Likt andra europeiska tonsättare flydde Arnold Schönberg undan nazisterna och flyttade 1933 till USA med sin familj. Han började skissa på sin Violinkonsert redan innan flytten, återupptog så småningom arbetet igen i Kalifornien och avslutade det i september 1936. Konserten uruppfördes fyra år senare av vännen Louis Krasner med Philadelphia Orchestra och Leopold Stokowski. Dröjsmålet berodde mycket på att verket var avskräckande svårspelat. När den kände violinisten Jascha Heifetz tackade nej svarade Schönberg: ”Det gläder mig att jag utökat repertoaren med ytterligare ett ospelbart verk. Jag vill att detta verk skall vara svårt, och att lillfingret skall bli längre. Jag kan vänta.”

På 1930-talet återvände Schönberg till tonal musik, som han kombinerade med tolvtonstekniken. Konserten är Schönbergs första egentliga försök att skriva en klassisk solokonsert med element av tolvtonsteknik. Han anstränger sig för att inte skriva upprepande eller förutsägbara mönster och tar samtidigt mera hänsyn till melodin som får klinga mer tonalt. Konsertens tresatsiga upplägg – snabb, långsam, snabb – är typisk för klassiska konserter, i första satsen anas en sonatform och den sista är ett rondo som efterhand visar underliggande drag av en marsch. Resultatet är en mycket vacker konsert, seriell men samtidigt lyrisk på ett nästan neoklassiskt vis, som oförtjänt fått stå i skuggan av Alban Bergs violinkonsert från 1935, som för övrigt också den uruppfördes av Leonard Krasner.

Text: Andreas Konvicka

ARNOLD SCHÖNBERG

Född: 13 september 1874 i Wien, Kejsardömet Österrike.

Död: 13 juli 1951 i Los Angeles, USA.

Utbildning: I stort sett helt självlärd, frånsett lektioner i kontrapunkt för tonsättaren Alexander von Zemlinsky, som senare skulle bli hans svåger.

Verk i urval: Verklärte Nacht, skriven först för stråkkvartett och senare även för orkester; melodramen Pierrot Lunaire; fyra stråkkvartetter; två kammarsymfonier; körverk som Friede auf Erden och Kol nidre; fyra operor varav den sista, Moses och Aron, aldrig fullbordades; en violinkonsert; samt, naturligtvis, den väldiga kantaten Gurre-Lieder.

Doktor Faustus, förmodar jag: Den tyske författaren Thomas Mann skrev 1947 romanen Doktor Faustus där en påhittad tonsättare, Adrian Leverkühn, i utbyte mot sin odödliga själ, förlänas 24 år av intellektuell och konstnärlig genialitet. Mot slutet av sin skaparperiod blir han besatt av världens undergång och den yttersta dagen och förlorar till sist förståndet. Romanen är en modern omtolkning av den medeltida Faust-myten parallellt med en skildring av Nazitysklands uppgång och fall och hur gemene man dras med i grymheter och moraliskt förfall. Huvudpersonen konstruerar i sin övernaturliga kreativitet ett musikaliskt system snarlikt Schönbergs egen tolvtonsteknik. Schönberg var inte överlycklig över denna mindre smickrande koppling och en rad brev utväxlades mellan Schönberg och Mann efter att romanen publicerats.

Schönberg hade ännu inte lämnat den traditionella harmoniken bakom sig. Han hade inte skrivit mycket körmusik men var med ett par dussin sånger och, naturligtvis, de två första satserna av kantaten Gurre-Lieder inte främmande för den mänskliga rösten. Året var 1907 och även om Schönberg fortfarande var senromantiker när han skrev körstycket Friede auf Erden är det lätt att förstå att de kapabla sångarna i Wiener Singverein inte förstod hur de skulle ta sig an Schönbergs stycke när de skulle uruppföra det året därpå.

Friede auf Erden är tonalt, men följer inte den förväntade logiken hos tonal musik. För körsångarna som var vana vid Brahms, Bruckner och Mahler visade sig detta vara övermäktigt. Schönberg själv förstod nog verkets svårighetsgrad. I ett manuskript har han skrivit att stycket ”skall framföras utan ackompanjemang; bara i sådant fall att intonationen kräver det skall orgelackompanjemang tillföras”. När till slut två andra körer – sammanlagt 200 sångare – uruppförde stycket i december 1911 var det till orkester, som förvisso spelade ”så tyst att de knappt hördes” enligt dirigenten själv.

Texten är skriven av den schweiziske 1800-talsförfattaren Conrad Ferdinand Meyer och publicerades i julupplagan av en familjetidning 1886. Meyers dikt tar avstamp i bibelhistorien om Jesu födelse, ger en dyster och våldsam skildring av världshistorien sedan dess, men avslutar med ett budskap om fred och rättvisa, en utopi för samtiden men ett löfte som framtida generationer skulle uppfylla. Schönbergs musik framhäver textens sakrala perspektiv. Klangerna och motiven som ackompanjerar fredsfurstens ankomst i början återkommer i slutets framtidsperspektiv. Musiken är suggestiv och gripande, definitivt romantisk, men hör än i dag till de mer utmanande styckena i körrepertoaren.

Schönberg själv skrev 1923 att fred på jorden, Friede auf Erden, var ”en illusion skapad i min tidigare oskuldsfullhet”. Med ett världskrig nyligen avslutat, Europa i spillror och destruktiva krafter i rörelse är det förståeligt att han såg tillbaka på sitt körstycke med dyster, kanske en smula uppgiven, blick. Fem år senare uttryckte dock Anton Webern, en av Schönbergs elever, odelad förtjusning och vördnad inför stycket och, må det sägas, är också den bild som delas av de flesta som drabbas och berörs av dess innerlighet: ”Har du överhuvudtaget hört ditt eget körstycke? I så fall, vet du själv hur vackert det är? Det saknar motstycke! Vilka klanger!”

Text: David Saulesco

ARNOLD SCHÖNBERG

Friede auf Erden

Da die Hirten ihre Herde
liessen und des Engels Wort
trugen durch die niedre Pforte
zu der Mutter mit dem Kind,
Fuhr das himmlische Gesind
fort im Sternenraum zu singen
fuhr der Himmel fort zu Klingen:
Friede, Friede auf der Erde!

Seit die Engel so geraten,
O wie viele blut’ge Taten
hat der Streit auf wildem Pferde
der geharnischte vollbracht!
In wie mancher heil’gen Nacht
sang der Chor der Geister zagend
dringlich flehend, leis verklagend:
Friede, Friede…auf der Erde!

Doch es ist ein ew’ger Glaube
dass der Schwache nicht zum Raube
jeder frechen Mordgebärde
werde fallen allezeit:
Etwas wie Gerechtigkeit
webt und wirkt in Mord und Grauen
und ein Reich will sich erbauen,
das den Frieden sucht der Erde.

Mählich wird es sich gestalten
seines heil’gen Amtes walten
Waffen schmieden ohne Fährde
Flammenschwerter für das Recht,
Und ein königlich Geschlecht
wird erblühn mit starken Söhnen,
dessen helle Tuben dröhnen:
Friede, Friede auf der Erde.

Conrad Ferdinand Meyer

Fred på jorden

Då herdarna lämnade sin hjord
och trädde in genom den låga porten
med ängelns ord
till modern med barnet;

sjöng de himmelska härskarorna
i stjärnerymden
och himlen genljöd:
”Frid, frid på jorden!”

Sedan änglarna sjöngo den gången,
o, hur många blodsdåd
i vilda strider med häst och rustning
har icke världen skådat.

Hur många heliga nätter
sjöng icke andekören ängsligt,

Innerligt bevekande, stilla anklagande:
”Frid, frid på jorden!”

Dock är det en evig tro
att den svage i alla tider
skall bli ett rov för varje
illasinnat mordförsök:
Något som kallas rättfärdighet
lever och verkar i mord och fasa,
och ett rike skall uppstå
som söker frid på jorden.

Långsamt skall det växa,
förvalta sitt heliga ämbete,
smida vapen utan fara;

Flammande svärd för rättvisan,
och ett kungasläkte
skall blomma med starka söner;

Och deras klingande trumpeter skallar:
”Frid, frid på jorden!”

Övers: Eva von Scherling

Denna kantat sticker ut mellan Mendelssohns två Bach-influerade oratorier Paulus och Elias. Jämfört med dem tar han här ut svängarna och målar med större, romantiska penseldrag. Är det ett historiskt, religiöst eller profant drama? Dramaturgiskt är det nästan som en opera och verket kan jämföras med samtida fransk musik av Meyerbeer och Berlioz. Mendelssohn lärde känna författaren Johann Wolfgang von Goethe genom sin lärare och mentor, Carl Friedrich Zelter. Goethes text var från början tänkt att tonsättas av Zelter själv men efter två misslyckade försök tog Mendelssohn chansen. Han skrev en första version 1831 under sin Italienresa men det är den kraftigt reviderade utgåvan från 1843 som först publicerades och är mest framförd i dag.

Goethes balladtext utspelar sig i övergången mellan hedendom och kristendom. Den handlar om hur druider i Harzbergen vill fira vårens ankomst på traditionellt sätt, men är förbjudna av den kristna makteliten. Druiderna klär ut sig till djävlar, häxor och demoner och lyckas på ett komiskt sätt skrämma iväg förtryckarna. Hedningarna, som offrar djur i sina riter, framställs som mer civiliserade än de kristna som, under inkvisitionens överinseende, offrar människor. Att en förtryckt grupp triumferar i ett ockuperat land var en viktig idé under upplysningstiden. Goethes intention var också att visa på värden i det förgångna. För Mendelssohn speglar oratoriet hans eget dilemma: Trots sin protestantiska uppfostran aldrig fullt ut accepterad som kristen och samtidigt heller aldrig helt fri från sitt judiska arv.

Text: Andreas Konvicka