Harding, Gerhaher & Mahler
Barytonen Christian Gerhaher återvänder till Berwaldhallen för att framföra Gustav Mahlers lyriska och innehållsrika Rückert-Lieder tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och chefsdirigent Daniel Harding, som även tolkar Mahlers sjunde symfoni: ett helt universum av musikaliska uttryck.
Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2 fredag 9 februari kl 19:03.
Gustav Mahler är den siste symfonikern i den stora tyska traditionen. Han föddes i en judisk familj i en liten by i Böhmen, men växte upp i den mähriska staden Iglau, i dag Jihlava i Tjeckien. Modern var kärleksfull och sjuklig, fadern en bokläsande men härsklysten åkare och brännvinsfabrikör.
Den unge Gustav, som i unga år förlorade en älskad bror, insöp tidigt hembygdens folkvisor och de näraliggande soldatkasernernas tapton och trumvirvlande marscher. Han gick hellre gick i kyrkan än i synagogan eftersom musiken – av tonsättare som Mozart och Rossini – var bättre där. Det menade i alla fall Leonard Bernstein, som drog i gång efterkrigstidens Mahlerrenässans genom att, som första dirigent, spela in alla symfonierna på skiva. Kanske bidrog dessa tidiga kyrkobesök till den dragning åt katolicismen som är så tydlig i den andra och åttonde symfonin?
Knappast någon tonsättare har så intimt odlat dualismen mellan musikromantikens två favoritgenrer, lieden och symfonin, som Mahler. Han komponerade i princip bara symfonier – nio stycken, plus en ofullbordad tionde – och några dussin sånger, där de flesta ingår i sångcykler till texter ur den tyska folkvisesamlingen Des Knaben Wunderhorn och av favoritpoeten Friedrich Rückert. Hybridverk, ”symfonier med sång”, som Das klagende Lied och Das Lied von der Erde bekräftar denna dualism. Idag är Lieder eines fahrenden Gesellen, Wunderhorn-sångerna och Kindertotenlieder älskade publikverk, om de så framförs med piano eller till orkester.
Av Mahlers symfonier präglas de fyra första så kallade Wunderhorn-symfonierna, skrivna 1885–1900, av motiv och stämningar i de tyska folkdikterna. De tre mellansymfonierna nr 5–7 utgör en egen grupp och saknar helt sånginslag, till skillnad från åttan och tre av de fyra första. En märklig, för att inte säga kuslig, säregenhet är inslagen av begravningsmarsch i samtliga symfonier.
Symfoninerna är operamässiga till karaktären, ansåg Bernstein. Mahler hade gedigen erfarenhet som dirigent från operahusen i Budapest och Hamburg när han tvingades konvertera till katolicismen för att erhålla dåtidens mest ansedda operajobb, som chef för Wienoperan åren 1897–1907. Där städade han, till somligas belåtenhet och andras förtret, bort otidsenligt prål och lade grunden för det vi idag kallar modern operaregi. Till husgudarna hörde både Mozart och Wagner.
Radiosymfonikernas chefsdirigent Daniel Harding och den tyske barytonen Christian Gerhaher är välbekanta namn för Berwaldhallens publik. Båda tillhör vår tids mest uppburna Mahler-interpreter och borgar för ett oförglömligt framförande av de älskade Rückert-sångerna och den väldiga sjunde symfonin, som på senare år fått något av en renässans.
Text: Henry Larsson
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och sedan 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/2015 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra, som han arbetat med i över 20 år, och konstnärlig ledare för Youth Music Culture, Greater Bay Area i Kina. Säsongen 2024/2025 tillträder han som chefsdirigent vid Santa Cecilia-akademien i Rom.
Harding är en ständig gäst hos världens främsta orkestrar, däribland Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern och La Scala-filharmonikerna. I USA har han uppträtt med Bostons, Chicagos och San Franciscos symfoniorkestrar, med Clevelands orkester, samt med Los Angeles och New Yorks filharmoniker. Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Wiens stadsopera, Royal Opera House i London, samt vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han har tidigare varit konstnärlig ledare för Orchestre de Paris och för Anima Mundi-festivalen i Pisa, samt förste gästdirigent för Londons symfoniorkester.
Daniel Harding turnerar med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda scener och har spelat in hyllade och prisbelönade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern.
År 2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 tilldelad han till Officier des Arts et des Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien. 2021 mottog han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Daniel Harding är född i Oxford i England och spelade trumpet innan han började dirigera i sena tonåren. Sedan 2016 är han även utbildad trafikpilot.
Den tyske barytonen Christian Gerhaher har vigt sin karriär åt konstsången – lieden – tillsammans med sin ständige musikaliske partner, pianisten Gerold Huber. De uppträder regelbundet på de största scenerna världen över, i städer som New York City, Leipzig, Köln, Luxemburg och Milano och på festivaler i exempelvis München, Heidelberg, Luzern och Aix-en-Provence. Gerhaher och Huber undervisar även i lied-interpretation vid Musik- och teaterhögskolan i München och som gästlärare vid Royal Academy of Music i London.
Säsongen 2023/24 ger Gerhaher romanskonserter tillsammans med Gerold Huber i bland annat London, Bern, Wien och Madrid, samt på festivaler i München, Aix-en-Provence och Salzburg. Han återvänder till Berlinerfilharmonikerna i titelrollen i Mendelssohns Elias under ledning av Kirill Petrenko. Dessutom uppträder han med Bostons Symfoniorkester och Gewandhausorkestern i Leipzig, båda gångerna med dirigenten Andris Nelsons. Han medverkar i konsertanta framföranden av Wagners Tannhäuser, Mendelssohn Paulus och Brahms Ein deutsches Requiem i Leipzig och Salzburg. I september 2023 hölls festivalen Liedwoche Elmau för tredje gången, ett evenemang som initierats av Gerhaher och Huber.
Gerhaher har arbetat med dirigenter som Simon Rattle, Daniel Harding, Pierre Boulez och Nikolaus Harnoncourt, och uppträder regelbundet med orkestrar som Londons symfoniorkester, Gewandhausorkestern i Leipzig och Berlinerfilharmonikerna. Han hyllas även för sina sceniska framföranden och har vunnit utmärkelser som Laurence Olivier-priset och teaterpriset Der Faust. På hans rollista finns exempelvis Posa i Verdis Don Carlos, Amfortas i Wagners Parsifal och titelrollerna i Mozarts Don Giovanni, Monteverdis Orfeo och Henzes Der Prinz von Homburg. Titelrollen i Bergs Wozzeck har blivit något av en paradroll.
Andra nämnvärda projekt är exempelvis ett specialarrangemang av Berlioz Les nuits d’été med en stråksextett ledd av Isabelle Faust och ett omfattande konsertprojekt med sånger av Hugo Wolf som gavs i London, Heidelberg, München, Madrid och Salzburg. Han har spelat in flera skivor, varav ett omfattande flerårigt inspelningsprojekt avslutades i september 2021: Robert Schumanns samtliga sånger, självklart inspelade med Gerold Huber.
Musiken
Gustav Mahler uppskattade 1800-talspoeten Friedrich Rückerts poesi enormt. Rückert-sångerna som Mahler skrev mellan 1901 och 1902 uppvisar en stor innerlighet och en mästerlig balans mellan lyrik och musik. Mahler sade själv att ”efter Des Knaben Wunderhorn kunde jag inte komponera något annat än Rückert – detta är lyrisk poesi från källan, allt annat är andrasorteringspoesi”.
Fyra av sångerna fullbordades i både piano- och orkesterversioner i augusti 1901. Den femte, Liebst du um Schönheit, blev klar året därpå och var en gåva till Mahlers nyblivna hustru Alma. De fyra första sångerna fick sin premiär i Wien 1905 under en så kallad ”Lieder-Abend mit Orchester”, en sångafton med orkester vilket var ett nytt koncept som introducerades av Mahler själv. Rückert-Lieder är inte en sångcykel i samma bemärkelse som till exempel Lieder eines fahrenden Gesellen, men de fem sångerna brukar ändå framföras tillsammans, om än i växlande inbördes ordning.
Liebst du um Schönheit, den vackra kärlekssången som Gustav skrev till Alma 1902, var högst personlig och privat för honom. Detta är den troliga förklaringen till varför den aldrig orkestrerades av tonsättaren själv, utan först senare av Max Puttmann på uppdrag av Mahlers förlag.
Blicke mir nicht in die Lieder är en typisk Rückert-text där poeten leker med ord, som exempelvis ”Lieder” – sång – och ”Lider” – ögonlock. Detta uppskattade Mahler, som charmfullt förmedlar poesins sensualitet.
I kärlekssången Ich atmet’ einen linden Duft återger Mahler innerligheten i poesin med träblås, harpa, celesta och ljusa stråkinstrument. Han sade själv att sången innehåller ”de återhållna men glada känslorna av att vara i närvaro med sin älskade, där ord är överflödiga”.
Um Mitternacht intar en särställning bland sångerna och sticker ut med sin orgelliknande orkestrering för endast blåsinstrument och harpa. Sången är förankrad i en dyster grundstämning, men liksom strävar ständigt att fly mollklangerna. Musiken följer Rückerts text, som kulminerar i en extatisk hymn, klingande i dur.
Ich bin der Welt abhanden gekommen är en av de mest betydelsefulla sånger som Mahler komponerat. Den påminner om Adagietto-satsen i den femte symfonin, kännetecknas av en nästan linjär stämföring och en säregen klangfärg med engelska horn i huvudrollen. Sången uttrycker lugnet hos en som är redo att skiljas från världen och dra sig tillbaka till kärleken, konsten och naturen. Det är ett farväl, som vid Mahlers egna uppförande sångerna låg sist i programordningen.
Text: Andreas Konvicka
Arbetet med den sjunde symfonin tog sin början sommaren 1904 vid Gustav Mahlers sommarställe i Maiernigg vid sjön Wörthersee. Komponerandet fortsatte nästföljande sommar, då han fick inspiration till ”rytmen och karaktären” i symfonins inledning under en båttur på Wörthersee, och i augusti 1905 var verket så gott som klart.
Premiären i Prag 1908 fick ett avmätt mottagande. Fram till vår tid har den sjunde symfonin stått i skymundan av de övriga, men på senare år har den fått en renässans. Kanske har det att göra med verkets ovanliga struktur. En traditionell långsam sats saknas, och de två nattmusiksatserna ger symfonin en speciell karaktär. Orkesterbehandlingen är också ovanlig, där Mahler ofta låter olika delar av orkestern turas om att stå i rampljuset.
Sjuan är hur som helst värd lika mycket uppmärksamhet som Mahlers övriga symfonier. Redan inledningssatsen – enligt Mahler ”en tragisk natt utan stjärnor eller månljus” – är fylld av snillrika idéer, som den mystiska inledningen med tenorhornsolot. En annan höjdpunkt nås i mitten av satsen, när glissandon i harporna öppnar dörren till en skimrande ljudvärld.
Den första ”nattsatsen” inleds med hornets ropande, ett förspel till en marsch, där temat är en variation på sången Revelge från Des Knaben Wunderhorn. Sinnesstämningen i satsen lär Mahler ha liknat vid Rembrandts målning ”Nattvakten”. Efter scherzot, som har karaktären av en spöklik vals, följer Nachtmusik II, ett romantiskt intermezzo med mandolin och gitarr – två instrument som är ovanliga i symfonins värld – som ger musiken en sydeuropeisk fläkt.
Den sjunde symfonins konfunderande inverkan på både åhörare och musikvetare gäller särskilt den glädjefulla finalen. Där presenteras en kavalkad av olika teman som alluderar till bland annat Wagners Mästersångarna i Nürnberg, Mozarts Enleveringen ur Seraljen och Lehárs Glada änkan. Frågan är vilken typ av glädje det är frågan om. Musikteoretikern Theodor Adorno kallade finalsatsen ett misslyckande och menade att Mahler fick till stånd ”ansträngd lycka”. Andra bedömare har menat att musiken är ironisk, ett gyckelspel där Mahler gör narr av sig själv och publiken. Mahler beskrev själv finalen som ”en ljus dag”. Kanske gör vi bäst i att ta honom på orden och bara njuta av dess idérikedom.
Text: Axel Lindhe
Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 5 min inkl paus
Lär dig mer om Gustav Mahler i Klassiska Podden
Biljetter
Fler konserter
Amerikanska klanger
Sverigepremiär för Wynton Marsalis trumpetkonsert med flerfaldigt prisbelönade Alison Balsom och orkesterverk av Samuel Barber och Aaron Copland under ledning av dirigenten Cristian Măcelaru.
Paul Lewis i Beethovens pianokonsert nr 4
Den prisade pianisten Paul Lewis spelar Beethovens ljuvliga Pianokonsert nr 4 G-dur och Daniel Harding leder Sveriges Radios Symfoniorkester i Richard Strauss episka Also sprach Zarathustra.
Radiojazzgruppen: Bengt-Arne Wallin – Now and Then
En hyllning till Sveriges utan tvekan hippaste jazzmusiker genom tiderna med stjärnspäckade Radiojazzgruppen och konferencierer Nils Landgren och Märet Öman.