Romantikens epok kännetecknades bland annat av tonsättarnas önskan att förbinda musiken med andra konstarter, särskilt litteraturen. I operor hade det förstås förekommit sedan 1600-talet men i rent instrumentala sammanhang är exemplen från barocken och klassicismen inte många. Först på 1800-talet började det bli populärt att skildra yttre företeelser i musik. En av de första att ta steget fullt ut var Franz Liszt, vars tretton symfoniska dikter och två symfonier visar upp en mängd olika ämnen. Lyssnaren är dock inte beroende av att känna till förebilderna för att uppskatta musiken.

Samma sak gäller för de flesta av Richard Strauss symfoniska dikter. Han var på det området Liszts viktigaste efterföljare och ännu mer noggrann med att ge varje verk en logisk musikalisk form. Den som ville kunde ta reda på vad musiken inspirerats av, men den som lät bli missade inget viktigt. Varje regel har förstås sina undantag och i Strauss fall heter det Till Eulenspiegels lustige Streiche, en av hans mest detaljerat programmatiska symfoniska dikter. Här är det faktiskt värdefullt att veta vad den handlar om. Till Eulenspigel, på svenska Till Ugglespegel, var enligt legenden en flamländsk lösdrivare på 1300-talet känd för sina upptåg och spratt mot både vanligt folk och ämbetsmän och präster. Berättelserna om Till trycktes 1483 i en folkbok som blev vida känd och snart var ”Eulenspiegel” ett vedertaget uttryck för en riktig buse.

Strauss skildrar ett urval av Tills upptåg: Han retas med människorna på byns marknad, rider plötsligt rätt in bland torggummorna och skrattar när deras varor krossas. Så börjar han spela präst, ställer sig på gatan i svart kåpa och predikar högljutt. Sedan agerar han artig kavaljer bland vackra unga damer. Snabbt blir han förälskad, men när hans känslor inte besvaras bestämmer han sig för att hämnas på hela mänskligheten!

Till möter några professorer och ger dem – givetvis själv utklädd till professor – några kuggfrågor att fundera över. Med en kanon beskriver Strauss hur professorerna ”på fem språk försöker reda ut problemen”. Till blir allt djärvare i sina påhitt men fångas till slut in och ställs inför rätta. In i det sista tar han lätt på saken men när han inser att han gått för långt är det för sent. En trumvirvel annonserar domen: avrättning genom hängning. Klarinetten illustrerar hur Till hissas upp i galgen. I ett kort efterspel anar vi att Till lever vidare – i Strauss musik och i våra minnen.

Text: Sven Kruckenberg

Eduard Tubin föddes 1905 i byn Torila i Estland. Hans föräldrar var båda duktiga amatörmusiker: mamma sjöng i kyrkokören och pappa spelade trumpet och trombon. I sitt hemland kom han att bli en framgångsrik tonsättare, men det visade sig svårare för honom att få erkännande för sin musik här i Sverige. Hit flydde Tubin och hans familj efter Sovjetunionens ockupation av Estland 1944. Tubin var i första hand symfoniker men i Sverige var musiklivet under efterkrigstiden starkt påverkat av modernistiska strömningar, där symfonier inte stod högt i kurs.

På Tubins meritlista står såväl operor och konserter som kammarmusik och, som sagt, symfonier. Internationellt genombrott fick han med sin femte symfoni från 1947. Samma år komponerade han sin Kontrabaskonsert som även den blev en stor internationell framgång. Konserten skrev Tubin i nära samarbete med sin landsman Ludwig Juht, solokontrabasist i Bostons filharmoniker. Juht besökte Tubin i Stockholm och demonstrerade instrumentets möjligheter. Därefter vidtog en livlig brevväxling mellan tonsättare och solist.

Juht uppmanade Tubin att skriva konserten så att ”varje kontrabasist i hela USA har den stående på sin pult för att kunna skryta med den”. Och Tubin lyckades verkligen skapa ett unikt briljant och uppfinningsrikt glansnummer för kontrabasisten, som lyfter fram oanade färgnyanser hos det stora instrumentet. Men det är också ett stycke som ger en fin provkarta på Tubins egenart som tonsättare. Musiken kännetecknas av en härligt rytmiskt markerad och framåtriktad energi, men här finns också andningspauser i form av intagande, poetiska partier som visar prov på Tubins skicklighet som melodiker. Det är inte förvånande att konserten ständigt står på repertoaren hos kontrabasister världen över.

Text: Axel Lindhe

När Elias Lönnrot vid mitten av förra århundradet publicerade nationaleposet Kalevala kom det att få stora följder i Finland. I takt med att landets självständighetsiver senare under seklet väckte sig stark kom konst, litteratur och musik att ta starka intryck av Lönnrots samling av hjältedikter. Inom musiken är det naturligtvis Sibelius som står i framkanten, men det vore felaktigt att se Sibelius Lemminkäinen-svit som endast ett nationellt hyllningsverk.

Vid tiden för komponerandet i början av 1890-talet var Sibelius påverkad av intryck från kontinenten. Han var bekant med Wagners skrift ”Opera und Drama” och skissade på en opera med titeln Båtens skapelse. Mötet med Wagners operor i Bayreuth kom att göra ett starkt intryck på den unge tonsättaren. Även om de överväldigande upplevelserna förmodligen var en bidragande orsak till Sibelius insikt om att han själv inte var operatonsättare tog han starkt intryck av Wagners musik. I Lemminkäinen-svit kan Wagner-influenserna höras i till exempel Tuonelas svan, som bär på tydlig inspiration från Wagners Lohengrin.

I början av 1896 inledde Sibelius repetitionerna av sviten och i april samma år fick verket sitt uruppförande i Helsingfors. Mottagandet från kritikerna var blandat och inte heller tonsättaren själv var nöjd. Han gjorde omarbetningar och verket fick ett andra uruppförande året därpå. Sibelius skulle sedan fortsätta omarbeta sitt material och delar av sviten skulle inte få sin slutgiltiga form förrän 1939.

Lemminkäinen själv kan kanske bäst beskrivas som en kärlekskrank antihjälte som ger sig ut på äventyr, förför kvinnor och utkämpar dueller. Han faller i bakhåll, spetsas på spjut och hans kropp vräks ner i Tuonelas älv. Men hans trollkunniga moder lyckas väcka sin son till liv igen. Till allt detta skapade Sibelius fantastisk musik, men det är knappast fråga om programmusik i bemärkelsen att tonspråket är en illustration av handlingen. Musiken skall snarare ses som ett försök att beskriva stämning och atmosfär, en konst som Sibelius behärskade till fulländning.

Text: Axel Lindhe