Mäkelä möter Leonidas Kavakos
Radiosymfonikernas förste gästdirigent Klaus Mäkelä bjuder på ett fullspäckat konsertprogram med musik från olika epoker. Mäkelä möter violinisten Leonidas Kavakos som gjort sig erkänd över hela världen som en violinist och artist av sällsynt kvalitet, hyllad för sin ojämförbara teknik, sitt fängslande artisteri och musikaliska integritet. Kavakos spelar en av världens mest populära violinkonserter – Mendelssohns Violinkonsert. På programmet står även musik av Adams, Berio och Beethoven.
Klaus Mäkelä rivstartar veckans konsert med John Adams Short ride in a fast machine.
Violinisten Leonidas Kavakos har med sig ett verkligt älskat verk, Mendelssohns Violinkonsert e-moll. Konserten var en succé från början och har lovordats i alla tänkbara musikaliska kretsar, från stjärnsolister till forskare.
I Luciano Berios orkestrering av Contrapunctus XIX ur Die Kunst der Fuge följer vi Bachs vindlande melodier. Orkesterns instrument skapar ett annat ljudlandskap än det klaverinstrument Bach själv haft i åtanke. Det blir älskad musik i ny skepnad. Berios instrumentlusta återfinner vi i konsertens avslutande verk.
Beethovens andra symfoni är ett av de sista verken ifrån den första av hans tre ”perioder”. Här bemästrar han en tradition som Haydn och Mozart definierat, och tar samtidigt avsked från den. Beethoven använder för första gången orkestern som ett stort instrument. Resultatet är en munter och elegant symfoni där Beethoven tar nytt avstamp i sitt radikala nyskapande.
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Klaus Mäkelä är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien. Han utsågs till chefsdirigent vid Orchestre de Paris i september 2021 och har verkat som orkesterns konstnärlige rådgivare under säsongen 2020/21. Han är även förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester och konstnärlig rådgivare för Åbo musikfestspel. Klaus Mäkelä har kontrakterats av Decca Classics och har dirigerat Oslo-Filharmonien i Sibelius hela symfonicykel för skivmärket. Inspelningen släpps 2022.
Klaus Mäkelä inledde säsongen 2021/2022 för Oslo-Filharmonien den 18 augusti med en specialkonsert med Saariahos Asteroid 4179: Toutatis, Strauss Also sprach Zarathustra, två nya verk av den norska kompositören Mette Henriette samt Sibelius Lemminkäinen på programmet. Vårsäsongen i Oslo består av en minst lika innehållsrik repertoar med större körverk av Bach, Mozart och William Walton, Mahlers tredje symfoni och Sjostakovitj Symfoni nr. 10 och Symfoni nr. 14 med solisterna Mika Kares och Asmik Grigorian. Den nyare musiken representeras av Sally Beamish, Unsuk Chin, Jimmy Lopez, Andrew Norman och Kaija Saariaho. Under våren 2022 framför Oslo-Filharmonin under Klaus Mäkelä Sibelius kompletta symfonicykel på Wiener Konzerthaus och Hamburg Elbphilharmonie, och turnerar sedan i Frankrike och Storbritannien.
Klaus Mäkelä deltog tillsammans med Orchestre de Paris på sommarfestivalerna i Granada och Aix-en-Provence. Han inledde säsongen 2020/21 med att dirigera Spira, ett nytt verk av Unsuk Chin, Richard Strauss Fyra sånger (Opus 27) med solisten Lise Davidsen samt Mahlers Symfoni nr. 1. Hans första säsong som chefsdirigent innehåller även verk av Ligeti och Dutilleux samt Biber, Mozart, Mendelssohn, Brahms, Rachmaninov och Stravinskij. Mäkelä är utsedd till porträttartist vid Wiener Konzerthaus för säsongen 2020/21 där han dirigerar Wiener Symphoniker och Oslo-Filharmonien samt gör kammarmusikframträdanden som cellist. Han är även gästdirigent för Chicago Symphony Orchestra, Cleveland Orchestra, San Francisco Symphony, Concertgebouworkest, London Philharmonic, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Münchner Philharmoniker.
Mäkelä studerade till dirigent för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski vid Sibelius-Akademin. Han har gjort soloframträdanden med ett flertal finska orkestrar och som kammarmusiker tillsammans med medlemmar av Oslo-Filharmonien, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Orchestre Philharmonique de Radio France. Han spelar på en cello tillverkad av Giovanni Grancino 1698 utlånad av finska OP Konststiftelse.
Leonidas Kavakos är uppmärksammad världen över som en sällsynt skicklig violinist med fängslande uttryck och konstnärlig integritet. I början av sin karriär gjorde han världens första inspelning av originalversionen av Sibelius violinkonsert, som 1991 belönades med tidningen Gramophones pris Concerto of the Year.
I samband med Beethovens märkesår 2020 har han spelat in både Beethovens violinkonsert och hans septett i Ess-dur tillsammans med Bayerska radions symfoniorkester. I oktober 2020 väntar en konsert med Danska Radions Symfoniorkester där han spelar Beethovens violinkonsert och leder orkestern i Beethovens sjätte symfoni, Pastoralsymfonin. Han inledde hösten 2020 med Prokofjevs Violinkonsert nr 2 g-moll med Nordtyska radions orkester och dirigent Alan Gilbert i Elbphilharmonie i Hamburg, följt av ett program med Beethovensonater med pianisten Enrico Pace i Rotterdam.
Han har på senare år även etablerat sig som dirigent och gästat bland andra London symfoniorkester, New Yorks filharmoniker, Budapest festivalorkester samt Schweiziska och franska radions symfoniorkestrar. Han sammanställer årligen en mästarkurs i violinspel och kammarmusik i sin hemstad Aten som lockar musiker från hela världen. Han spelar på en Stradivarius ”Willemotte” från 1734.
Musiken
Att lyssna på Short Ride in a Fast Machine är en sprudlande och glädjefull upplevelse. Under verkets fyra minuter kastas orkestern runt i en virvlande, hämningslös färd, pådriven av hetsande slagverk. Tonspråket är tonalt, delvis bekant, men inte så enkelt och förutsägbart som det först kan verka. Till exempel förekommer ingen egentlig melodi i verket och musiken drivs framåt av stadigt pulserande, rytmiserade klanger. Den ständigt underliggande rytmen, som ett envist ostinato, är typisk för Adams verk liksom annan minimalistisk musik. Han betonar själv i en kommentar att han vill ”uppleva den fundamentala pulsen” i sin musik.
När det gäller harmoniken brukar musikstycken traditionellt organiseras i fraser som separeras av kadenser, specifika och förutsägbara ackordföljder. Men i stället för att leda musiken vidare med denna typ av harmoniska upplösningar byter eller lägger Adams till toner successivt i en modal skala som han plötsligt ändrar; musiken passerar en ”port” till en ny harmonisk sektion, en teknik som kallas just ”gating”. Denna avsaknad av traditionella kadenser upplevs av lyssnaren som en evig rörelse utan vila och genomsyrar hela verket ända till slutet, då Adams får stopp på maskinen med dess enda kadens.
Verket skrevs på beställning till Great Woods Festival i Massachusetts och uruppfördes av Pittsburgh Symphony Orchestra 1986. Det är i dag något av en modern klassiker som öppningsnummer på ett konsertprogram.
Text: Andreas Konvicka
Felix Mendelssohn var nog från början, i linje med sitt förnamn, verkligen bland de lyckligaste av romantiker. Född med guldsked i mun, son till en rik bankir och sonson till en berömd filosof. En omgivning av världslig elegans, kärleksfullhet, förbehållslös uppmuntran och intellektuell stimulans. Han kom att få några av musikvärldens viktigaste jobb, gjorde massor för att återupprätta Johann Sebastian Bachs status, lyfte musikpedagogiken till nya höjder, liksom orkester- och körstandarden där han var verksam. Han skrev naturligtvis därtill en stor mängd odödlig musik. Och så dog han plötsligt, tre månader innan han skulle ha fyllt 39 år. Den älskade systern Fannys död kort dessförinnan kan möjligen ha påskyndat hans eget frånfälle.
Konserten i e-moll har kallats världens mest populära violinkonsert, hur man nu avgör det. Kanske kan man säga att den i unik grad omhuldas i alla tänkbara musikaliska kretsar, från stjärnsolister till forskare. Den skrevs till en för Mendelssohn mycket viktig och kär barndomsvän, den världsberömda virtuosen Ferdinand David, märkligt nog född i samma hus i Hamburg som tonsättaren. Mendelssohn kunde med tiden utse honom till konsertmästare i den minst sagt anrika Gewandhausorkestern i Leipzig, som han ledde. David blev givetvis glad över vännens per brev uttalade önskan att skriva en konsert för honom, men han fick vänta rätt länge på resultatet och tvingades ibland påminna om löftet. Ovanligt nog då det gällde den snabbskrivande Mendelssohn, som ofta beskyllts för att ha för lätt för sig. I sex år från och med 1838 ägnade han sig åt konserten från och till. Den fullbordades i Frankfurt 1844 och uruppförde av herrarna i Leipzig på våren följande år. En ögonblicklig succé som hållit i sig.
Konserten får sägas vara mer ”violinistisk” än exempelvis Beethovens och Brahms violinkonserter, men står samtidigt långt ifrån ett ytligt effektsökande. Den är lika mycket klassisk som romantisk, just som Mendelssohn själv. De tre satserna är på traditionellt vis var sin egen enhet, men de spelas utan avbrott. Ingen helt vanlig modell på sin tid, men det gällde väl att inte bryta förtrollningen.
Gunnar Lanzky-Otto
Contrapunctus XIX är ett arrangemang för 23 instrument av J. S. Bachs oavslutade fuga från samlingen Die Kunst der Fuge. Denna bearbetning ingick, som en del av musikfestivalen i Spoleto i Italien i maj 2001, i ett projekt där Luciano Berio och flera andra tonsättare skulle skriva varsin version av fugan. Bach skrev Die Kunst der Fuge mot slutet av sitt liv som ett testamente över fugans konst, det vill säga kontrapunkt. Samlingen består av fjorton fugor och fyra kanon i d-moll, en pedagogisk gärning skriven för en generation som inte längre brydde sig om sådant. Den innehåller fugor i stigande komplexitet; enkla, inverterade, dubbelfugor, trippelfugor, den ofullbordade kvadrupelfugan samt två spegelfugor och en fuga i fransk stil. Alla bygger på ett gemensamt grundtema.
Den oavslutade fugan, Fuga a 3 Soggetti eller Contrapunctus XIV, är uppbyggd som en fyrstämmig trippelfuga – med tre musikaliska teman, så kallade subjekt – där det tredje subjektet börjar med tonerna B–A–C–H. Berio lyckas i sitt arrangemang hantera Bachs originalfuga ömt samtidigt som han sätter sin egen prägel på klangfärgen och den kontrapunktiska strukturen. Denna täta effekt uppnår Berio bland annat genom att orkestrera rikligt för blåsinstrumenten, inklusive två saxofoner, och utnyttja instrumentens klangmöjligheter till fullo. På så sätt bäddar han för det oundvikliga slutet då Bachs egen notskrift upphör i originalmanuskriptet. Här avslutar också Berio fugan och övergår i ett kluster byggt på just tonerna B–A–C–H. Detta mystiska ackord minskar gradvis i volym till ingenting, som om anden lämnar kroppen. Precis som för Bach blev detta bland det sista Berio skrev, vilket gör slutet så mycket mer gripande.
Text: Andreas Konvicka
Det var när LUDWIG VAN BEETHOVEN bodde i Heiligenstadt 1802 som han komponerade sin andra symfoni, och det var ett mycket mer koncentrerat arbete jämfört med den första symfonin som han putsade på i många år. Det var under denna vistelse i Heiligenstadt som Beethovens dövhet blev mer påtaglig och han började inse att den var obotlig. Sorgen över detta hörs dock inte i den muntra och eleganta symfonin, som är ett av de sista verken från den första av Beethovens ”tre perioder”. Här liksom i sin första symfoni bemästrar han traditionen som Haydn och Mozart hade definierat, och tar samtidigt avsked från den. Det var i den andra symfonin som Beethoven för första gången verkligen behandlade symfoniorkestern som ett instrument och började förstå hur han kunde använda den; han tog dess verkliga mått. När han sedan komponerade sin tredje symfoni vågade han bryta mot traditionen och göra något radikalt nyskapande. Men den vackert somriga andra symfonin har ett värde i sig och ska inte bara ses som en transportsträcka till senare mästerverk.
Text: Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
Skribenten är kritiker på DN.
Konsertintroduktion i Berwaldhallens nedre foajé 1 timme före konsertstart.
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min. inkl paus
Fler konserter
STRAVINSKYS ELDFÅGELN
Stravinskys musik från baletten Eldfågeln med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av dirigent Anja Bihlmaier.
Dark Paradise – porträtt av Lana Del Rey
Ett nyskapande porträtt av Lana Del Reys egensinnigt sorgsna musik med Jennie Abrahamson, Moto Boy och Radiokören under ledning av Hans Ek.
LUCIA MED NACKA MUSIKKLASSER 2024
Berwaldhallen lyses upp av ett traditionsenligt Luciatåg och konsert med Nacka Musikklasser tillsammans med vokalgruppen Riltons Vänner!