Arvo Pärt hade på 1960-talet gjort sig omöjlig i det sovjetiska Estland genom verket Credo som inte var i enlighet med den officiella ideologin. Han fortsatte emellertid sin andliga och musikaliska resa och landade så småningom, andligen i den ortodoxa kyrkan och musikaliskt i det han kallar tintinnabulism av latinets ”tintinnabuli”, små klockor. Alfred Schnittke hade vänt sig bort från den stränga tolvtonstekniken och, som han själv uttryckte det, nått ändstationen med det överfulla modernistiska tåget och bestämt sig för att kliva av. Båda tonsättarna intog efter en tids tystnad åter tonsättarscenen med en ny inställning till komponerandet och en ny röst.

Texten i And I heard a voice… är hämtad från Uppenbarelseboken: ”Saliga de döda som härefter dör i Herren. Ja, säger Anden, de skall få vila efter sina mödor, ty deras gärningar följer med dem.” I den estniska bibeltexten som Pärt använt översätts ordet vila till ”hingama”, som också kan betyda att andas. Pärt inspirerades av tanken att människor som gått bort kan vila, men ändå ”andas” i betydelsen att fortsätta leva och finnas bland oss, liksom deras verk.

I Nunc dimittis stämmer den fromme Symeon upp då Jesus blir förd till honom i templet. Därmed infrias den helige Andes löfte att han ska få se Messias innan han dör. Tillsammans med Magnificat, Marias lovsång, utgör Nunc dimittis navet för den anglikanska mässan. Om Pärts Magnificat har den engelske dirigenten Paul Hillier sagt att ”musiken är ett perfekt uttryck för den jublande moderns ömma glädje” och att det ”visar tintinnabulism på sitt mest förfinade sätt”.

Dopo la vittoria, efter segern, inleds med orden: ”Sankt Ambrosius skapade denna ceremoniella hymn efter segern över Arianerna…” Hymnen ifråga är Te Deum och vidare beskrivs hur Ambrosius när han döper Augustinus utbrister i samma hymn medan Augustinus utan att tveka sjunger med. Texten är hämtad från ett uppslagsverk om kyrkosång från 1902. Pärt var fascinerad och djupt påverkad av scenen med två av kristendomens giganter som fulla av glädje och inspiration brister ut i sång. Stycket skrevs på uppdrag av staden Milano med anledning av 1 600-årsjubiléet av Ambrosius död och uppfördes av Radiokören och Tõnu Kaljuste i Milano 1997.

Alfred Schnittke blandade, ibland ganska vilt, musik från olika epoker och stilar. Hans storslagna Konsert för kör är däremot fast knuten till den rysk-ortodoxa musiken. Men jämte melodierna i liturgisk tradition kastar såväl barockens mästare som Mahler, Sjostakovitj och Ives sina skuggor över musiken. Schnittke ville skapa ett verk med ”djupa rötter”, en tanke som kommer till uttryck i styckets relation till den ryska traditionen. Med moderna inslag som klusterackord utvecklar han traditionen och uttrycker samtidigt sin egen konstnärliga röst.

Texten är skriven av den armeniske munken, poeten och mystikern Gregorius av Narek som levde på 900-talet. Schnittke har tonsatt avsnitt ur hans bönbok med så kallade klagovisor där Gregorius söker svaret på den ganska tungt vägande frågan: ”Vad kan vi människor erbjuda Gud, vår skapare, som redan har allt och vet allting bättre än vi någonsin skulle kunna uttrycka det?”

Text: Karin Ekedahl