I februari 1908 vankades det fest vid Nybroplan. Sveriges då mest påkostade byggnad, jugendpalatset vi i dagligt tal kallar för Dramaten, stod färdigt efter enorma tekniska och konstnärliga insatser. Till och med finansieringen hade gått över förväntan. En som i slutet av 1907 kände sig alltmer pressad och rädd att inte bli färdig i tid till invigningen av underverket var dock tonsättaren Hugo Alfvén. Efter beställningen på ett festspel för stor orkester hade skaparvåndan snart infunnit sig och deadline närmade sig oroväckande snabbt. ”Ingivelsen, den eländiga ingivelsen strejkade totalt”, klagade han.

På en resa från Danmark till Stockholm fick Alfvén nöjet att supera med en av tidens stora celebriteter, författaren och poeten Verner von Heidenstam, på dennes herrgård Naddö nära Vadstena. Nu lossnade det: Heidenstam började under måltiden med liv och lust berätta om Karl den XII, hans polska fälttåg, hovfesterna och karolinernas olika bravader. Tonsättaren har i sina memoarer Tempo furioso berättat hur de målande beskrivningarna fick honom att börja se de mest fascinerande syner. Han förlorade sig helt i bilder av borgar, riddare, undersköna damer och en orkester som spelar upp till dans. Tid och rum försvann, han uppfattade inte längre vare sig Heidenstam eller hans maka som han satt till bords med. I huvudet klingade en ståtlig polonäs, en ”verklig Festens musik” som forsade fram ”som skummande champagne”. Där hade han musiken till invigningsfesten!

Alfvén slog sig ned vid flygeln, ”levde rövare på klaviaturen”, och polonäsen brusade vidare. Heidenstam föreslog att tonsättaren skulle ta sig en arbetsdag morgonen därpå och redan mot den dagens slut var musiken som helt enkelt kallades för Festspel färdig. Det korta och effektiva stycket har under åren gjort sitt jobb utomordentligt väl, i alla möjliga högtidliga sammanhang. Professorsinstallation i Uppsala eller utdelning av Nobelpriset, festspelets smattrande fanfarer och sugande polonäs fungerar.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Jubelhemd/Jubelskjorta är ett verk som rent tankemässigt arbetar med två 1900-tals konstverk. Det ena är Jubelhemd av Markis Schinwald, det andra Perfect Tomato av Sally Mann. Jubelhemd visar en specialkonstruerad skjorta där den som har på sig skjortan bara kan bära den med uppåt sträckta armar i en jubelgest. Perfect Tomato är ett fotografi som har tomaten i fokus, men det som egentligen fångar åskådarens uppmärksamhet är ett barn med uppåt sträckta armar som verkar änglalikt på grund av att skärpan här är suddig.

För mig handlar stycket om tre aspekter: För det första om det forcerade jublet – stycket är skrivet till Kungliga Musikaliska Akademins 250-års jubileum. I en tid, då det på grund av pandemin varit förbjudet att gemensamt musicera eller lyssna på musik tillsammans, kändes det problematiskt att skriva ett stycke av jubelkaraktär. I stycket finns talrika jublande moment, men de innehåller också alltid ett kontrasterande moment.

För det andra handlar stycket om en extrem hantering av ackord. Jag har använt mig av inspelningar från nätet där körer hörs sjunga oprecist i intonationen men där just det icke-perfekta har en, som jag tycker, särskild skönhet i ackorden. Det är detta oprecisa som jag försöker förstärka i min musik. När jag blir uppmanad att förklara hur jag arbetar med ackord visar jag ofta Sally Manns ovan beskrivna fotografi. Så i mina ackord är originalackordet eller intervallen fortfarande där och i fokus, men allting som är fel eller speciellt i detta spektrum, givet den mänskliga stämman eller intonationen, blir förstärkt och får huvudfokus.

Den sista aspekten är uppdelningen av formationen i tre grupper – orkesterns vänstra och högra sida och solisternas kvartett. Jag ser formationen som ”bilden i bilden i bilden”. En eller två av grupperna kan vara i förgrunden eller alla tre men på olika sätt. Vad som intresserar mig här är vad som händer när kontraster som är olika till sin karaktär blir ställda bredvid varandra. Jag vill utforska om de bredvid varandra blir samtidigt förnimbara eller om de tillsammans blir till något annat.

Text: Lisa Streich

I början av förra sekelskiftet hade Alfvén på allvar börjat slå igenom som tonsättare, och hade nu två symfonier i bagaget. Han vistades mycket utomlands, dels i studier och kompositionsarbete, men även som uppskattad gästdirigent vid olika konserthus där han fick möjlighet att dirigera sina egna senromantiska, tyskinfluerade verk. Han passade på att insupa det europeiska kulturarvet, och 1902 styrde han kosan till Italien där han för första gången mötte Marie Krøyer, hustru till den danske konstnären Søren Krøyer. År 1905 var Marie och Hugo åter i Italien, nu som ett ännu ogift par, och hon var gravid. De hyrde en stor villa i  Sori Ligure, som ligger söder om Genua. Här, i ett lyckorus, påbörjade han Symfoni nr 3 E-dur. I början av september var grundskissen klar, och paret flyttade till Capri där arbetet med renskrivningen påbörjades. I oktober föddes dottern Margita, och arbetet med symfonin lades på is. Först på hösten året därpå skrevs symfonin klar.

Första satsen, Allegro con brio, är en pigg, passionerad och glädjefull sats, som utstrålar ren och solig lycka. Den är full av kontraster, stundtals kraftfull och framåtdrivande, vilket ställs mot lugnare partier som liknar en sval kvällsbris. Andantesatsen inleds med ett nästan melankoliskt engelskt hornsolo, som påminner lite om Largosatsen i Dvořák nionde symfoni. Stråkarna ansluter, och den rikt lyriska musiken flyter fram i den ljumma sommarkvällen. Det är nästan så att man känner doften av kaprifol. Vid verkets klimax låter Alfvén brassinstrumenten blomma ut i full kraft innan allt, via ytterligare ett ljuvligt hornsolo, avtar i en varm omfamning. Tredje satsen, ett scherzo, är en ljus pastoral som börjar lekfullt med studsiga stråkar och klarinetter, likt fåglar som fladdrar genom trädgrenarna. Det låter som naturen skrattar, och detta ”scherzo” är troget sin italienska betydelse, fullt av skratt och lekfullhet. Triodelen ger en lugnare och något allvarligare passage som kontrast, innan scherzot återkommer med sina skarpa punkterade ackord, som avrundar satsen. Trumpetfanfarer inleder den livliga finalen, Allegro con brio, och det påminner nästan om en operaouvertyr. Alfvén tar nu ut svängarna ordentligt, det är högtidligt, festligt och ännu tydligare kontraster än tidigare. Energin hålls på en berusande hög nivå med plötsliga uttrycksförändringar, där dramatiska avsnitt står mot komiska passager.

Text: Andreas Konvicka