Det står en kamp mellan ont och gott i den ryska folksagan Eldfågeln. Med den magiska fågeln vid sin sida lyckas prins Ivan rädda tolv prinsessor undan en ond trollkarl, bland annat med hjälp av dans och sång. Eldfågeln är den ryska motsvarigheten till den grekiska mytologins fågel Fenix och symboliserar liksom denna pånyttfödelse och hopp, något som behövs mer än någonsin i denna tid.

När den blott 27-årige Igor Stravinskij fick frågan från Sergej Djagilev, som drev Ryska baletten i Paris, att skriva balettmusik till Eldfågeln hade flera prominenta ryska tonsättare antingen tackat nej till samma förslag, eller misslyckats. Trots ringa erfarenhet gav sig Stravinskij orädd i kast med uppdraget. Han skrev ett komplext och drivet verk som mötte stor framgång vid premiären i koreografi av Michel Fokine i maj 1910. De kommande åren arbetade Stravinskij och Djagilev intensivt tillsammans, vilket tre år sedan resulterade i det modernistiska dansdramat Våroffer.

Eldfågelns både drömska och dramatiska ton går igen i ett av världens mest spelade celloverk, Tout un monde lointain av Henri Dutilleux. Cellons sublima ton mot en gåtfull orkesterklang tar oss till en avlägsen värld, en som befinner sig bortom verkligheten, kanske den värld vi längtar till. De fem satserna för cello och orkester är inspirerade av texter ur Charles Baudelaires poesi i Les fleurs du mal.

Dutilleux arbetade med Tout un monde mellan 1967 och 1970 och utformade cellostämman tillsammans med den ryske cellisten Mstislav Rostropovich, till vilken han också dedicerade verket. I Berwaldhallen är den ungerske världscellisten Miklós Perényi solist.

Också Johann Sebastian Bachs kantat nr 150 uttrycker längtan efter någonting högre. Med avstamp i psalmtexten Nach dir, Herrn, verlanget mich (Jag längtar efter dig, Herre), som handlar om lidandet på jorden och hoppet om frälsning genom Gud, skrev Bach en kantat i sju satser för fyrstämmig kör och barockensemble. Troligen tillkom det cirka 15 minuter långa verket då Bach arbetade i Arnstadt år 1707 och mycket tyder på att det kan ha varit den allra första kyrkokantat han komponerade.

Solokantaten Ich habe genug skrevs tjugo år senare, till kyndelsmässodagen 1727. Verket i fem satser är komponerat för basröst, oboe, två violiner, viola och generalbas. Oboens klagande uppåtrörelser flätas samman med bassolistens i detta melankoliska stycke, som Bach själv var så förtjust i att han kom att göra det i flera versioner. I ett arrangemang för sopransolist, som blev färdig 1731, är oboen ersatt av en flöjtstämma.

Solist i Berwaldhallen är Peter Mattei, som förutom att ha turnerat runt världen i de stora operarollerna, också känner sig hemma med Bach. Bland annat gjorde han ett bejublat framträdande i Matteuspassionen under Östersjöfestivalen 2019.

Anna Hedelius