Giselle är en av musikhistoriens mest kända baletter. Berättelsen är sprängfylld med all möjlig romantik såsom svikna känslor, mystiska förvandlingar, svartsjuka, hämndbegär, känsloutbrott och tidlös kärlek som övervinner alla svek och all ondska. I centrum för alla klassiska uppsättningar står Giselle själv och hennes älskare Albrecht. Det finns även andra kraftfulla karaktärer som de älvlika vilornas drottning Myrthe och hennes talrika kår av elaka jungfruandar som lämnat sina jordiska liv i sviterna av olyckliga kärleksäventyr. Allt detta rör sig på scenen i ett ständigt vimmel och musiken, skriven 1841 av Adolphe Adam, är underbar.

Trots allt detta kändes det rätt så självklart för mig att denna historia också kan berättas med lite annorlunda musikmedel: Att göra prins Albrecht till huvudberättare denna gång och låta hans röst att gå till en av världens vackraste instrument, nämligen violoncellen. Vidare bestämde jag mig för att låta en orkester fylla ut berättelsen och försöka återskapa några av berättelsens mest dramatiska scener.

Denna gång börjar allting med att Albrecht söker sig till Giselles grav mitt i en vildvuxen skog. Som självmordsoffer fick inte Giselle begravas i vigd jord. Albrecht vet att han svikit henne grovt: hon tog sitt liv till följd av detta svek och dog i Albrechts armar. Tiden har gått, men Albrecht kan varken glömma eller förlåta sig själv. Han har kommit för att be om förlåtelse och Giselles ande är villig att ge honom den, men plötsligt uppenbarar sig de hämndlystna vilorna och dödsdansen börjar. Albrecht överlever tack vare Giselles modiga motstånd. Giselle får äntligen gå fri och återvända till jorden. Albrecht är dömd till att leva länge till och minnas allt, hela långa livet ut.

Oh Giselle, remember me… för violoncell och symfoniorkester är en sambeställning mellan Sveriges Radios Symfoniorkester, Royal Liverpool Philharmonic Orchestra, Göteborgs Symfoniker och Bergens Filharmoniska Orkester. Konserten är tillägnad solisten Truls Mørk.

Text: Victoria Borisova-Ollas

Dmitrij Sjostakovitj elfte symfoni, kallad Året 1905, sätter fantasin i rörelse direkt. Med satsbeteckningar som Palatstorget, Den 9 januari, In memoriam och Stormklockan får åhöraren direkt en inblick i dramatiken, berättelsen, umbäranden, våld och terror. Av Sjostakovitjs 15 symfonier är det flera som har titlar och några dessutom ett politiskt, historiskt innehåll. Symfoni nr 11 g-moll beställdes till 40-årsjubileet av den stora oktoberrevolutionen. Sjostakovitj skrev symfonin under åren 1956–1957 och har senare sagt om arbetet: ”Med början från min fjärde symfoni handlar de alla om upplevelserna från Stalins terrorvälde från 1930-talet. Flertalet är gravstenar. Alltför många av de våra har dött och begravts på okända platser. Jag vore beredd att skriva en komposition för varje offer, men eftersom det inte är möjligt tillägnar jag dem all min musik.”

Sats ett, Palatstorget, prolog. En gråkall januarimorgon i Sankt Petersburg utanför Vinterpalatset. Tveksamma trumpetstötar och trumvirvlar i dialog med stråkarna ger en till synes lugn bild av tillvaron. Men med upprörda pukor förändras stämningen till oro och osäkerhet. Mitt i detta hörs en enkel, vemodig melodi i flöjten.

Andra satsens titel Den 9 januari syftar på ”den blodiga söndagen” som börjar med en fredligt vädjande demonstration av folk som ber härskaren om hjälp i svåra vinterförhållanden. Denna lugna demonstration urartar när soldaterna känner sig hotade och börjar skjuta, folk såras och dödas på det stora torget framför Vinterpalatset. Här urskiljs en sång, men trumpeterna och virveltrumman berättar om skeendet med dödandet och den obarmhärtiga stillheten efteråt.

In memoriam lyder sats tre, ett rekviem för de oskyldiga offren på torget samt för alla miljontals offer under 1900-talet. Musik ur denna sats används i den berömda trappscenen ur Sergei Eisensteins legendariska film Pansarkryssaren Potemkin, nu i en reviderad version från 1975.

Finalsatsen, Stormklockan, vill bryta ner makten och visar med folkliga melodier och med revolutionssången att militäriska trumpeter och pukor kan besegras av en folklig rörelse.

Text: Evabritt Selén