Våren 2017 öppnar en stor utställning på Magasin III med Gunnel Wåhlstrands fotografiskt mjuka och säregna verk i tusch på papper med motiv ur föräldrarnas fotoalbum. Musiken är central för Gunnels arbete. ”Numera går jag på varenda Mahlerkonsert och vill helst av allt ha en egen stol på körläktaren i Berwaldhallen. Det har blivit lite av en drog”, säger hon i en intervju. Hon känner att hon vill tacka konsertmästaren i Sveriges Radios Symfoniorkester och bjuder in Malin Broman till en personlig visning. Malin tar med sin vän tonsättaren Britta Byström, och ett frö slår rot: de tre vill samarbeta.

Britta Byström, som har närmat sig både konst och konstnärskap i sin musik förut, fastnar för sju bilder i kronologisk ordning. Hon ger sitt nya verk namnet Ink-wash on paper efter Gunnel Wåhlstrands tuschteknik.

Tre år senare har ett virus svept in kulturvärlden i ett tjockt, konturlöst snötäcke. Men där under gror det så det knakar. Folk sjunger a capella med sig själva och balettdansare i lockdown gör koreografi av middagsdisken. I sociala medier sprids en film där Malin Broman spelar presto-satsen ur Felix Mendelssohns stråkoktett på egen hand. Fyra violin-, två viola- och två cellostämmor – åtta olika Malin som musicerar med sig själv. Det ensamma arbetet väcker något hos Malin som hon vill ha mer av. Hon ringer Britta Byström.

Byström tänker på författaren Virginia Woolfs ord i boken A Room of One’s Own från 1929 om att även kvinnor behöver ett eget rum för att kunna skapa. Britta säger att det egna rummet för henne handlar om ”de magiska ögonblick som uppstår i det konstnärliga arbetet”. A Room of One’s Own blir ett verk som blir en film, där Malin Broman spelar samma instrument som i Mendelssohns oktett, samt visslar och sjunger Virginia Woolfs ord: ”there is no gate, no lock, no bolt that you can set upon the freedom of my mind”.

Filmen får nu urpremiär – medan den fysiska Malin får sällskap på scen av sju musikervänner för att framföra hela Mendelssohns oktett tillsammans, live.

Janna Vettergren