Sergej Prokofjev lyckades med vad bara några få 1900-talstonsättare förmått, nämligen att pricka in ett par riktiga fullträffar: marschen ur operan Kärleken till de tre apelsinerna och hans Symfoni nr 1 ”Den klassiska”. Det är elegant och virtuos musik, omedelbart anslående, rentav trallvänlig.

Prokofjev föddes som enda barnet i en förmögen och kultiverad familj, mitt ute på Ukrainas stäpper. Han växte upp med Beethoven, Chopin och Rubinstein tack vare modern som var musikintresserad och en god pianist och skrev sina första pianokompositioner vid fem års ålder. 1905 blir han antagen som elev vid konservatoriet i Sankt Petersburg och den unge, självsäkre och arrogante eleven får rykte om sig som något av en bråkstake, enfant terrible.

Februarirevolutionen 1917 passerar Prokofjev ganska obemärkt. Han tillbringar sommaren det året på ett lantställe utanför Sankt Petersburg och arbetar på bland annat den klassiska symfonin. Inspirationen kom från Prokofjevs lärare Nikolaj Tjerepnin som introducerat honom till den wienklassiska musiken: ”Hade Haydn levat idag, tänkte jag, skulle han behålla sitt sätt att skriva och lägga till något nytt. En sådan symfoni ville jag skriva – en symfoni i klassisk stil.”

Prokofjevs första symfoni uruppfördes 1918 under hans egen ledning. Orkesterbesättningen är den wienklassiska: enkelbesatt träblås, två horn, två trumpeter, stråkinstrument och pukor. Musiken är koncentrerad med en speltid på under femton minuter.

Den första satsen är sprudlande med ett festligt, fanfarartat första tema som följs av ett elegant andratema som skuttar mellan två oktaver. Genomföringen sker i ständiga modulationer och när reprisdelen kommer sker det i lätt förändrad form.

Till andra satsens dansanta valsackompanjemang i blåsarna spelar violinerna en ömsint liten melodi som varieras lätt, avbrutet av en kort parti med pizzicato i stråkarna. Tredje satsen är inte en menuett som hos Haydn, men väl en elegant och spirituell gavott. Finalen, i sonatform, stormar förbi blixtsnabbt med olika infall som avlöser varandra i en virtuos storm.

Text: Claes M. Cnattingius

Sergej Prokofjev avled märkligt nog samma dag och år som Josef Stalin, den 5 mars 1953. Fem år tidigare hade Prokofjev varit en av många ryska tonsättare som bannlysts av den ryske ledaren för att de inte anpassat sig tillräckligt mycket efter de musikaliska krav staten ställde; att skriva för folket uppbygglig och harmonisk musik i stället för atonal, dissonant kakofoni. Prokofjev gjorde ett slags avbön och blev en ganska beskedlig kompositör de sista åren av sitt liv. Han lär till och med ha skrivit en dryckesvisa till Stalin!

Efter sin död, men även långt innan han återvände till hemlandet efter sjutton år i USA och Frankrike, ansågs Prokofjev vara en av Rysslands stora modernister. Redan under studietiden skrämde han nästan slag på sin kompositionslärare, Nikolaj Rimskij-Korsakov, med oväntade tonartsbyten, avancerade rytmer och plötsliga, nästan groteska musikaliska infall.

Prokofjev påbörjade sin första violinkonsert 1913 och avslutade den fyra år senare. Trots brinnande krig var Prokofjev oerhört produktiv under dessa år av relativ konstnärlig frihet. Även efter revolutionen 1917 och dess turbulenta politiska efterdyningar kunde han lämna landet utan större problem. Troligtvis berodde det på att han anslutit sig till revolutionens idéer, dock utan att gå med i partiet.

Via Japan reste Prokofjev till USA där han bland annat gjorde succé med operan Kärleken till de tre apelsinerna. Men Paris och Sergej Djagilevs epokgörande balett- och operaverksamhet lockade Prokofjev, precis som den lockat många andra orädda konstnärer. I Paris uruppfördes äntligen Prokofjevs Violinkonsert nr 1 i D-dur 1923. Mottagandet blev dock ljummet, mycket på grund av den stabile men inte särskilt spännande solisten som inte kunde göra konserten rättvisa.

Året därpå fick konserten en helt annan tolkning vid internationella musikfesten i Prag. Nu ville alla ha den på sin repertoar och helst med denne solist, ungraren József Szigeti. I sina memoarer skrev Szigeti att Prokofjevs violinkonsert fascinerat honom från första stund ”genom dess blandning av naiv sagokänsla och otyglad djärvhet i form och innehåll”.

Text: Gunilla Petersén

Av Sergej Prokofjevs symfonier är den första, ”Den klassiska” utan jämförelse mest spelad. Den är samtidigt den minst typiska; en pastisch, närmast i Haydns anda. Neoklassicism hade vid den tiden börjat odlas lite varstans i Europa och kontrasten mot de följande två symfoniernas hårdföra expressivitet och skärande harmonier kunde knappast vara större.

Efter Prokofjevs återkomst till Ryssland 1934 blev hans musik mer moderat och lyrisk, vilket dock inte hindrar att hans Symfoni nr 5 i B-dur också bjuder på mycket dramatik. Efter hemkomsten odlade han avsiktligt en förenklad stil för att tilltala alla och envar. I en intervju 1937 sade han dock: ”Musiken i vårt land har kommit att tillhöra de breda massorna. Deras konstnärliga smak och krav på konsten växer otroligt snabbt. Bara genom att sträva efter att vara före morgondagen kan kompositören undvika att sacka efter dagens krav. Därför anser jag att varje försök till förenkling är ett misstag.” Det något kryptiska sättet att uttrycka sig känner vi igen från Sjostakovitj och andra av Stalin-tidens konstnärer.

Femte symfonin har kommit att bli den mest spelade efter ettan, kanske tack vare de bägge snabba satsernas utåtriktade, medryckande karaktär. Mot dem bildar det breda adagiot, verkets tredje sats och känslomässiga tyngdpunkt, en skarp kontrast. Ömsom reserverad och intensivt upprörd har den karaktär av en hjärtskärande sorgesång.

Symfonin lär ha hört till Prokofjevs egna favoritverk. Han skrev vid ett tillfälle: ”Jag komponerade den sommaren 1944 och anser det arbete jag lade ner som mycket betydelsefullt. Verket betecknar kulminationen på en hel lång period i mitt skapande. Jag har avsett det som en symfoni om den mänskliga andens storhet.” Åter ett yttrande utan entydig innebörd. Perioden då symfonin växte fram var för Prokofjev liksom för de flesta andra en tid av umbäranden. Även om man inte kan tala om programmusik är det klart att världsläget spelat roll för dess tonspråk. Uruppförandet ägde rum i Moskva i januari 1945 under tonsättarens ledning. Det skall ha varit sista gången han framträdde offentligt som dirigent. Dagen innan hade sovjetarmén inlett det avgörande anfallet mot Tyskland.

Text: Sven Kruckenberg