När Fanny Mendelssohn och hennes lillebror Felix växte upp ansåg flera i familjen Mendelssohns bekantskapskrets att det var Fanny som visade den största musikbegåvningen. Båda syskonen var dock mycket begåvade och Felix är än i dag en av de mest populära 1800-talstonsättarna, men på grund av rådande normer och samhällsideal fick inte Fanny möjlighet att odla en karriär på samma villkor som sin bror. Deras pappa Abraham beskrev det tydligt för femtonåriga Fanny: ”Musik kommer kanske att bli Felix yrke en dag, men för dig kan och måste det blott förbli en prydnad.”

Fanny fortsatte hur som helst att komponera under sitt liv och så många som ett femhundratal verk kan i dag tillskrivas henne. Merparten är för solopiano eller sånger med pianoackompanjemang. Även pianostyckena beskriver Fanny ofta som ”sånger för piano”, Lieder für das Pianoforte, som en slags motsvarighet till Felix ”sånger utan ord”, Lieder ohne Worte.

1834, året då Fanny komponerade sin Stråkkvartett Ess-dur, levde hon i Berlin tillsammans med sin make Wilhelm Hensel och deras fyraårige son Sebastian. Den fyrsatsiga stråkkvartetten är ovanlig och särpräglad, ett drag som placerar henne närmare exempelvis Liszt och Berlioz än sin mer konservativt lagda lillebror. Verket visar också på en del inspiration från Mozart, inte minst i den melankoliska tredje satsen, Romans, som huvudsakligen är skriven i g-moll, samma tonart som Mozart använde för att gestalta sorg och konflikt.

Redan i första satsen, Adagio ma non troppo, etableras en allvarsam, mättad stämning i c-moll; först mot slutet av satsen landar musiken i den givna durtonarten, men vemodet dröjer sig ändå kvar. Även detta skulle möjligen kunna vara en hänvisning till Mozart, vars Sinfonia concertante Ess-dur mestadels rör sig i just parallelltonarten c-moll.

De långsamma första och tredje satserna alterneras av två raska sådana. Först ett Allegretto som skulle kunna vara Fannys svar på sin brors älvalika, flyktiga scherzon. Samma lätthet finns här som hos Felix, men med bestående svärta från den första satsen vilket ger en känsla av flykt från, snarare än strävan mot, någonting. I fjärde och sista satsen lyfts den tunga slöjan, åtminstone nästan helt. Omedelbart gör den själ för fördragsbeteckningen, Allegro molto vivace, med andra ord glatt och väldigt livligt. I mitten av satsen gör sig molltonarten påmind en sista gång – dock fortfarande utan tvekan molto vivace – men till slut landar vi ändå i Ess-dur och Fanny Mendelssohns mycket känslo- och innehållsrika stråkkvartett får ett pampigt och upplyftande slut.

Text: David Saulesco

Jean Sibelius sex Humoresker för violin och orkester skrevs under åren 1916–1917 och framfördes för första gången 1919. Under dessa år, då första världskriget härjade, var Sibelius ibland tvungen att komponera musik enbart för brödfödan, men humoreskerna är något av det bästa han skrivit för violinen. De är musikaliska och violinistiska delikatesser med medryckande charm och lekfullhet. Sibelius, som själv var violinist, sade att styckena var av ”stort format”. De må vara korta men är både välkomponerade och virtuosa och visar hans stora kärlek till instrumentet.

Den första humoresken är en mazurka-liknande dans i d-dorisk kyrkotonart med ett tonspråk som även för tankarna till hans sjätte symfoni. Andra humoresken bjuder på en solostämma med virtuositet som för tankarna till Paganini, satt till ett repetitivt orkesterackompanjemang. Den tredje är en gavott där det nordiska tonspråket skymtar bakom violinens omväxlande dramatiska deklamerande, elegant dansanta toner och flödande löpningar.

Lyrisk folkton med nordiska drag liksom av romsk musik finner vi i den fjärde humoresken, som också är mer stillsam. Den femte är den mest humoresk-lika: rytmisk, synkoperad och violinen leker med speltekniker som flageoletter och dubbelgrepp. Ordet betyder just en humoristisk berättelse eller musikstycke. Den sjätte och sista humoresken har, trots sin rytmik och bitvis dansanta karaktär, en genomgående melankolisk underton och stycket avslutas utan större bravur.

Text: Nina Sandell

Bara 15 år gammal skrev Felix Mendelssohn sin Symfoni nr 1 i c-moll. Trots sin unga ålder var han inte obekant med den symfoniska genren. Han hade redan hunnit komponera tolv stråksymfonier, men dem betraktade han själv bara som en del av sin utbildning. Detta var Mendelssohns första symfoniska verk som inkluderade trä- och bleckblås och blev därför det som han själv räknade som sin första ’riktiga’ symfoni. Den uruppfördes på hans storasyster Fannys födelsedagsfest i november samma år och fick sitt första offentliga framförande tre år senare.

Det halvtimmeslånga, fyrsatsiga verket är inte så romantiskt utan blickar snarare bakåt mot klassicismen och är influerat av Carl Maria von Weber, Beethoven och Mozart. I de snabba satserna och speciellt i den tredje, Menuetto, finns tydliga likheter med Mozarts 40:e symfoni. Menuett-satsen är hämtad från Mendelssohns egen violasonat i c-moll som han slutförde bara någon månad innan symfonin. Tydligen hade han dock sina tvivel kring användandet av just den satsen. När symfonin framfördes i London 1829 bytte Mendelssohn själv ut den mot scherzot ur hans stråkoktett, som han komponerade året efter symfonin. Men det blev ingen permanent ersättare och numera spelas symfonin som det var tänkt från början, med violasonatens menuett. Trots symfonins molltonart är den positiv, full av energi och sprudlar av ungdomlig vitalitet.

Text: Nina Sandell