Malin Broman & Friends
sept.
10
Fredag 19:00
DATUM PASSERAT
Sveriges Radios Symfoniorkesters konsertmästare Malin Broman leder sju stråkmusiker och sig själv i Mendelssohns stråkoktett – och två världspremiärer signerade Britta Byström. Ink-wash on paper är inspirerad av konstnären Gunnel Wåhlstrands detaljrika bilder, vilka också projiceras på duk under konserten. A Room of One’s Own är inspirerad av Virginia Woolfs klassiska essä och tillägnad Malin Broman. Stycket framförs vid konserten i form av en film där Malin spelar alla åtta stämmor själv.
Medverkande
-
Malin Broman, violin
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.
Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.
De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.
Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.
2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.
Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
-
Julia Kretz-Larsson, violin
Julia Kretz-Larsson är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon är även medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som utöver en egen konsertserie i Berlinfilharmonin har uppträtt i bland annat Carnegie Hall i New York City och Concertgebouw i Amsterdam. Hon har tidigare varit medlem i både Lucerne Festival Orchestra och som stämledare i Mahler Chamber Orchestra.
Vid sidan om orkestertjänstgöringen är Kretz-Larsson även en aktiv kammarmusiker. Hon har spelat med bland andra Janine Jansen, Isabelle Faust, Cecilia Zilliacus och Torleif Thedéen och uppträtt på välrenommerade festivaler i Salzburg, Utrecht och Schleswig-Holstein, Schubertiade i Voralberg och Vinterfest i Mora. Hon har spelat in kammarmusik för bland andra BIS, dB och Harmonia Mundi och skivan Amanda Maier vol. 3 från 2018 belönades med en Grammis. Med Julius Stern Pianotrio har hon vunnit priser vid internationella tävlingar i Florens, Berlin och Trieste.
Julia Kretz-Larsson undervisar på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon är född i Berlin, har studerat för professor Marianne Boettcher, för professor Thomas Brandis på Konstuniversitetet i Berlin, samt för Josef Suk i Prag.
-
Malin William-Olsson, violin
Malin William-Olsson är sedan 2011 anställd i Sveriges Radios Symfoniorkester som alternerande stämledare i andrafiolstämman. Hon har tidigare varit andre konsertmästare i Helsingborgs Symfoniorkester och är utbildad i både Sverige och Tyskland. Internationellt har hon spelat mycket med bland andra Mahler Chamber Orchestra och kammarorkestern Spira mirabilis.
Som kammarmusiker är hon mycket aktiv på både violin och viola. Hon är medlem i de internationellt ryktbara ensemblerna Stockholm Syndrome Ensemble och Messiaen Quartet Copenhagen. Hon har nyligen tagit över stafettpinnen som konstnärlig ledare för Båstad Kammarmusikfestival under 2024–2026.
-
Martin Stensson, violin
Violinisten Martin Stensson är sedan 2000 anställd i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han har även vikarierat som konsertmästare eller stämledare i bland andra NorrlandsOperans Symfoniorkester och Norrköpings Symfoniorkester. Han debuterade 1998 som solist i Bartóks Violinkonsert nr 1 med Sveriges Radios Symfoniorkester och har sedan dess uppträtt som solist med flera kammarorkestrar och orkesterföreningar i Sverige. Han är dessutom en flitigt anlitad studiomusiker och medverkar på skivor med artister som Britney Spears, Celine Dion, Westlife och Dirty Loops. De senaste 20 åren har han nyfiket utforskat folkmusik och jazz för att vidga sina musikaliska vyer. Martin har studerat violin för professor Leo Berlin och professor Henryk Kowalski vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
-
Eriikka Nylund, viola
Finska violasten Eriikka Nylund är sedan 2007 stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Nylund är utbildad vid Sibelius-Akademien i Helsingfors, Musik-Akademie Basel och Mozarteum i Salzburg. Hon var fram till 2006 en av de ursprungliga medlemmarna i den flerfaldigt prisbelönade finska stråkkvartetten Meta4 som bland annat tilldelades första pris vid internationella Sjostakovitj-tävlingen i Moskva 2004, liksom juryns specialpris för bästa Sjostakovitj-tolkning. Hon har framträtt som solist med flera framstående orkestrar och var tidigare stämledare i Philharmonia Orchestra i London.
-
Riikka Repo, viola
Riikka Repo är sedan 2013 alternerande stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon är en passionerad kammarmusiker som regelbundet framträder på flera internationella scener i olika ensembler, bland annat som medlem i Vamlingbo-kvartetten. Sedan 2017 är hon även medlem i Chamber Orchestra of Europe. Tidigare var hon 2008–2013 anställd i Kungliga Filharmonikerna. Riikka har studerat för David Takeno i London, för Lars Anders Tomter på Edsbergs kammarmusikinstitut samt för Jouko Mansnerus vid Sibelius-Akademien där hon 2008 diplomerades med högsta betyg. Riikka spelar på en Maggini utlånad av Järnåkerfonden.
-
Marie Macleod, cello
Marie MacLeod är solocellist i Kungliga filharmonikerna sedan 2013, och är ursprungligen från Storbritannien men är sedan länge bosatt i Sverige. Marie har framträtt med bland andra London Symphony Orchestra och Ulster Orchestra. Hon har spelat in skivor för Stone Records, Champs Gill Records, BBC och Sinimage. 1998 vann Marie förstaplatsen i stråkkategorin i BBC Young Musician of the Year. Nuförtiden framträder hon ofta i Konserthusets kammarmusikserier Filharmoniker i närbild och Soppkonserter.
-
Rick Stotijn, kontrabas
Nederländske kontrabasisten Rick Stotijn anses vara en av världens främsta på sitt instrument. Han är sedan 2010 stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester, gästspelar i samma roll hos exempelvis London Symphony Orchestra och Concertgebouworkestern i Amsterdam och uppträder som solist med flera av världens främsta ensembler som Musica Vitae, Nederländska Radions Symfoniorkester, Amsterdam Sinfonietta, Joensuu stadsorkester och Sveriges Radios Symfoniorkester. Han samarbetar flitigt med högaktuella tonsättare och har fått verk skrivna för sig av exempelvis Britta Byström, Roel van Oosten, Rene Samson och Michel van der Aa. Som kammarmusiker har han spelat med bland andra Janine Jansen, Mischa Maisky, Vilde Frang, Simon Crawford-Phillips och Johannes Rostamo. Han uppträder regelbundet vid festivaler i exempelvis Luzern, Delft och Utrecht. Han spelar på en Raffaele & Gagliano tillhandahållen av NMF, Nederländska musikinstrumentstiftelsen.
-
Niklas Andersson, klarinett
Niklas Andersson är anställd som soloklarinettist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1992 efter fem år som soloklarinettist i Trondheims och Helsingborgs symfoniorkestrar. Under 15 år var han även medlem i framstående nutida musikensemblen KammarensembleN där han var med och uruppförde ett stort antal verk av svenska och utländska tonsättare. I kammarmusiksammanhang har han även spelat med bl a Tale-, Lysell-, Zetterqvist- och Nya Stenhammarkvartetten samt med tjeckiska Skampakvartetten. Tonsättare som Daniel Nelson och Victoria Borisova-Ollas har komponerat verk för honom och som solist har han framträtt med svenska orkestrar hemma och utomlands i klarinettkonserter av Mozart, Copland, Wallin, Nelson, Henze och Nielsen. Niklas studerade först vid Musikhögskolan i Göteborg för Sten Pettersson samt för Walther Boyekens i Antwerpen och i London för John McCaw.
-
Henrik Blixt, fagott
Henrik Blixt är stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester, tidigare solofagottist i Gävle Symfoniorkester. Han har spelat i fagottkvertetten Särimner som 1996 vann första pris vid den internationella fagottkvartettävlingen i Potsdam. Hösten 1998 vann han andra pris i den internationella träblåstävlingen i Bayreuth i konkurrens med 91 andra musiker. Efter studier vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för bland andra professor Knut Sönstevold tog han solistdiplom våren 1998 efter att ha framfört André Jolivets fagottkonsert med Sveriges Radios Symfoniorkester. Med Amadékvintetten har han spelat in bland annat musik av Mozart och Nielsen samt svenska tonsättare som Rolf Martinsson och Daniel Börtz. Två gånger har han fått verk skrivna till sig av Mats Larsson Gothe, solostycket Ricerco 1 och solokonserten Ricerco 2.
-
Chris Parkes, horn
Chris Parkes är solohornist i Sveriges Radios Symfoniorkester. Han har tidigare tjänstgjort som solohornist i Royal Philharmonic Orchestra, 3:e hornist i Londons filharmoniska orkester och är dessutom förstehornist i John Wilson Orchestra och Sinfonia of London.
Han uppträder regelbundet som förstehornist med orkestrar såsom Berlinerfilharmonikerna, Londons symfoniorkester, Bayerska Radions symfoniorkester, Philharmonia-orkestern, Royal Opera House orkester, Münchenfilharmonikerna och Europeiska kammarorkestern. Som solist har han uppträtt med exempelvis Londons symfoniorkester, Philharmonia-orkestern, Royal Philharmonic Orchestra, BBC Skotska symfoniorkester, Sveriges Radios Symfoniorkester och Aurora Orchestra, med dirigenter som Daniel Harding, John Wilson, Klaus Mäkelä och Gianandrea Noseda. Han har medverkat i kammarmusikprojekt och på inspelningar med bland andra Anne Sofie von Otter, Gwilym Simcock och Pierre-Laurent Aimard.
2022 släpptes hans inspelning av Benjamin Brittens Serenade med Andrew Staples, Sveriges Radios Symfoniorkester och Daniel Harding. 2023 kom Diagonal Music, en skiva med trioverk för horn, violin och piano av Britta Byström och Johannes Brahms inspelad tillsammans med Malin Broman och Simon Crawford-Phillips.
Han har studerat vid Chetham’s School of Music i Manchester och vid Guildhall School of Music and Drama i London. Han har själv undervisat vid Guildhall sedan 2011.
-
Simon Crawford-Phillips, piano
Simon Crawford-Phillips är verksam som dirigent, solist och kammarmusiker, och har spelat en bred repertoar med orkestrar som Academy of Saint-Martin-in-the-Fields, English Chamber Orchestra och Halléorkestern. Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkesters konsertmästare Malin Broman tillhör han grundarna av Kungsbacka Pianotrio, hörd i såväl Carnegie Hall som i stora europeiska konserthus.
Musiken
-
Britta Byström: Ink-wash on paper
25 min
Ink-wash on paper (Tusch på papper) är ett verk för oktett, inspirerat av Gunnel Wåhlstrands konstnärskap. Det består av sju satser, som var och en anknyter till en målning: ”Långedrag”, ”Looking at Paintings”, ”The Meadow”, ”Walk”, ”The End of July”, ”Shallow Waters” och ”Rose”. Målningarna är placerade i kronologisk ordning. Den första, ”Långedrag”, är från 2004. De två sista målades sommaren 2020 och pappret hade knappt hunnit torka när jag började skriva musik till dem!
Hur gör man för att fånga en bild i musik? Dels har jag tagit fasta på den vattenbaserade tuschteknik som Gunnel arbetar i, och på olika sätt försökt att överföra den till musik – därav verkets titel. Men jag har också velat fånga den speciella blandning av ljus och vemod som för mig är så slående med Gunnels bilder.
Mitt verk är tänkt som en pendang till Modest Musorgskijs komposition Tavlor på en utställning, där lyssnaren förflyttas mellan olika musikaliska bilder via små mellanspel som Musorgskij kallat promenader. I Ink-wash on paper finns inga mellanspel, men däremot satsen/målningen ”Walk”, här placerad i mitten av sviten. De tre målningarna före den förenas av motiv med människor sedda på håll, medan de tre målningarna efter ”Walk” är närbilder av något i naturen. På så sätt kan man uppleva hur perspektivet genom bildsviten gradvis zoomar in, tills vi i sats sju blickar in i en bländande vit blomma. Denna långsamma inzoomning finns även i musiken: i början uppträder oktetten som en enda klangkropp, liksom betraktad från distans, medan vi mot slutet kommer allt närmare de enskilda instrumenten. Och det vita i pappret – det magiska glittret i vattnet, blommorna på ängen – motsvaras i musiken av den kvarliggande efterklangen, den som framträder när allt annat tystnar.
Ink-wash on paper är tillägnad Gunnel Wåhlstrand.
Britta Byström
-
Britta Byström: A Room of One´s Own
9 min
När Malin Broman hösten 2020 kom med idén att jag skulle komponera något som hon kunde spela ”med sig själv”, gick mina tankar till Virginia Woolfs A Room of One’s Own (Ett eget rum). Hos Woolf syftar titeln på den rent praktiska avskildhet som även kvinnor behöver för att skriva litteratur (”A woman must have money and a room of her own if she is to write fiction”). Själv tänkte jag mer på den stora glädje som ligger i att skapa i ensamhet, och på de magiska ögonblick som uppstår i det konstnärliga arbetet. Denna magi består också under en pandemi; även om vi under detta år har fått se musiklivet drabbas på ett fruktansvärt sätt lever ändå skapandets glädje vidare, osårbar i sitt egna rum.
Förutom att Malin i detta verk spelar åtta stämmor på tre olika stråkinstrument – violin, viola och cello – så visslar hon också och sjunger stämsång med sig själv. Den lilla text hon sjunger är även den hämtad från A Room of One’s Own och lyder, med en delvis ny innebörd under denna musiklivets lockdown: ”there is no gate, no lock, no bolt that you can set upon the freedom of my mind”.
Verket utgör också en liten pendang till ett större verk som jag komponerat för Malin och kontrabassolisten Rick Stotijn: dubbelkonserten Infinite Rooms. Då handlade det om orkestrala oändlighetsrum, inspirerade av den japanska konstnären Yayoi Kusama. Nu flyttar vi alltså från det stora orkesterrummet in i den lilla, enskilda kammaren, men principen är densamma: också det egna rummet är ett slags oändlighetsrum, där små musikaliska detaljer förmerar sig i oändlighet genom speglar.
Och trodde någon att Malin Broman är utåtriktad? Skenet bedrar. Hon är, berättar hon, introvert. Då behöver man ett eget rum.
Britta Byström
Regissörens tankar:
Mirror mirror- director’s note
This project shouldn’t work. It should be impossible. Yet it can only exist like this as a film or as a recording. Malin can’t play 8 parts to you live. I hope 8 people will play it often but that will be a version of this piece, an altered reflection of its intention – not the “real” thing. Yet in this concert hall the real thing can’t be played. It’s a charming paradox, and one that gave us much inspiration.
Due to quarantine restrictions and everybody’s tight schedules I wasn’t able to be in Stockholm during the two filming days. We knew this would happen so we had to make a plan – an ambitious and detailed plan for how we would create this film. We needed to plan all the shots for the edit rather than edit what we film but film what we needed to edit. We all had to imagine the outcome and make that real. Again an altered reflection or mirror image of the typical way.
To do this we needed to build a unique collaboration across Zoom and FaceTime between artist, composer, director, technical team and sound producer.
For instance I’ve never actually met Britta in the flesh – but I feel we have genuinely worked together to create what you now see before you.
Of course I know Malin, Karl and Aurélie so well, and having worked together with them during these last 18 months on Don Giovanni, Siegfried Idyll and the St John Passion, we had already established a strong collaborative spirit and fostered all the trust you need to make a project like this work.
Britta’s piece is built from gleaming fragments and bold ideas. The music reflects itself and as you listen, the patterns and colours play over your mind’s eye as well as your ear. Understanding Britta’s composition process was my leaping-off point for how we might build this film together.
She told us about her dual inspirations; the first being of course the essay by Virginia Woolf: A Room of One’s Own. The second being the mirror-rooms created by Japanese contemporary artist Yayoi Kusama. These infinitely reflective finite spaces are often quite small but the experience of entering one is as mind-expanding as it is beautiful. One’s sense of boundary and structure slips away into the iterating distance as reflection bounces off reflection, questioning the reality of the very surface from which they are reflecting. You are at once in a solid room and an undefinable space – neither real nor imagined.
Within one of these simple yet highly unusual rooms, you are able to examine increasingly fading versions of you, as you appear to yourself trapped in a series of self-consuming dimensional planes.
In short you could spend hours in there.
After creating models – both physical and digital, it quickly became clear that we needed to build our own mirror room – and it needed to be big enough for Malin to play and film herself inside.
Karl and Bo Söderström took on this challenge, and they found their answer in a well-known Swedish furniture company’s wardrobe doors.
The piece requires other construction beyond physical sets, namely that of a virtual octet of Malins playing the 8 parts. We wanted to bring the ideas of true mirror reflections and altered versions of the same thing together to explore this.
A reflection in light is to an echo in sound.
Our task was to create visual echoes of Malin, in the same way that Britta had created musical reflections. We used green-screen techniques to composite many Malins into a virtual space. We used editing techniques such as cross fades and opacity blending to layer Malins over herself. And my favorite is the video-echo technique achieved by connecting the camera to a screen and filming it with the subject in the foreground. This causes in-camera video echoes as the camera captures the image it is sending.
Combining and refining these tools we were able to use them to examine the ideas of self-reflection, introspection and the paradox of perception. Malin is at the same time trapped by this mirror box and able to escape and travel across space and time. Through shear willpower and exceptional talent, Malin herself is able to crossover the boundaries of what is usually possible. She is living proof of the truth behind Woolf’s assertion that “there is no gate, no lock, no bolt that you can set upon the freedom of (her) mind.”
I don’t think anything like this has been done before in this way. And I think it’s fair to say that without all the very special set of circumstances, singular talents and generous souls that combined to make this happen, it would have been genuinely impossible.
What happens to you happens to you. If it is perceived, it is real. If it can be seen, heard, or perceived, it can be confronted or changed. We cannot escape our reflection. Light travels. Sound bounces. We are trapped and we are free.
Andy Staples
-
Felix Mendelssohn: Oktett
När vi tänker på underbarn går tankarna gärna till Mozart, men även Mendelssohn visade tidigt en enastående talang som tonsättare. Redan i tidiga tonåren hade han skrivit tretton symfonier för stråkorkester, flera konserter och kammarmusik.
Oktetten komponerade han som sextonåring. Att skriva ett så moget verk i så ung ålder är imponerande. Ännu mer respektingivande var Mendelssohns prestation sett i ljuset av att verket inte hade några direkta föregångare. Beethovens septett hade sett dagens ljus vid sekelskiftet och Schuberts oktett skrevs strax innan Mendelssohns verk, 1824, men båda dessa verk inbegrep blåsinstrument. Louise Spohr hade visserligen precis komponerat sin första dubbelkvartett, men den uppvisar inte alls samma uppfinningsrikedom som hörs hos Mendelssohn.
Erfarenheterna från stråksymfonierna kom väl till pass när han gav sig i kast med Oktetten, och att den självsäkra tonåringen var på det klara med att hans nya verk var något annat än vilket kammarmusikaliskt verk som helst visar hans instruktioner i partituret: ”Oktetten måste spelas likt en symfoni i alla stämmor. Piano- och forteangivelser måste observeras noggrannt och betonas starkare än vad som är brukligt i denna typ av stycken.”
Han dedicerade verket till sin violinlärare, Eduard Rietz, och första satsen inleds med ett briljant Allegro där förstaviolinisten får tillfälle att visa sin skicklighet. Efter ett drömskt Andante följer Scherzot, som enligt systern Fanny var inspirerat av ett avsnitt ur Goethes Faust. Faktum är att de suggestiva tongångarna under Mendelssohns tid var så älskade att Scherzot förekom som självständigt stycke vid konserter. Finalsatsen inleds i ett rasande tempo och visar prov på att den brådmogne sextonåringen även var en mästare i kontrapunkt.
Axel Lindhe
-
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 15 min (ingen paus)
Om konserten
Våren 2017 öppnar en stor utställning på Magasin III med Gunnel Wåhlstrands fotografiskt mjuka och säregna verk i tusch på papper med motiv ur föräldrarnas fotoalbum. Musiken är central för Gunnels arbete. ”Numera går jag på varenda Mahlerkonsert och vill helst av allt ha en egen stol på körläktaren i Berwaldhallen. Det har blivit lite av en drog”, säger hon i en intervju. Hon känner att hon vill tacka konsertmästaren i Sveriges Radios Symfoniorkester och bjuder in Malin Broman till en personlig visning. Malin tar med sin vän tonsättaren Britta Byström, och ett frö slår rot: de tre vill samarbeta.
Britta Byström, som har närmat sig både konst och konstnärskap i sin musik förut, fastnar för sju bilder i kronologisk ordning. Hon ger sitt nya verk namnet Ink-wash on paper efter Gunnel Wåhlstrands tuschteknik.
Tre år senare har ett virus svept in kulturvärlden i ett tjockt, konturlöst snötäcke. Men där under gror det så det knakar. Folk sjunger a capella med sig själva och balettdansare i lockdown gör koreografi av middagsdisken. I sociala medier sprids en film där Malin Broman spelar presto-satsen ur Felix Mendelssohns stråkoktett på egen hand. Fyra violin-, två viola- och två cellostämmor – åtta olika Malin som musicerar med sig själv. Det ensamma arbetet väcker något hos Malin som hon vill ha mer av. Hon ringer Britta Byström.
Byström tänker på författaren Virginia Woolfs ord i boken A Room of One’s Own från 1929 om att även kvinnor behöver ett eget rum för att kunna skapa. Britta säger att det egna rummet för henne handlar om ”de magiska ögonblick som uppstår i det konstnärliga arbetet”. A Room of One’s Own blir ett verk som blir en film, där Malin Broman spelar samma instrument som i Mendelssohns oktett, samt visslar och sjunger Virginia Woolfs ord: ”there is no gate, no lock, no bolt that you can set upon the freedom of my mind”.
Filmen får nu urpremiär – medan den fysiska Malin får sällskap på scen av sju musikervänner för att framföra hela Mendelssohns oktett tillsammans, live.
Janna Vettergren
sept.
10
Fredag 19:00
DATUM PASSERAT