Medan Napoleons armé gick till attack mot Wien på våren 1809 satt Beethoven och försökte komponera sin femte pianokonsert i sitt hem i staden. Larmet och bullret från striderna var dock enormt och Beethoven, som bodde alldeles vid stadsmuren, fick flera gånger söka skydd i sin brors källare. ”Vi har genomgått en hel del elände” skrev han till sin förläggare, ”allt som hänt här har nedsatt mig till kropp och själ”.

Beethoven hade först tillägnat general Napoleon sin tredje symfoni men ändrat sig i vredesmod när han hörde att Napoleon utropat sig till kejsare. Beethoven avskydde Napoleon för att han hade invaderat Wien, en reaktion typisk för den allmänna nationalromantiska stämning som började gro i Tyskland och Österrike. Varför den femte pianokonserten kallas Kejsarkonserten är det nog ingen som vet; det var åtminstone ingen hyllning till Napoleon, och det var inte Beethoven själv som satte namnet.

Militärkonserter var en vanlig genre vid den här tiden, som innehöll både kanonader, trumpetsignaler och marschrytmer. En kvarleva av detta, kan man säga, finns främst i pianokonsertens första sats. Andra satsens lugna inledningsmelodi lär däremot härstamma från österrikiska pilgrimssånger. Det här är ändå en av Beethovens ljusaste solokonserter och det är överlag svårt att höra spår av den svåra tid då den skrevs. Nu började också Beethovens hörsel att försämras, vilket betydde att han själv inte kunde framföra verket.

Vid uruppförandet i Leipzig 1811 blev publiken så förtjust att de ”icke kunde låta sig nöja med de vanliga yttringarna av erkännande och belåtenhet”. Men efter ytterligare ett framförande blev den nästan inte spelad alls, förrän i mitten av 1800-talet då det både fanns tryckta noter och många duktiga pianovirtuoser som klarade av Beethovens verk.

Trots att Beethoven hade ytterligare 18 år kvar i livet blev detta hans sista pianokonsert. Kanske berodde det på att han inte själv kunde framträda som pianist, eller att han inte ansåg sig ha mer att åstadkomma i den här konsertformen. Det hade han, däremot, i andra.

Text: Bengt Arwén

I Carl Nielsens produktion finns tre solokonserter: en för violin från 1911, en för flöjt komponerad 1926 och en för klarinett skriven 1928. Idén till de två sistnämnda fick han i samband med att Köpenhamns blåsarkvintett spelade det kammarstycke han skrivit för dem. Denna blåskvintett, som blivit ett av Nielsens mest spelade och älskade stycken, tillkom 1922. När han på det här sättet kommit i nära kontakt med blåsinstrumenten lovade Nielsen att skriva solokonserter för sina musikervänner. Men åren gick och han sköt arbetet med de utlovade konserterna framför sig.

Mot slutet av sommaren 1926 började Nielsen arbeta med den första av de utlovade solokonserterna, den för flöjt och orkester. Så gott som hela verket skrevs utomlands; från mitten av augusti till en bit in i oktober befann sig Nielsen på resande fot: Han hade utsetts att ingå i den kommission som utomlands skulle utvärdera olika slags radiosändare och han insåg att det via radion skulle bli möjligt att sprida musik till en tidigare oanat stor publik. När uppdraget var slutfört reste Nielsen från München till Florens i Italien, där flöjtkonsertens första sats skrevs färdigt. Även den andra satsen hävdar han färdigställdes i Florens, men i själva verket lades sista handen vid musiken under tidspress på en tågresa till Paris där uruppförandet skulle ske.

Uruppförandet blev en framgång och solokonserten beskrevs av till exempel tonsättarkollegan Arthur Honegger som ”pikant, flytande och inte utan humor”. Nielsen själv var dock inte helt nöjd med det i all hast färdigskrivna verket och väl hemkommen igen komponerade han en ny slutdel. Den definitiva versionen framfördes till slut för första gången några veckor efter uruppförandet vid en dansk festkonsert i Oslo.

På samma sätt som han först gjorde i blåskvintetten har Nielsen i flöjtkonserten strävat efter att tillvarata instrumentets specifika karaktär. Flöjten, menade Nielsen, föredrar pastorala, lantliga stämningar och kompositören måste rätta sig efter instrumentets blida väsen om denne inte vill stämplas som en barbar. Soloinstrumentet ackompanjeras av en relativt liten orkester där instrumenten i flera avsnitt för ett kammarmusikaliskt samtal med varandra och med solisten, vars lätthet och rörlighet präglar framför allt den första satsen. Den andra satsen börjar med smått aggressiva attacker av stråkarna, vars påstridighet dock blåses bort av flöjten. Graciöst för sedan solisten en dialog med en fagott. Flöjtens ”blida väsen” betvingar dramatiken som ligger tätt under ytan, men aldrig tillåts ta överhanden, innan verket avrundas med en marschartad final.

Text: Christina Tobeck

I. Allegro
II. Adagio ma non troppo
III. Finale: Allegro moderato

Liksom Carl Nielsen i sina solokonserter strävade efter att tillvarata soloinstrumentens specifika karaktär och inte bruka våld på deras innersta väsen, var Antonín Dvořák mån om att hans Cellokonsert h-moll skulle bli något som framställde instrumentet i bästa möjliga dager. Dvořák hade tidigare uttalat sig tveksam till cellons solistiska kvaliteter. Mellanregistret tyckte han om, men i höga lägen lät den nasal och gnällig och det låga registret var mullrande och otydligt.

Vändpunkten kom när Dvořák fick höra Victor Herberts andra cellokonsert på en konsert i New York. Herbert var lärarkollega till Dvořák på National Conservatory och tidigare cellist i orkestern vid Metropolitan. Det lär särskilt ha varit Herberts användning av tromboner som ackompanjemang till solocellisten som fick Dvořáks inspiration att vakna och själv använda sig av samma klanger i sin egen cellokonsert.

Första satsen påbörjades i november 1894. På nyårsdagen 1895 var sista satsen skissad och 9 februari samma år var verket klart. Den slutliga versionen är dock daterad 6 juni 1895. Då hade Dvořák förlängt den sista satsen med en utökad hyllning till Josefína Kounicová, en släkting till Dvořák och tillika tidigare käresta, som precis hade avlidit efter en tids sjukdom. Han hade redan vävt in en av hennes favoritsånger i solokonsertens andra sats.

Dvořáks cellokonsert är uppdelad i tre satser. Den första satsen är skriven i klassisk sonatform med två kontrasterande teman och en sektion vardera med orkestern respektive solocellisten i fokus. Sidotemat som introduceras av valthornen har beskrivits av musikforskaren Donald Tovey som ”en av de vackraste melodier någonsin skrivna för det instrumentet”. Vi vet att Dvořák själv var nöjd med melodin, inte minst eftersom han återanvänder den flitigt och effektfullt i satsen.

Andra satsen inleds med en enkel klarinettmelodi som tas över av solocellisten. Efter ett dramatiskt tutti presenterar så solocellisten Josefínas favoritsång för första gången: Lämna mig ifred från Dvořáks sångsamling Fyra sånger op 82. Sista satsen är ett rondo med en medryckande, sångbar refräng och ett antal allt längre och mer uttrycksfulla episoder mellan refrängerna. Tonspråket ligger inte långt från andra verk från den här tiden, som till exempel hans nionde symfoni, Från nya världen. Avslutningsvis, den känslosamma codan som Dvořák lade till sist, på våren 1895.

”Hade jag vetat att det var möjligt att skriva en sådan här solokonsert för cello hade jag försökt göra det själv!” Det lär ha varit Johannes Brahms förtjusta omdöme när han själv 1896 spelat igenom verket på piano. I mars det året uruppfördes det i Queen’s Hall i London.

Text: David Saulesco