Från Mozart till Final Fantasy
En högtidsstund för tv- och dataspelsälskare, vare sig det gäller Final Fantasy, Super Mario eller Dead Space. Musiken från några av tidernas bästa spel framförs av Sveriges Radios Symfoniorkester sida vid sida med några av de mest fantastiska och häftiga klassiska musikstyckena. Hör orkesterverken som varit inspirationskällor till spelmusiken – från Mozart till Final Fantasy är steget kortare än du tror…
Hör dirigent Charles Hazlewood engagerat berätta om hur kort steget verkligen är:
På den stora rockfestivalen Glastonbury i Somerset i England spelade i juni 2017 Charles Hazlewood och hans orkester spelmusik sida vid sida med konstmusik för en hänförd publik ute på ett lerigt fält. Samtidigt, samma kväll, spelade artister som singer-songwritern George Ezra och synthpopbandet Future Islands. Efter Hazlewoods konsert visades en film om rockbandet Oasis.
”Det var spännande att se om det här konceptet skulle gå hem i den rusiga festivalmiljön” berättar Charles Hazlewood entusiastiskt. ”En festivalpublik har väldigt låg koncentrationsförmåga. Trots det lyckades vi hålla deras uppmärksamhet genom allt från Sonic the Hedgehog och Halo till The Legend of Zelda och Bioshock och dessutom ta publiken på en resa genom styckena som inspirerat eller legat till grund för spelmusiken.”
När Charles Hazlewood växte upp sjöng han i kör. Där fick han möta klassiska tonsättare som Palestrina och Monteverdi, Poulenc och Messiaen, och uppleva hur musiken växer och breder ut sig i stora kyrkorum och konsertsalar. Hemma lyssnade han på David Bowie, Depeche Mode och The Grateful Dead och i tonåren spelade han trummor i ett punkband. Att gå mellan de olika uttrycken var aldrig någonting konstigt.
Utan lupp går det att se ett stråk av rastlöshet i Hazlewoods person. När han som tonåring ledsnade på att vänta på att dirigenten skulle sätta igång en repetition med kören han sjöng i, tog han själv tag i saken och började öva med de andra. I kulisserna stod en mycket nöjd kördirigent som hade märkt Hazlewoods ambition och på det här sättet ville uppmuntra honom. Resten är historia.
”När jag började arbeta som dirigent fanns en uppfattning om att orkestrar behövde spela lättuggad, sötsliskig musik för att lura in folk i en konsertsal. I dag märker jag att till exempel de som älskar drum’n’bass eller annan elektronisk dansmusik inte blir avskräckta av György Ligeti eller Iannis Xenakis eftersom de i själva verket ligger väldigt nära varandra. Publiken som kommer till Berwaldhallen för att få höra Dead Space, Final Fantasy och Mass Effect kommer också att hänga med i Dvořák, Strauss, Musorgskij och Debussy på nolltid.”
Att inte göra skillnad på musik går djupare för Hazlewood än bara att framföra musik ur dator- och videospel. Han talar om den traditionella uppfattningen att symfoniorkestern är till för vissa personer, att den är någonting upphöjt och förnämt som inte alla har rätt till eller ens kan uppskatta. Han vill uppmuntra alla till att lita på sin egen intuition om varför ett musikstycke drabbar eller berör dem och han menar att var och ens förhållande till musik är lika värdefullt och giltigt.
”På vissa håll finns fortfarande en åsikt om att orkestern är för vissa människor med en viss utbildning eller en viss årsinkomst, att orkestern är något sällsynt som kräver särskilda ritualer. Allt det är bara skitsnack. Om musiken talar till dig kommer du svara intuitivt på den om du bara törs.”
Det som driver Charles Hazlewood är inte ett behov av att skola om sin publik, att visa dem vad de borde lyssna på i stället för spelmusik. Tvärtom har han själv flera favoriter bland såväl spelkompositörer som spelmusikstycken och han vill snarare ge tillbaka, dela med sig av all musik som han själv känner och älskar, något han återkommer till upprepade gånger.
”Vad är väl musik om inte en kärlekshandling från en artist till en publik? Det är en välsignelse, någonting intimt, den högsta formen av kommunikationen. Det är något vi människor har som reptiler saknar, så vi måste ha en jäkla tur, inte sant?”
Av: David Saulesco
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.
Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.
Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.
Engelske dirigenten Charles Hazlewood är en av Storbritanniens mest kända och omtyckta musikaliska folkbildare. Brittiska The Guardian har prisat hans ”smittsamma energi och entusiasm” och New York Sun har kallat honom för ”den brittiske Leonard Bernstein”. Genomslaget kom när han 1995 vann EBU:s internationella dirigenttävling i Lissabon. Han är en hängiven företrädare för ny musik och har lett mer än 200 uruppföranden. Han har stått värd för prisbelönade tv- och radioprogram, är känd för att arbeta gräns- och genreöverskridande och strävar målmedvetet efter att bryta ner gränser mellan olika musiklyssnare och vända fördomar om musik. Han har grundat världens första paraorkester, komponerat tre operor och lett tre hyllade TED Talks. Han vann Guldbjörnen vid Berlins filmfestival för sin uppsättning av Bizets Carmen i Sydafrika och har gästat flera av världens främsta orkestrar som Concertgebouworkestern, Philharmonia Orchestra, Royal Philharmonic Orchestra, Danmarks Radios Symfoniorkester och Sveriges Radios Symfoniorkester.
Musiken
Arrangemang av Andreas Hedlund
På 1980- och 90-talet var spelutvecklarna Nintendo och Sega de två stora konkurrenterna som tävlade om spelfantasternas uppmärksamhet. Nintendo hade i början av 1990-talet ett övertag, mycket tack vare sina populära spel med den välkända maskoten Mario. Sega behövde en egen maskot, lika omedelbart igenkännbar men mycket häftigare, som skulle locka över Nintendospelare.
Sega lanserade det första Sonic the Hedgehog-spelet sommaren 1991. Sonic var en kaxig men godhjärtad blå igelkott som kunde springa snabbare än någonting annat. Hans uppdrag: att rädda oskyldiga fåglar, kaniner, ekorrar och andra djur från en galen vetenskapsman och dennes robotarmé. Resan gick över solstekta gröna kullar via labyrintlika undervattensvärldar och över skyskrapor i en dystopisk storstad till vetenskapsmannens högteknologiska fästning. Sonic utlovade mer spänning och äventyr än de mer barnvänliga Mario-spelen.
För att ytterligare framhäva hur häftigt Sonic-spelet var ville Sega anlita en känd musiker att skriva spelets musik. Frågan gick till basisten Masato Nakamura, som bara ett par år tidigare hade grundat den i Japan då mycket välkända popgruppen Dreams Come True. Nakamura, som egentligen ville fokusera på sitt fortfarande relativt nystartade band, tackade ändå ja och arbetade på musiken till Sonic the Hedgehog parallellt med bandets nästa skiva.
Spelkonsolen Mega Drive, som Sonic the Hedgehog utvecklades för, kunde åstadkomma ljud som påminde om Yamahas populära synthesizers som användes av pop- och rockgrupper över hela världen på 1980- och 90-talet. Masato Nakamuras talang för att skriva slagkraftiga refränger och trallvänliga versmelodier passade väl ihop med spelkonsolens klangmöjligheter.
I Sonic the Hedgehog hörs att Nakamura öst ur många olika källor för att passa de olika områdena som spelaren utforskar. Upprymt synkoperad pop i det soliga öriket, en svängig korsning mellan argentinsk tango och bossa nova i övergivna vulkaniska ruiner och läckert avskalad funk på taken högt ovanför storstadens myller.
Det första Sonic-spelet hyllades av både kritiker och spelare, och musiken framhölls av många som en av spelets starkaste sidor. När Sega kort därpå bestämde sig för att göra en uppföljare vände de sig återigen till Masato Nakamura, som tack vare Sonic-musiken hade blivit ännu mer känd än han var tidigare. Uppföljarens musik är en naturlig stilistisk fortsättning på det första spelet, med tillskott av bland annat storbandsjazz och hårdrock. Att Nakamuras huvudinstrument är elbas hörs också ännu tydligare i det andra spelets skickligt ornamenterade basgångar och medryckande understämmor.
Text: David Saulesco
Snabbt och hetsigt som en hotfull bisvärm löper stråkarna i de inledande takterna i Modest Musorgskijs symfoniska dikt En natt på Blåkulla. Den dramatiska stämningen expanderar genom stötvisa impulser från blåsinstrumenten och stycket når sin kulmen i ett skevt, burleskt crescendo. Verket tar sin utgångspunkt i den slaviska myten om häxorna som träffas på berget Blåkulla vid valborg. Stycket kom till mellan 1860 och 1867, och själv beskrev Musorgskij det som en fantasi för orkester. Från början var tanken att musiken skulle användas i en scen i operabaletten Mlada år 1872 – ett samarbete mellan honom och tonsättarna César Cui och Aleksandr Borodin, som under 1850-talet ingick i tonsättargruppen ”De fem”. Balettproduktionen blev dock avbruten, och i stället använde Musorgskij musiken som ett intermezzo i sin ofullbordade opera Marknaden i Sorotjinsk.
Efter att Musorgskij dött lade tonsättaren Nikolaj Rimskij-Korsakov – som också var en mentor och lärare för Musorgskij – sista handen vid flera av hans stycken, antingen för att de var ofullbordade eller för att sammanställa dem för publicering. Så gäller även En natt på Blåkulla, där han också gjorde förändringar i orkestreringen. Det publicerade partituret fick följande programtext – som står sig bra i förhållande till musiken: ”En annalkande underjordisk kör av infernaliska krafter. Mörkrets andar framträder, följda av underjordens furste. Dyrkan av prinsen och svart mässa. Häxornas sabbat. Vid dess klimax hörs en kyrkklockas avlägsna klang; mörkrets andar skingras. Morgon.” Ungefär ett halvsekel senare, år 1940, användes stycket i Walt Disneys film Fantasia.
Text: Hedvig Ljungar
Arrangemang av Andreas Hedlund
Den japanske spelkompositören Koji Kondo är inte till namnet i närheten lika känd som Laleh Pourkarim, Benny Andersson, Ed Sheeran eller Taylor Swift, men sannolikt är Kondos musik ändå den mest kända. Frågar du någon på måfå om denne känner till någon spelmusik är sannolikheten stor att de börjar nynna på Koji Kondos musik till Super Mario Bros. från 1985.
Koji Kondo studerade på Osakas konstuniversitet men komponerade musik och programmerade synthesizers på fritiden. Han anställdes 1984 på Nintendo som den förste med särskilt ansvar för musik, i stället för ljudläggning i allmänhet. Efter att ha assisterat på ett par spelprojekt blev Super Mario Bros. det första han själv hade huvudansvaret för.
Kondo ville att musiken skulle frammana en tydlig ljudbild av spelets värld och att den skulle förstärka spelarens fysiska och känslomässiga upplevelse. De tidiga Mario-spelens musik omfattar en rad olika stilar, vilket är typiskt för videospel från 1980- och 90-talet. I det allra första Super Mario Bros.-spelet hörs influenser från latin och rockmusik, såväl som wienervals och romantisk orkestermusik. I senare spel även inslag av bland annat ragtime, jazz, hårdrock och traditionell indisk musik – allt beroende på vad som bäst passar spelets miljöer och de utmaningar spelaren ställs inför.
Mer än trettio år och åtskilliga spel senare utgår musiken från samma devis som Kondo formulerade 1985. Det senaste nya Mario-spelet, Bowser’s Fury, släpptes så sent som 2021. Andra kompositörer har tagit över huvudansvaret i de nyare spelen, men Kondos musik fortsätter att användas i nya arrangemang. Han skriver även enstaka nya stycken vid sidan av sitt numera huvudsakliga uppdrag som en av cheferna för Nintendos musikavdelning.
Jazzinslagen, i synnerhet med inspiration av 1930- och 40-talets swing, har tillsammans med pampiga orkesterarrangemang blivit ett tydligt musikaliskt signum för Mario-spelen, även om det eklektiska draget finns kvar. Spelseriens främsta gemensamma nämnare är dock alla välskrivna och medryckande melodier; inte bara de som återkommer utan i högsta grad också de som är unika för varje enskilt spel. I likhet med musikhistoriens främsta hitmakare, oavsett epok, besitter Mario-spelens kompositörer en fingertoppskänsla som gör musik beständig över genre- och generationsgränser.
David Saulesco
Ungefärlig konsertlängd: 2 tim inkl. paus
Konserten presenteras på engelska
FINAL FANTASY is a registered trademark of Square Enix Holdings Co., Ltd.
Fler konserter
STRAVINSKYS ELDFÅGELN
Stravinskys musik från baletten Eldfågeln med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av dirigent Anja Bihlmaier.
Dark Paradise – porträtt av Lana Del Rey
Ett nyskapande porträtt av Lana Del Reys egensinnigt sorgsna musik med Jennie Abrahamson, Moto Boy och Radiokören under ledning av Hans Ek.
LUCIA MED NACKA MUSIKKLASSER 2024
Berwaldhallen lyses upp av ett traditionsenligt Luciatåg och konsert med Nacka Musikklasser tillsammans med vokalgruppen Riltons Vänner!