publikfriande gimmick – återkommer i olika gestalter genom hela verket, både i orkestern och i solostämman, som en lite folkviseartad melodi. Det finns ett ljus i musiken. Violinen hörs ofta i höga lägen, gärna spelande med flageolett-teknik, och framstår med nästan vass skärpa i kontrast mot orkestern. Kanske kan man kalla det typiskt nordiskt.

Text: Christina Hedlund

När den kulturintresserade mecenaten Sergej Djagilev i februari 1909 hörde två uruppföranden av den då 26-årige Igor Stravinsky blev det grunden till ett av 1900-talets mest fruktbara samarbeten. Redan året därpå hade Stravinskys första ryska balett, Eldfågeln, premiär och succén var ett faktum. I samma veva hade Stravinsky kläckt idén till ett verk med utgångspunkt i gamla hedniska riter, vilket Djagilev tände på, och Stravinsky åkte till Schweiz för att arbeta i lugn och ro. Väl där kände han ett behov av att först koppla av alla tankar på scenisk musik innan han tog sig an det nya, stora projektet för Djagilevs trupp.

Som omväxling ville Stravinsky komponera för konsertsalen. Först tillkom några sånger, sedan började han på ett konsertstycke för piano och orkester. Hela tiden fanns en docka eller sprattelgubbe i hans tankar, men ingen vanlig, själlös docka utan en som får liv likt Olympia i ”Hoffmanns äventyr”. Men vad skulle det här bisarra stycket heta? Medan han vandrade utefter Genèvesjöns stränder funderade han och en dag slog det honom: Petrusjka, den odödliga och olyckliga sagohjälten, ett slags motsvarighet till Harlekin och Pierrot.

När Djagilev mot slutet av sommaren besökte Stravinsky i Lausanne för att, som han trodde, diskutera de första skisserna till vad som senare skulle bli baletten Våroffer fann han i stället Stravinsky fullt sysselsatt med ett annat verk. När han fått lyssna till de två första satserna insåg han de dramatiska möjligheterna och övertygade Stravinsky om att göra om konsertstycket till en balett i stället. Den sagolika handlingen utspelar sig under fastlagskarnevalen i Sankt Petersburg och är ett dramatiskt triangeldrama mellan de tre förtrollade dockorna Petrusjka, ballerinan och moren.

Text: Christina Tobeck

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 30 min