Mäkelä & Mattei
Från Bachs barockuniversum till Stravinskijs kosmos. Eldfågeln var det första verk Stravinskij skrev för Ryska baletten – ett verk som var banbrytande i sin tid och som fortfarande får det att kännas som att taket ska lyfta. Förste gästdirigent Klaus Mäkelä leder Sveriges Radios Symfoniorkester, världsbarytonen Peter Mattei och den legendariske cellisten Miklós Perényi i en storslagen konsert med musik som spänner över sekler. Dessutom medverkar Radiokören i Bachs makalöst vackra Nach dir, Herr, verlanget mich.
Det står en kamp mellan ont och gott i den ryska folksagan Eldfågeln. Med den magiska fågeln vid sin sida lyckas prins Ivan rädda tolv prinsessor undan en ond trollkarl, bland annat med hjälp av dans och sång. Eldfågeln är den ryska motsvarigheten till den grekiska mytologins fågel Fenix och symboliserar liksom denna pånyttfödelse och hopp, något som behövs mer än någonsin i denna tid.
När den blott 27-årige Igor Stravinskij fick frågan från Sergej Djagilev, som drev Ryska baletten i Paris, att skriva balettmusik till Eldfågeln hade flera prominenta ryska tonsättare antingen tackat nej till samma förslag, eller misslyckats. Trots ringa erfarenhet gav sig Stravinskij orädd i kast med uppdraget. Han skrev ett komplext och drivet verk som mötte stor framgång vid premiären i koreografi av Michel Fokine i maj 1910. De kommande åren arbetade Stravinskij och Djagilev intensivt tillsammans, vilket tre år sedan resulterade i det modernistiska dansdramat Våroffer.
Eldfågelns både drömska och dramatiska ton går igen i ett av världens mest spelade celloverk, Tout un monde lointain av Henri Dutilleux. Cellons sublima ton mot en gåtfull orkesterklang tar oss till en avlägsen värld, en som befinner sig bortom verkligheten, kanske den värld vi längtar till. De fem satserna för cello och orkester är inspirerade av texter ur Charles Baudelaires poesi i Les fleurs du mal.
Dutilleux arbetade med Tout un monde mellan 1967 och 1970 och utformade cellostämman tillsammans med den ryske cellisten Mstislav Rostropovich, till vilken han också dedicerade verket. I Berwaldhallen är den ungerske världscellisten Miklós Perényi solist.
Också Johann Sebastian Bachs kantat nr 150 uttrycker längtan efter någonting högre. Med avstamp i psalmtexten Nach dir, Herrn, verlanget mich (Jag längtar efter dig, Herre), som handlar om lidandet på jorden och hoppet om frälsning genom Gud, skrev Bach en kantat i sju satser för fyrstämmig kör och barockensemble. Troligen tillkom det cirka 15 minuter långa verket då Bach arbetade i Arnstadt år 1707 och mycket tyder på att det kan ha varit den allra första kyrkokantat han komponerade.
Solokantaten Ich habe genug skrevs tjugo år senare, till kyndelsmässodagen 1727. Verket i fem satser är komponerat för basröst, oboe, två violiner, viola och generalbas. Oboens klagande uppåtrörelser flätas samman med bassolistens i detta melankoliska stycke, som Bach själv var så förtjust i att han kom att göra det i flera versioner. I ett arrangemang för sopransolist, som blev färdig 1731, är oboen ersatt av en flöjtstämma.
Solist i Berwaldhallen är Peter Mattei, som förutom att ha turnerat runt världen i de stora operarollerna, också känner sig hemma med Bach. Bland annat gjorde han ett bejublat framträdande i Matteuspassionen under Östersjöfestivalen 2019.
Anna Hedelius
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Radiokören består av 32 professionella sångare som tillsammans bildar ett unikt och dynamiskt instrument, hyllat av musikälskare och kritiker världen över. Radiokören möter publiken på sin hemmascen i Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus, liksom i konsertsalar runt om i landet och på turnéer i hela världen. Dessutom når de miljontals lyssnare i Sveriges Radio P2, på Berwaldhallen Play och internationellt genom EBU.
Sedan 2020 är Radiokörens chefsdirigent den flerfaldigt prisbelönade lettiske kördirigenten Kaspars Putniņš. Sedan januari 2019 är den franske orkester- och kördirigenten Marc Korovitch kormästare för Radiokören, med ansvar för ensemblens vokala utveckling.
Radiokören bildades 1925, samma år som radion påbörjade sina sändningar, och gav sin första konsert i maj det året. I körens omfångsrika skivkatalog finns en mängd kritikerrosade och prisbelönade inspelningar. Hösten 2023 släpptes Kaspars Putniņš första skiva med Radiokören: Robert Schumanns Missa sacra, inspelad med organisten Johan Hammarström.
Klaus Mäkelä är chefsdirigent och konstnärlig rådgivare för Oslo-Filharmonien. Han utsågs till chefsdirigent vid Orchestre de Paris i september 2021 och har verkat som orkesterns konstnärlige rådgivare under säsongen 2020/21. Han är även förste gästdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester och konstnärlig rådgivare för Åbo musikfestspel. Klaus Mäkelä har kontrakterats av Decca Classics och har dirigerat Oslo-Filharmonien i Sibelius hela symfonicykel för skivmärket. Inspelningen släpps 2022.
Klaus Mäkelä inledde säsongen 2021/2022 för Oslo-Filharmonien den 18 augusti med en specialkonsert med Saariahos Asteroid 4179: Toutatis, Strauss Also sprach Zarathustra, två nya verk av den norska kompositören Mette Henriette samt Sibelius Lemminkäinen på programmet. Vårsäsongen i Oslo består av en minst lika innehållsrik repertoar med större körverk av Bach, Mozart och William Walton, Mahlers tredje symfoni och Sjostakovitj Symfoni nr. 10 och Symfoni nr. 14 med solisterna Mika Kares och Asmik Grigorian. Den nyare musiken representeras av Sally Beamish, Unsuk Chin, Jimmy Lopez, Andrew Norman och Kaija Saariaho. Under våren 2022 framför Oslo-Filharmonin under Klaus Mäkelä Sibelius kompletta symfonicykel på Wiener Konzerthaus och Hamburg Elbphilharmonie, och turnerar sedan i Frankrike och Storbritannien.
Klaus Mäkelä deltog tillsammans med Orchestre de Paris på sommarfestivalerna i Granada och Aix-en-Provence. Han inledde säsongen 2020/21 med att dirigera Spira, ett nytt verk av Unsuk Chin, Richard Strauss Fyra sånger (Opus 27) med solisten Lise Davidsen samt Mahlers Symfoni nr. 1. Hans första säsong som chefsdirigent innehåller även verk av Ligeti och Dutilleux samt Biber, Mozart, Mendelssohn, Brahms, Rachmaninov och Stravinskij. Mäkelä är utsedd till porträttartist vid Wiener Konzerthaus för säsongen 2020/21 där han dirigerar Wiener Symphoniker och Oslo-Filharmonien samt gör kammarmusikframträdanden som cellist. Han är även gästdirigent för Chicago Symphony Orchestra, Cleveland Orchestra, San Francisco Symphony, Concertgebouworkest, London Philharmonic, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Münchner Philharmoniker.
Mäkelä studerade till dirigent för Jorma Panula och cello för Marko Ylönen, Timo Hanhinen och Hannu Kiiski vid Sibelius-Akademin. Han har gjort soloframträdanden med ett flertal finska orkestrar och som kammarmusiker tillsammans med medlemmar av Oslo-Filharmonien, Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks och Orchestre Philharmonique de Radio France. Han spelar på en cello tillverkad av Giovanni Grancino 1698 utlånad av finska OP Konststiftelse.
Miklós Perényi, född i Ungern, är känd som en av de främsta cellisterna i sin generation. Som nioåring gjorde han sitt första konsertframträdande i Budapest. Perényi har framträtt på de främsta scenerna världen över och har medverkat vid festivalerna i Edinburgh, Lucerne, Prag, Salzburg, Wien, Hohenems, Warszawa, Berlin, Kronberg och vid den franska Pablo Casals-festivalen. Hans repertoar sträcker sig från 1600-talet till samtiden. Ofta samarbetar Perényis med pianisten András Schiff. Förutom att spela och undervisa ägnar sig Perényi också åt komposition, och han har bland annat skrivit musik för solocello och för kammarmusikensemble.
Miklós Perényi har gjort en rad skivinspelningar. För sin inspelning av Beethovens kompletta verk för cello och piano tillsammans med András Schiff vann han Cannes Classical Award år 2005. Exakt fyrtio år efter sin första inspelning av Bachs cellosviter spelade Miklós Perényi åter in dem 2020 – nu för skivbolaget Hungaroton.
Den svenske barytonen Peter Mattei fick sitt internationella genombrott i Peter Brooks produktion i Aix-en-Provence 1998 och har sedan dess haft glädjen och förmånen att få arbeta med flera av världens främsta dirigenter och regissörer på scener runtom Europa och U.S.A. Med sin signaturroll, Don Giovanni, har Mattei gjort bejublande framträdanden på scener som Metropolitan Opera, Wiener Staatsoper, Kungliga Operan, Den Norske Opera, Scottish Opera, Opéra National de Paris, Staatsoper Berlin, Teatro alla Scala, Bayerische Staatsoper och Opernhaus Zürich. Mattei har även varit en återkommande gäst på Metropolitan Opera, där han synts i roller som Amfortas i Parsifal, Wolfram i Tannhäuser, titelrollerna i Eugen Onegin och Wozzeck, Figaro i Barberaren i Sevilla, Greven i Figaros bröllop, Marcello i La Bohème, Yeletsky i Pique Dame och Shishkov i From the House of the Dead.
Mattei är en eftersökt gäst på världens konsertscener och har framträtt med Mahler Chamber Orchestra, Gewandhausorchester, Concertgebouw Orchestra, Berliner Philharmoniker, London Symphony Orchestra, Boston Symphony Orchestra, Chicago Symphony Orchestra och de ledande orkestrarna i Sverige och Norden, i verk som Brahms Ein deutsches Requiem, Sibelius Kullervo, Mahlers Lieder eines fahrenden Gesellen och Des Knaben Wunderhorn, Bachs Matteuspassionen och Johannespassionen, samt Zemlinskys Lyrische Sinfonie. Han har sjungit under ledning av dirigenter såsom Sir Georg Solti, Claudio Abbado, Riccardo Muti, Daniel Barenboim, Sir Colin Davis, Esa-Pekka Salonen, Herbert Blomstedt, Daniel Harding, Jeffrey Tate, Riccardo Chailly, Antonio Pappano, Sir Andrew Davis, John Eliot Gardiner och Gustavo Dudamel.
Peter Mattei fick sin utbildning vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Operahögskolan i Stockholm och debuterade 1990 på Drottningholms Slottsteater som Nardo i La Finta Giardiniera. År 2004 utnämndes Peter Mattei till Hovsångare och han har belönats med H.M. Konungens medalj Litteris et Artibus för sina framstående konstnärliga insatser som operasångare. Han utsågs 2020 till Musical America Awards ”Vocalist of the year”.
Den franske oboisten Emmanuel Laville är stämledare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan hösten 2011. Dessförinnan var han stämledare i Royal Scottish National Orchestra åren 2008–2011. Han gör återkommande gästspel i orkestrar runt om i Europa såsom Chamber Orchestra of Europe, Mahler Chamber Orchestra, Concertgebouworkestern i Amsterdam, Bayerska radions symfoniorkester och Londons symfoniorkester.
Laville är dessutom aktiv som kammarmusiker, bland annat i Trio Nastela tillsammans med fagottisten Sebastian Stevensson och pianisten Asuka Nakamura. Han har även uruppfört verk för oboe och stråktrio av Madeleine Isaksson, Maria Lithell Flyg och Sven-David Sandström.
Emmanuel Laville är oboelektor vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi i Helsingfors och undervisar även vid Kungl. Musikhögskolan och Lilla Akademien i Stockholm. Han har själv studerat i Frankrike och Tyskland och erhöll 2011 första pris i den prestigefyllda internationella Gillet-Fox-tävlingen.
Malin Broman är första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 2008. Under åren 2015–2020 var hon konstnärlig ledare för Musica Vitae, med vilka hon uruppförde över 20 verk och gjorde åtskilliga inspelningar och turnéer. 2019 efterträdde hon Sakari Oramo som konstnärlig ledare för Mellersta Österbottens Kammarorkester.
Som gästande konsertmästare har hon spelat med bland andra Londons Symfoniorkester, Mahler Chamber Orchestra och Philharmonia-orkestern. Som solist och musikalisk ledare har hon uppträtt med bland andra Tapiola Sinfonietta, Nordiska Kammarorkestern, Trondheim-solistene och australiska ACO Collective. Hon har uppträtt som solist med bland andra Göteborgs Symfoniker, Copenhagen Phil, BBC Skotska Symfoniorkester, Academy of St Martin in the Fields och Sveriges Radios Symfoniorkester, med dirigenter såsom Neeme Järvi, Andrew Manze och Daniel Harding.
De senaste åren har hon uruppfört solokonserter av Daniel Börtz, Britta Byström, Andrea Tarrodi och Daniel Nelson. Hon har gjort mer än 30 skivinspelningar, bland dem Carl Nielsens och Britta Byströms violinkonserter. Nyligen släpptes en skiva med verk av Laura Netzel, samt Stockholm Diary inspelad med Mellersta Österbottens Kammarorkester. Hennes inspelning av Mendelssohns dubbelkonsert med Simon Crawford-Phillips och Musica Vitae nominerades 2019 till en Grammy Award.
Våren 2020 uppmärksammades hennes inspelning av Mendelssohns stråkoktett, där hon spelade alla instrument och stämmor själv. Ytterligare två inspelningar i samma anda har följt: Britta Byströms oktett A Room of One’s Own, samt Johan Halvorsens Passacaglia inspelad med Radiosymfonikernas solokontrabasist Rick Stotijn.
2001 grundade hon Change Music Festival i Kungsbacka. Hon är även medgrundare av Kungsbacka Pianotrio som givit mer än 700 konserter världen över, och Stockholm Syndrome Ensemble som består av några utav Europas bästa kammarmusiker.
Sedan 2008 är Malin Broman ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2019 mottog hon H.M. Konungens medalj av 8:e storleken för sina betydande insatser inom svenskt musikliv. Hon är även violaprofessor vid Edsbergs Musikinstitut. Av Järnåkerfonden lånar hon en Stradivarius-violin från 1709 och en Bajoni-viola från 1861.
Musiken
Mycket är höljt i dunkel rörande tillkomsten för Johann Sebastian Bachs kantat nr 150, men numera hävdas det allmänt att det kan vara den allra tidigaste av hans överlevande kantater. Troligen skrev han den under åren i Arnstadt, som han lämnade i juli 1707 för att flytta till Mühlhausen. Då temat i den sista och sjunde satsen kan härledas från en chaconne av Johann Pachelbel, skulle kantaten kunna vara avsedd som hyllning till denne kompositör, som dog 1706.
Texten till Nach dir är delvis hämtad ur psaltarpsalm 25 och berör, liksom denna, världens lidande och Guds frälsning som något att längta till. Övrig text är rimmad poesi med varierande versmått. Även här är temat att mänskligheten står inför många svårigheter men att frälsningen kommer från tillit till Gud.
Kantaten är frukten av skaparglädjen hos en innovativ och fantasifull tonsättare. Trots bara 14 minuters speltid ändrar verket, skrivet för fyrstämmig kör och barockensemble, uttryck åtskilliga gånger. Efter en melankolisk instrumental inledning illustreras längtan efter frälsning med långa kromatiska linjer i sångstämmorna. Strax därpå inleds en nästan skrattande stämflätning som ackompanjemang till textens löfte om fiendens uteblivna triumfer.
I tersetten Zedern müssen von den Winden representerar den löpande generalbasen de prasslande cederträden medan sångarna står orubbliga i vinden. Kantaten slutar med en praktfull final i formen av en chaconne. I baslinjen till denna fann Johannes Brahms inspiration till finalen i sin fjärde symfoni.
Anna Hedelius
Vispen som en vind över virveltrumman, cellons dova ton i en melodislinga och så den mjuka klangen från cymbalen. Inledningen till Tout un monde lointain (A whole distant world) är suggererande och kongenial med titeln. I dialog med cellon tar instrument efter instrument plats i klangen och, med allt mer stegrande dramatik, förs åhöraren ut i ett kosmos fullt av liv och mystik. I det till stora delar introspektiva och meditativa verket i fem satser förekommer också enstaka våldsutbrott, inte minst i finalen där musiken efter upprepade klimax plötsligt landar i ett cellotremolo för att därefter helt upphöra.
Henri Dutilleux arbetade med cellokonserten 1967-1970, tätt samman med den ryske cellisten Mstislav Rostropovitj som tillsammans med Orchestre de Paris uruppförde verket i Aix-en-Provence den 25 juli 1970 under ledning av Serge Baudo.
Verkets titel är en rad lånad ur den franske symbolisten Charles Baudelaires, på sin tid mycket kontroversiella, diktsamling Ondskans blommor (Les Fleurs du mal). I var och en av cellokonsertens fem satser har Dutilleux utgått från ett textfragment ur samlingen. Trots att han var noga med att satserna inte skulle ses som programmatiska illustrationer till poemen tenderade han att välja ord vars bilder kunde få musikaliska motsvarigheter, som i fjärde satsen Miroirs där violinerna speglar cellons tema till harpans ackompanjemang.
I Tout un monde finns passager som påminner om Stravinskijs komplexa rytmik i Våroffer, och inte sällan för musiken tankarna till de mosaikliknande klangerna hos Debussy. Men på det hela taget är cellokonserten förstås ett verk i egen rätt. Dess känsliga orkestrering och lika vackra som virtousa solodel har gjort det till ett av cellorepertoarens mest spelade verk.
Anna Hedelius
Att bära fram ett barn och samtidigt offra ett lamm eller två duvor i templet fyrtio dagar efter förlossningen var en judisk tradition, som sammanföll med mammans rening. Så gjorde också Maria 40 dagar efter Jesu födelse. I templet mötte hon den gamle mannen Symeon som genast kände igen det lilla Jesusbarnet som Messias och brast ut i lovprisande sång: ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen”.
Till minne av denna tilldragelse firas Kyndelsmässodagen (på engelska Feast of Purification). I klostren användes Symeons lovsång, Nunc Dimittis, också under kvällsmässan, med avsikten att löftet om världens ljus skulle ge frid inför insomnandet. Johann Sebastian Bach komponerade solokantaten Ich habe genug till kyndelsmässodagen den 2 februari 1727, då han verkade i Thomaskyrkan i Leipzig. Den är skriven för bassolist, oboe, två violiner, viola och generalbas och består av tre arior och två recitativ.
På 1700-talet sågs döden som en befrielse från jordelivets lidande och en chans att förenas med skaparen. Kongenialt med detta utstrålar Bachs musik en dämpad melankoli. Den första arians text har samma andemening som Symeons ord i Nunc Dimittis: ”Jag är tillfreds, jag har tagit frälsaren i mina armar” och tolkar den gamle mannens känslor med en uppåtgående sext i oboen, ett intervall som sedan upprepas i basstämman.
Arian Schlummert ein, ihr matten Augen är, i vaggvisans form, en uppmaning att varsamt och för alltid slumra bort från de dagliga vedermödorna. I sista satsen firas det annalkande slutet med en glad dansrytm, Ich freue mich.
Bach måste själv ha tyckt mycket om kantaten, då han längre fram arrangerade den för sopransolist och flöjt.
Anna Hedelius
Vid 1900-talets början verkade Sergej Djagilev på flera sätt för att uppmärksamma och uppmuntra ny och radikal rysk kultur. Ett led i den verksamheten var att etablera Ryska baletten i Paris och för dess räkning hade den då unge och ännu okände Igor Stravinskij instrumenterat musik av Chopin. Det dröjde sedan inte länge förrän han fick en beställning på nykomponerad musik till en rysk folksaga, vilket också kom att bli Stravinskijs stora genombrott.
Den första av Stravinskijs ryska baletter, Eldfågeln, tillägnades Andrej Rimskij-Korsakov, en jämnårig vän och son till tonsättaren Nikolaj, som varit som en andra far åt Stravinskij och även undervisat honom i instrumentation.
Nikolaj Rimskij-Korsakovs inflytande kan mer än anas i bakgrunden av musiken. Inte minst Stravinskijs behandling av orkestern borde ha väckt uppskattning. Även Stravinskijs användning av musikaliska motiv och form visar på tydliga intryck av hans förebild. Några av folkvisemelodierna i Eldfågeln förekommer också tidigare hos just Rimskij-Korsakov.
In i den odödlige Kasjtjejs förtrollade trädgård dansar om natten den glänsande eldfågeln, förföljd av prins Ivan. Prinsen lyckas fånga fågeln efter en tvekamp, men befriar den igen mot en magisk fjäder i pant. I trädgården betraktar prinsen tretton prinsessor som dansar och blir blixtförälskad i en av dem. Han ger sig till känna och får delta i prinsessornas korovod, en rysk folkdans.
När dagen gryr försvinner prinsessorna in i Kasjtjejs palats. Ivan forcerar porten för att befria sin älskade men grips av Kasjtjejs monstruösa undersåtar. Trollkarlen hotar förvandla prinsen till sten, men i sin nöd höjer Ivan den magiska fjädern och eldfågeln kommer till hans undsättning. Den tvingar Kasjtjej och alla hans undersåtar att dansa en helvetesdans intill utmattning och ägget som gömmer Kasjtjejs odödlighet slås i bitar. Trollkarlen dör, förtrollningen bryts och fångarna befrias.
Ann-Marie Nilsson
Biljetter
Fler konserter
Isabelle Faust i Schönbergs violinkonsert
Världsviolinisten Isabelle Faust är tillbaka i Berwaldhallen med Schönbergs hänförande Violinkonsert under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.
Dvořák & Brahms
Johannes Brahms himlastormande fjärde symfoni med Radiosymfonikerna under ledning av chefsdirigent Daniel Harding.
Harding tolkar Mozarts Requiem
Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören under ledning av chefsdirigent Daniel Harding i Mozarts skälvande vackra Requiem. Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2. Mozarts Requiem sänds med bild på Berwaldhallen Play fredag 1 oktober.