Redan från början var Felix Mendelssohn lyckosam, precis som den latinska innebörden av hans namn antyder. Han växte upp i ett kulturintresserat och förmöget hem i Berlin och alla omständigheter kring honom bidrog till en utveckling i takt med självaste Mozarts. Redan som 17-åring skrev han ett av sina finaste verk, uvertyren till En midsommarnattsdröm. Hans uppväxt kulminerade med flera års studie- och inspirationsresor, först till England och Skottland och därefter en längre resa till Österrike, Ungern, Italien, Schweiz och Frankrike och slutligen än en gång till England. Under de här vandringsåren utvecklades han, skrev mycket musik och fick vänner och beundrare runt om i Europa.

Särskilt givande var hans nästan ettåriga vistelse i Italien, som han med ungdomlig hänförelse skildrade i brev hem. Han hade en idealisk tillvaro ostörd av materiella bekymmer, bodde i Venedig, Rom och Neapel, umgicks med konstnärer, stoltserade som både pianist och kompositör och njöt av att beundra arkitektur och konst och studera folklivet. Direkt inspirerad av den här vistelsen är den så kallade italienska symfonin: ”Jag gör stora framsteg med den italienska symfonin. Den kommer att bli det mognaste jag hittills gjort” skrev han i februari 1830.

Det dröjde dock ytterligare några år tills den blev färdig. Två år senare beställde Londons filharmoniska sällskap bland annat en symfoni av Mendelssohn, vilken blev den italienska som uruppfördes i London 1833 under Mendelssohns ledning. Det blev en succé, och året därpå framförde han den även i Düsseldorf. Han var dock inte helt nöjd, men de tänkta omarbetningarna blev aldrig av och symfonin gavs ut först efter Mendelssohns död, då som Symfoni nr 4 A-dur i stället för, så som den faktiskt var, nummer två.

Första satsens soliga och friska grundstämning vittnar tydligt om Mendelssohns glada upplevelser under sydeuropeisk himmel. Någon direkt anknytning till italiensk musik finns inte här, lika lite som i de två mellansatserna. Mer uppenbart italiensk är Mendelssohn däremot i finalen som målar en bild av uppsluppet folkliv, enligt uppgift inspirerad av karnevalsfirandet i Rom.

Text: Gereon Brodin

I sin symfoniska dikt Roms pinjer från 1924 uppvisar Respighi en magnifik orkestreringskonst. De fyra korta satserna målar lika många bilder av de vackra pinjeträden vid Villa Borghese, vid katakomberna, vid Janiculum och utmed den antika färdvägen Via Appia. Verket är det andra i Respighis Rom-trilogi som inleds med Roms fontäner skriven redan 1917 och avslutas med Romerska fester som tillkom fyra år efter pinjerna, 1928.

Ottorino Respighi vistades i Sankt Petersburg under åren 1900–1903 där han verkade som musiker och tog kompositionslektioner för Stravinskys lärare, Nikolaj Rimskij-Korsakov. Respighi var sedan från 1913 själv lärare vid Cecilia-akademien i Rom. Han hämtade mycket av sin inspiration från de franska impressionisterna, liksom Richard Strauss och hans uttryckskraft.

Respighi bodde större delen av sitt liv i Rom. Han skildrar staden i sin trilogi och säger att han är förvånad över att ingen tonsättare före honom kommit på idén att gestalta den eviga staden i musik. I Roms pinjer beskriver han träden i staden under olika tider på året. Dessa träd, som kan bli  hundratals år gamla, har under lång tid kunnat bevittna vad som har hänt i staden:

I Villa Borgheses pinjelund leker barnen. De dansar i ring, imiterar marscherande soldater, kvittrar som aftonens svalor och sen springer de sin väg.

Scenen förändras och vid pinjernas skugga ses en nedgång till en katakomb. Ur dess mörka valv hörs en hymn som sakta tonar ut.

Det är spänning i luften. Janiculums pinjer avtecknar sig som silhuetter och över vattnet lyser en fullmåne tecknad av ett ljuvligt klarinettsolo. En näktergal sjunger. Här har Respighi valt en för den tiden stor nymodighet: näktergalen skildras med ljud från en äkta fågel, vars ljud är inspelat.

Via Appia, höljd i morgondimma, vaktas av pinjer. Otydligt men ihållande hörs det rytmiska trampet av otaliga fötter. Trumpeter skallar och i ljuset från den uppgående solen närmar sig den romerska armén för att i triumf bestiga Capitolium.

Text: Evabritt Selén